Kan du nu beskriva en biblisk ängel för mig? Om din beskrivning ser ungefär ut på nedan följande vis, har du precis vunnit jackpot i "Päivis allmänbildning för gemene man - underavdelning, anglologi":
Då fick jag se en man som var klädd i linnekläder och som bar ett bälte av guld från Ufas. Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som skenet av en blixt, hans ögon var som eldslågor, hans armar och ben som blänkande koppar. Hans röst ljöd som larmet från en folkmassa. (Dan 10:5-6)
Krysolit - det är grönt, eller hur? Ansiktet påminner om ett blixtsken, ögonen lågar av eld och armarna och benen påminner om blänkande koppar. När han talar låter det som om en hel folkmassa talade.
Jag får inte riktigt ihop detta med bilden här ovan. Daniels beskrivning här ovan är ett möte med något - annat...
Änglar fascinerar. Olika kulturer världen över har beskrivit möten med dessa varelser, rakt igenom alla tidsåldrar. Änglar dyker upp i piktografer, i heliga skrifter, som målningar och som statyer. Alla anser sig veta något om änglar. Kort sagt; änglar tillhör allmängods i dessa google-bildsök-tider. Men finns de? Kan vi rimligen veta något om en sfär, från vilken det möjligen går att besöka oss, men som vi inte själva kan besöka, åtminstone inte utan seriös inbjudan. Jag tror att vi kan. Låt oss göra följande tanke-experiment:
Kan du nu vara snäll och föreställa dig en ny färg? Alltså en helt ny färg, inte en färg som är en nyans eller blandning av redan existerande färger? Ta god tid på dig.
Att vad, sade du? Gjorde gärna precis uppror?
Vi kan kanske härmed vara överens om, att den mänskliga hjärnan inte klarar av att tänka på sådant som inte finns. Och vänta nu lite grann med protesterna: jag har också sett "Avatar". Jag har också läst "Sagan om Ringen". Ja, ja, jag vet - vi kan föreställa oss allt möjligt från gröna elefanter till marsmänniskor till pegasus-hästar, och nej, de finns inte på riktigt. Helt riktigt. Men: observera, att varje gång som vi föreställer oss dessa fantasifoster utgår vi ifrån det som redan finns, precis som med färgerna, och sedan blandar vi: En pegasus, säger du? Ja, det är EN HÄST med ÖRNVINGAR. Vi har inte alls skapat något nytt, vi har blandat det som finns. Det spelar mig ingen roll vilket fantasifoster du kommer dragandes med, det är, och kommer att vara, en blandning av något, och sedan något till, som redan finns i sinnevärlden.
Nja... Det är här det blir riktigt intressant, livet. Det är nämligen så, att om vi bortser ett ögonblick från bilderna, oavsett om de ser ut som barndomens bokmärken eller som bibliska beskrivningar av krysolitgröna, eldfängda varelser, och går på judeokristna beskrivningar av egenskaper istället, landar vi med något mycket, mycket, intressant:
Låt oss lyssna på vår Judiska auktoritet i ämnet änglar. Rabbi Jesus har ordet:
Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar (Luk 20:34-36)
En evig varelse? Odödlighet?
Jag tror att folk i största allmänhet inte stannar upp för att betänka hur omöjligt det borde vara för oss att tänka oss en odödlig varelse: som mitt experiment med den nya färgen klargjorde, kan vi inte tänka på det som inte finns. Låt oss nu göra nästa tanke-experiment:
Tänk dig att hela universum, och alla dess existerande levande varelser, finns nu representerade i ditt rum. Ditt rum kryllar av myror och giraffer, katter, myrslokar, krokodil-fjärilar, val-möss och alla möjliga varelser som du kan tänka dig. Samtliga dessa har en sak gemensamt: de är dödliga. Alla existerande varelser i denna dimension som vi känner till, har en bestämd tidpunkt då de började existera, och de har en annan, då de slutar att existera.
Om nu våra hjärnor inte klarar av att tänka på det som inte finns och dödlighet är det enda vi kan observera - hur kommer det sig då att vi kan, utan bekymmer, tänka oss en odödlig varelse? Eller odödlighet överhuvudtaget? Om alla varelser vi umgås med och observerar, dör, hur kommer det sig att vi ändå sitter här och beskriver änglar, odödliga varelser, utan några som helst bekymmer?
Borde vår hjärna inte vägra detta som omöjligt lika självklart som den vägrar den nya färgen?
Den enda tänkbara, logiska förklaringen är så klart, att det visst finns odödliga varelser, och människor har kommunicerat med dessa sedan tidernas begynnelse, och därmed kan vi visst föreställa oss dem, då de inte ligger bortanför vår begreppsvärld, och därmed inte bortanför vår föreställningsförmåga. Kommunikationen med den andra sfären eller dimensionen är på riktigt, och dessa budbärare är lika verkliga som allting annat som våra hjärnor går med att tänka på.
Rent utseendemässigt kan vi sitta på våra kammare och kombinera människa med örnvingar av hjärtans lust, där är vi igång igen och kombinerar och blandar existerande saker med existerande saker. Men var god och stanna upp ett slag och förklara varför tanken på odödlighet ens är möjligt för oss, om det enda som finns existerar i vår dimension.
Jag säger som Tolkien, i filmen "Toller's and Jack":
Doesn’t the fact the the prisoner is able to think of things outside the prison walls suggest that, perhaps, things do exist outside the walls..? After all, if the prison really is all there is how are we able to picture things which exist beyond the prison?
- Food for thought, som min gode vän Sherlock Holmes brukar säga.
Food for thought...