Men medan jag lyssnar på ljuden från trappuppgången växer vissheten; "det är till dig", viskar den. De har kommit.
Jag har ju på mig bara mitt nattlinne så jag är inte bekväm med att gå ut ur mitt rum för att se vad som pågår, så jag står kvar där jag står, vid dörren och lyssnar på vad som händer i lägenheten. Det är många främmande röster och de pratar snabb svenska. Jag hör min mammas finska accent blanda sig i svenskan. Men jag hör inte vad som sägs. Nu lämnar ambulansmännen lägenheten. Jag springer till mitt fönster, som visar gatan och ambulansen där nere. Strax kommer de. De bär på en bår och det ligger någon på båren. Pappa. Han sover, tänker jag, och ser allvarligt på när båren lastas in i ambulansen. Strax kör de iväg. Men nu har de inte bråttom längre. De kör iväg tysta.
Jag minns inte mitt första möte med livet lika glasklart; graviditetsstickan hade visat plus och jag kände till att jag var gravid, men de första silvriga rörelserna inuti mig som tydligt inte var mina egna - varför glömmer man det glada, hemlighetsfulla, så fort? Däremot minns jag tredje dagen efter gossesson hade fötts. Morgonen. Förälskelsen, den omedelbara. Ja, jag hade varit mamma till honom i ett par dagar redan, men mötet blev begripligt först den tredje dagens morgon. Mötet med livet är mötet med glädjen och kärleken.
Han möter oss i oss. Vi är templet, vi är mötesplatsen. Det nya templet, i vilken Gudsvinden, Ruach, bor och blåser i, är den kropp som vi sam-bebor tillsammans med Gudsnärvarons heliga eld. När Mose möter sin Gud genom en brinnande eld möter han honom genom en törnebuske som står i lågor.
På finska heter törnebuske "orjantappura". Slavens törnar. Senare i narrativet beskrivs Jesus bära en törnekrona; han bekröns för första gången av samma material som Gudsnärvaron en gång uppenbarade sig i, under en scen där han behandlas som vilken uppstudsig slav som helst. Gudsnärvarons heliga eld är, med andra ord, inte en tam fackla, som vi kan belysa livets väg med. Den är en otämjd, vildsint skogsbrand, som härjar inom oss, tills all synd och död har slukats upp av den.
Gudsvinden är en helt annan historia; första gången vi hör talas om den svävar den över kaosvattnen, i skapelsens början. I Apostlagärningarna stormar den ner från himlen med ett dån. Våra inre kaosvatten ragglar till och får våra tempel att darra och skaka; "titta, de är fulla", hånar publiken, "de har druckit oblandat vin redan på morgonen". Här ekar Johannesevangeliets första mirakel, där Jesus förvandlar bröllopsfestens vatten till finaste vin. Ruach, som svävade över kaoselementet, förvandlar stormande vatten till finaste vin, i och genom sonen. Gudsvinden förtär inte, den slukar inte, den förvandlar. Vi är betrodda med förmågan att möta både natten och dagen, dödens mörka stillhet och livets strålande morgonglans.
På samma sätt lyfter han sedan bort gravens unkenhet. Stenen rullas undan från våra hjärtan med ett brak. Graven bestrålas med ljus och änglar.
Vi är skapade till Hans Avbild. Vi är betrodda Hans Korsfästelse och Hans Återuppståndelse. Döden, likaväl som Livet.