Högt på klippan, där på kullen, bygger jag min boning stark Kom, å kom du, unga flicka dela hus och hem med mig Om du inte följer med mig delar hus och hem med mig Till ett fjärran land jag reser så jag aldrig ser dig mer | |
Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och kastade sig mot huset, men det rasade inte, eftersom det var byggt på berggrund.
Och den som hör dessa mina ord men inte handlar efter dem är som en dåre som byggde sitt hus på sand.
Regnet öste ner, floden kom, vindarna blåste och störtade sig mot hans hus, och det rasade och raset blev stort. (Matt 7:24-27)
Så börjar min favorit folkvisa. Kloka finnar. Den som bygger sitt liv på stadig grund på den höga klippan, på den ensamma kullen, kan, måhända, leva ett ensamt liv, långt bort från staden och dess bekvämligheter, men det är få ting som skakar om livet som är byggt på förnuftigt, stadigt tänk.
Så tänker även Jesus. Livets höga vatten, de kommer att komma. Vindarna kommer att rasa och kasta sig mot huset, vargen flåsar precis runt knutarna, med desperat hunger letar den efter en väg in, men huset håller.
Samtidigt sjunger min finska folkballad om Guds brustna hjärta. Med stadigt timmerverk har han byggt sitt hus. Noga har han planerat, kärleksfullt har han fogat ihop en boning för sitt hjärtas älskade. En gång, jag minns inte var, hörde jag en förklaring till den här folkvisan: den unga mannen, den blivande brudgummen, skulle bygga sitt hus färdigt innan han friade. Med bygget skulle han visa den han önskade fria till att han kunde erbjuda henne trygghet och stabilitet. Efter många månaders hårda arbete står äntligen huset färdigt. Han har byggt, han har snidat möbler och täljt varje detalj klart och färdigt. Det är så vackert. Dörrkarmarna har han dekorerat med insnidade blommor. Själv har han fällt i skogen vad han behövt för virke till det rejäla köksbordet och till de stadiga bänkarna. Nu står allt klart. Han har dekorerat fönstren med spetsgardiner, som hans mamma har sytt till honom. De skiner vita i fönstren. Stolt stegar han iväg för sitt frieri. Med största sannolikhet vet hela byn vem han skall fria till. Flickan också. Men skulle nu katastrofen stå där, säger hon nej, då har hon inte bara skämt ut honom inför hela hans familj och släkt, hon har skämt ut honom inför hela byn. Han har inget val. Han låser dörren till det nya huset, som ingen har bott i, och packar tyst en väska. Han ger sig av, ingen vet vart. Och kvar står det nya huset, låst, oanvänt och obott. Byns barn springer dit ibland, för att kika in genom fönstren, på allt det nya, oanvända, som står där och väntar tyst, på ett liv som inte blev av. De vita spetsgardinerna lyser klara i fönstren, år efter år. Ett tyst monument för hennes "nej", och hans brustna hjärta.
Det är så jag föreställer mig Gud, varje gång hans brud säger "nej", och vänder sig bort från hans allra mest innerliga frieri. Allt skönt och vackert som han har någonsin kunnat frambringa, har han placerat vid hennes fötter. Fågelsång en tidig klart ljusblå morgon. Syrsor som låter i gräset en sval sommarkväll. Blöta vägar efter ett vårregn. Sjövatten mot huden, puderfin snö på bergssluttningar. Grandoft, blommor, delfiner och elefanter. Hon vänder sig till sin mobil och tittar på kattvideos. 93 av sina 100 år tillbringar hon inomhus, i en fejkvärld, istället för den, som Han har skapat för henne.
Nej. Så klart inte. Men innan mannen i min folkvisa började bygga gissar jag att det har hänt rätt så mycket; gemensamma promenader i kvällsbrisen. Händer som flätas ihop. Många och långa samtal. Gemensamma danser. Skratt, glädje, kärlek. Det är med allt det här i hjärtat som han slutligen börjar bygga. Hon är ingen främling, som han aldrig vågat närma sig. Nej då, de känner varandra väl. Intimt väl. Medan han bygger, vet han så väl hur hon vill ha det. Jesus, snickaren, Jesus tekton, hantverkaren.
Det är där vi är i historien, om det nu är någon som har misstagit sig om detta. Vår Brudgum har gått iväg för att förbereda Huset, som han sedan ämnar hämta hem sin brud till. Vi, hans kyrka, är hans älskade, hans trolovade. Han känner oss intimt väl. Han vet precis hur vi önskar ha det, och vem det är han bygger till. Och han bygger på berggrund.
Men nog vet jag, rätt så säkert,
att jag inte kan dig nå
Så jag fogar mig till detta
men ditt minne stannar kvar
Så jag fogar mig till detta,
men ditt minne stannar kvar.
Som en spöklik flämtning i Guds hjärta. Kom och sjung. Ur barnvisors enkla melodier hittar vi glittrande korn, viskningar av sorgsen sanning.