Det är väl ungefär där jag skulle slutat lyssna. Inte för att jag inte är intresserad av vad min älskade har att säga, allt hen har att säga är djupt intressant, utan för att chocken och bestörtningen förhindrar mig från att höra mera. Varför? Varför blev det en offergåva istället för en kärleksgåva? Varför skänkte hen mig något som hen inte alls ville ge bort? Vad har jag gjort för fel? Hur i fridens dar kan hen tro att jag skulle kunna glädja mig över att hen högst motvilligt och suckande ger mig något som hen inte alls vill skiljas ifrån? Sådana gåvor vill jag ju alls inte ha!
"Jo, Päivi... (suck) jag har en present här... (dubbelsuck)...till dig... (suck-suck-suck) jag förstår ju att jag måste offra något om vi skall vara vänner... så jag tänkte att jag skulle döda den här geten så att vi sen kan prata..."
Ärligen, sådana "gåvor" och sådan "vänskap" vill i alla fall jag inte ha. Undrar hur Jesus känner det, inför den sortens erbjudanden?
Jag avskyr era fester, jag hatar dem,
jag står inte ut med era högtider.
När ni offrar till mig och kommer med era gåvor
vill jag inte veta av dem,
jag vill inte se åt era offer av gödboskap.
Låt mig slippa dina psalmer,
jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten
och rättfärdigheten som en outsinlig ström! (Am 5:21-24)
Hm. Låter för min del som att Gud är en person med känslor, och han vill inte att jag skall döda något som är levande för mig för att sedan kunna erbjuda det som en offergåva för honom. Istället efterfrågar han det levande, det som lever i mig skall välla fram, störta fram ur människan som en outsinlig ström. Står det inte i andra Korinthierbrevet:
Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare. (2 Kor 9:7)
Om jag har dödat något, tagit livet av något, hur är det en gåva till Honom? Mina egna synder och lustar klarar jag ju i alla fall inte att ta död på; där befinner jag mig på samma plats med Paulus:
Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag! (Rom 7:15)
Det är alltså uppenbart att vi, i egen makt och auktoritet, inte lyckas döda det i oss som rimligen borde dödas. Det är alltså inte detta som är gåvan. Det är inte så att vi, för att vi älskar Gud mer än något annat, lyckas utrota syndens lockrop i våra kroppar av kärlek till Honom som gav oss livet. Om det var så skulle Gud säkert gladeligen ta emot våra, av oss dödade gåvor.
Så... vad är det vi tar död på, som vi sedan erbjuder som offergåva till Gud? Det är ju inte baggar och getter vi kommer med, längre. Ofta är det väl det som redan är dött, som inte spelar oss så stor roll: en peng i kollekten, på söndag. Inget jag kommer att märka av eller sakna, och framför allt - inget som berör mig känslomässigt. En månadsgåva, lika känslomässigt död den med. Kläder till Röda Korset, som ingen behöver längre här hemma. Överflöd. Jag offrar från mitt överflöd, men när fick Gud senast en kärleksgåva av mig? Och sedan när finns det en parallell mellan "gåva till Gud = något bort från mig"? Vad är det som får mig att tro och tycka, att om jag älskar Gud ska jag avstå från en massa saker? Att han kräver det? Är det inte det hedniska "offergåva i jättegrytan" - tänket som lever kvar där?
Nästa gång som vi grunnar på en gåva till den Gud som har gett oss allt, hur skulle det se ut om vi mindes följande:
Sanning 1: Gud är en person.
Sanning 2: med känslor.
Sanning 3: Gud, precis som vi, älskar en glad givare.
I den kristna vandringen hör tro och liv intimt ihop. Lika intimt som två älskande. Vem är det vi tror på? Vilken Gud? Är det kärleksgåvor vi bär fram till Honom, eller är det offergåvor? Detta, och attityden i det, formar det liv vi lever, i tron.
"Där kommer mitt hjärtas älskade. Mina ögon vänder sig till henne som solrosen mot solen. Åh, hon bär på en gåva till mig! Det är en sång, en dans, en lektion, en tavla, ett leende. Hör, nu öppnar hon sin mun:"
Min vän är min och jag är hans,
han som vallar sin hjord bland liljor.
Tills vinden vaknar
och skuggorna flyr,
ströva omkring, min vän,
som en gasell, som en ung hjort
på de kryddoftande bergen. (Höga v 2:16)
Vilken tro?
Vilken Gud?
Vilket liv?