Det mesta som går sönder i kroppen kan ersättas eller fixas, på något plan. Vi kan byta ut hjärtan och andra organ. Offer efter hajattacker kan få proteser, och forskningen går ständigt framåt, när det gäller den mänskliga förmågan att hjälpa både sjukdoms- och olycksdrabbade patienter. Men det är något mycket särskilt med hjärnan och huvudet. En tillräckligt svår skallskada stänger av det mänskliga medvetandet, och även om resten av kroppen fungerar med hjälp av maskineri, är patienten onåbar och okontaktbar, om läget är tillräckligt kritiskt. Till slut, efter många års vånda, kan det hända att det omöjliga beslutet måste fattas: skall apparaturen stängas av?
Att hjärnan styr resten av kroppen är uppenbart: jag måste först tänka en tanke om att resa på mig och sedan om vart jag nu skall gå, innan kroppen verkställer. Det är inte så att jag upptäcker plötsligt att "hej hoppsan, min kropp rör på sig! Vad spännande! Undrar vart den vill ta mig nu? Jaha, till bastun! Ja, den kanske fryser!"
Nä, det är inte så det ser ut. För att min kropp skall förflytta sig från punkt A till punkt B måste jag först tänka tanken: "jag fryser. Min man har visst värmt upp bastun! Då tror jag att jag går dit!"
visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Fil 2:1-5)
Att lyssna inåt, uppåt, efter Kristi Röst, att lyssna efter honom, som är det Levande Ordet, är alltså inte enbart en nödvändighet för ett levande liv i Kristus, det är det enda sättet att leva i Kristus. Det finns inte en myriad med olika vägar, det finns inte "många olika sätt att följa Kristus", rösten är en.
Om huvudet tänker ut destruktiva tankar, drabbas hela kroppen. Sug och begär, dåliga beslut, startar alltid som tankar. Dessa tankar leder sedan till handlingar. Därför, att lyssna på Paulus ord till kyrkan i Korint, är en mycket bra idé:
Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus (2 Kor 10:4-5)
Om jag, en del av Kristi kropp, tror att jag klarar mig i min egen förmåga, och att mina egna impulser är den bättre idén, om jag slutar upp att lyssna efter huvudets instruktioner, kommer jag snart löpa omkring på gården likt hönan, som inte än vet, att den precis blivit av med sitt huvud. Dock lär den nog upptäcka sin huvudlöshet, men inte på det viset som vi tror: den nackade hönan, som löper omkring gör det i ett tillstånd av total omedvetenhet. Kroppen, som precis förlorat sitt huvud, är inte längre en ägare av medvetna tankar och beslut. Det enda som styr nu, är reflexer. Det levande, självmedvetna livet har tagit slut. Känner den huvudlösa kroppen till att den är huvudlös? Nej. Den fortsätter att agera, så långt det går, som om den fortfarande var vid liv.
Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. (Joh 15:1-2)
Precis som den huvudlösa hönan, som inte är medveten om att den precis blivit av med sitt huvud, tror jag att den trista, sorgliga sanningen är, att många av de bortkapade grenarna inte känner till att de blivit bortkapade: dessa delar av Kristi kropp, de bortskurna, döda grenarna, fortsätter att springa omkring, totalt omedvetna om att de springer utan huvud. De medvetna tankarna finns inte längre där, utan det enda som styr är en reflex. Och observera; den nackade hönan spatserar inte lugnt omkring på gården, den springer. Den huvudlösa hönans kropp grips av en febrig panik, där mycket liv och rörelse verkar vara kroppens sätt att försöka övertyga sig själv om att den inte alls precis förlorat sitt huvud.
Jag undrar just vilken höna som drar mest blickar till sig från omvärlden: är det den lugnt pickande hönan, som spatserar omkring på gården, eller är det den huvudlösa kollegan, som springer, vecklar ut vingarna, och hoppar omkring som om det gällde - liv och död..?
Första kontrollfrågan: bär jag frukt? Om ja, vad förslags frukt?
Andra kontrollfrågan: råder det febril, reflexmässig aktivitet, utan någon reflektion eller dialog med den Goda Herden?
Kära kyrka, ärade bröder och systrar: låt oss inte springa omkring som nackade kycklingar, i någon slags febril iver över att bevisa för oss själva och omvärlden att vi minsann lever och har hälsan. Låt oss istället göra det till en goda vana att åtminstone börja dagen med att logga in hos ÖB för att kolla mejlskörden i vår inre inkorg, och som avslutning på morgonbönen, istället för att hasta iväg till dagens första aktivitet, välja att stilla oss, och faktiskt lyssna efter svaret. Enbart den huvudlösa hönan väljer att springa istället för att stilla sig inför sin Gud. Och sanningen är nu den, att den utan huvud lever på lånade reflexer.
Over and out.