"Vad är ditt hemskaste minne"?
Vi svarar dig genom att smätta undan handen, slita skapelsen ifrån dig in i våra egna giriga händer, och sedan börjar vi systematiskt utnyttja den och ha sönder den. För vi är så smarta. För vi klarar oss utan dig. För att vi är den kloka, kloka människan - Homo Sapiens Sapiens. Och - när det inte går så bra så lyfter vi våra blickar upp mot himlen och skriker ut saker som: "Varför tillåter Gud ondska och mord och grymhet?! Varför gör han ingenting - om han nu är så mäktig?!"
Han gör. Rakt igenom gamla testamentet gör Gud. Trots vår egen själviskhet, trots att vi inte vill veta av honom, trots att vi gång på gång struntar i hans råd om hur det är smart att leva ger han inte upp. För mig har det varit en shock att inse att allt det jag är kapabel till att känna är även Gud - den vars avbild jag är - kapabel till, känslomässigt. Jag har tänkt och trott att Gud är över sådana känslor som trötthet, missmod, sorg - men varför har då jag dessa känslor, jag som är skapad till hans avbild?
Vi måste betänka detta. Kristendomen vittnar om en Gud som är en person. En person. Tre manifestationsformer. Som is, vatten och vattenånga. Han vill oss något. Så mycket att han till och med manifesterade sig som en av oss - och lät oss sedan göra vad vi ville med honom - all vår värsta grymhet fick blåsa sig tom, storma emot honom, tills han hade slukat den i sin helhet. Allt för att han sedan kunde förgöra den med sitt klara ljus.
Att vända det hemskaste till väntan på det vackraste.
Vi är välkomna hem, viskar han.