Men det var inte vare sig material om Doorkins, inte några Shakespeare-böcker, utan en papperspress som fick följa med mig hem. Min papperspress har en åtta-uddig stjärna i sig, med något fleur de lis -liknande inmålat i varje udde.
I vardagen, med de vanliga besluten (och de mer ovanliga, måste tilläggas) blir tron en kompass som leder mot rätt polstjärna. Människornas beslut, de förnuftiga, samhällets normer - de godkända - är inte längre de som styr och ställer. "Men det är ju så folk gör" är inte längre grund för besluten, inte heller "men du kan inte godta X Y Z". Ibland får tron mig att stå stilla och lyssna. Resten av samhället rusar förbi med sina godtagna beslut, de knuffar sig förbi mig, den stillastående figuren, utan att titta och utan att bry sig över en märkling, som står stilla mitt på en vältrafikerad trottoar.
Visa mig den väg jag skall gå,
jag sätter mitt hopp till dig.
Herre, rädda mig från mina fiender,
jag flyr till dig.
Lär mig att göra din vilja,
ty du är min Gud.
Må din goda ande leda mig
på jämn mark. (Ps 143: 8-10)
Tyvärr fungerar inte "följ ditt hjärta" i vardagen, i en fallen värld; våra hjärtan leder oss fel alldeles för ofta, för att de är en del av våra egna väsen, och våra väsen är inte längre några fullständiga avbilder av Guds väsen. Att lyssna på något som i grunden är förvridet låter inte som den bästa av idéer.
Det är häromkring som ungefär hälften av min publik skakar på huvudet; "det är inget fel på MITT hjärta!" Minsann. har du någonsin velat ha något som inte är ditt? Har det någonsin hänt dig att ditt hjärtas hetaste längtan har varit efter något som du alldeles utmärkt vet är - fel? Jag kan vara först. Det är okej. Jag räcker upp handen. Det är nu helt enkelt så att våra hjärtan längtar ibland efter saker som en annan röst inom oss vet utomordentligt väl är fel, och ändå finns längtan där, i våra hjärtan. Att i ett sådant läge "följa ditt hjärta" leder inte mot polstjärnan, utan mot avgrunden. Ändå är ursprungstanken inte felaktig;
kardia: denotes the seat of the inner life, the center where ambitions and values and motives are rooted (Dunn, kommentar till romarbrevet)
Citatet här ovan, där Dunn förklarar Paulus, en av kristendomens största teologer, visar tydligt att enligt kristen teologi är vi skapade att centrera saker och ting kring hjärtat, och det är ur hjärtat som våra beslut skall flöda. Men innan detta kan leda till ett friskt liv och sunda val måste hjärtat kalibreras rätt. Innan det är gjort är kompassen opålitlig, och "nord" växlar mellan det rådande samhällets kulturnormer samt din familjs, klans eller vilken auktoritet du nu må lystra till. Men i ett lärjungecentrerat liv är tro och liv synonyma begrepp.
Den kristna vandringen är en dialog mellan kompassnålen och mig. Nålen är vass och skarp, och ibland uppstår ett skav, som känns som ett inre obehag; nålen rör på sig. Medan den rör på sig gör inte jag det, och när jag gör det, gör inte den det. Båda kan inte röra på sig samtidigt. I en dialog talar man och lyssnar. Men om båda talar samtidigt, i munnen på varandra, hör ingen någonting.
Kristi tystnad inom mig markerar att det är min tur. När kompassnålen står stilla kan min egen vandring börja.
Alla behöver vi symboler i våra liv. Papperspressen från Southwark Cathedral får bli en symbolisk påminnelse för mig om allt detta; när den ligger där på bordet. Kristi kors kalibrerar livet rätt; den balanserar igår med idag, sträcker sig som en bro mellan det synliga och det osynliga, mellan tystnad och tal.