Under ett kejsarsnitt är kvinnan fullständigt passiv. Det händer saker med hennes kropp, och hon tillåts oftast vara vaken. Men hon kan inte på något vis styra eller påverka händelseförloppet. Från axlarna och ner är kroppen nersövd. Hon kan inte så mycket som vicka på stortårna om hon så skulle vilja. Detta, att gå igenom en stor bukoperation, är inte samma sak som att aktivt samarbeta med kroppen, för att producera en födelse. Jag gick miste om detta, och det sörjde jag. Länge kände jag mig misslyckad som kvinna. "Jag kan ju inte ens föda barn."
Idag har dessa känslor klingat av för länge sedan: barnen är stora, och hur de kom till världen är inget jag går omkring och grunnar på längre. Det är mycket intressantare att agera i dialog med de underbara varelser de är, istället. Men ibland, när jag lyssnar på andra kvinnor, händer det fortfarande, att jag känner mig lite mindre med i klubben. Lite mindre vuxen, helt enkelt. Jag har än så länge inte fött barn. Jag säger inte att kvinnor, som inte har, av olika anledningar, fött barn skulle vara mindre vuxna. Jag säger att jag har haft dessa känslor, rationella eller icke.
Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. (Rom 8:22)
Det första som jag frågar mig är det självklara, kvinnliga: vem är det som ropar? Den som föder eller den som skall födas? Är det inte den som föder som ropar? Är det inte hon som upplever födslovåndorna? Så vad menar Paulus? Att skapelsen, sådan vi nu känner den, har gått igenom en graviditet, som nu har nått sitt slutskede? Det är dags för förlossning?
"Förlossning" är ytterligare ett intressant ord. Ordet kan betyda både "födande av barn", men även "frälsning", "räddning", "befrielse".
Den gamla världen är gravid, och ropar, i födslovåndor efter - förlossning. Ropar efter - vad? Födsel av något nytt? Räddning? Befrielse? Om skapelsen ropar efter befrielse är den alltså för tillfället inte fri:
också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri (Rom 8:21)
Tillbaka till ordet "förlossning"; vad är det för barn som skall födas? Vad är det skapelsens födslovåndor skall resultera i?
Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. (Rom 8:19)
Det är, med andra ord, skapelsen, Guds kosmos, som är gravid med oss? Gud har befruktat sin skapelse med liv, och nu väntar skapelsen, otåligt, som i födslovåndor på att vi skall mogna för förlossning. Än är vi inga söner och döttrar, vi är inte ens nyfödda, utan ofullgångna foster?
Senast idag diskuterade jag med min präst-vän hur vi befinner oss i det skedet i historian, som bäst beskrivs av ett "redan hänt men ännu inte"; Jesus, vår storebror, har förlossat oss alla; befrielsen är redan ett faktum. Det har redan hänt. Men än har vi inte fötts fram i våra nya kroppar: vi väntar, som bebisen inne i mammans livmoder. Än har vi inte andats in och ut för första gången av den nya världens luft:
Vad jag nu säger er är ett mysterium: vi skall inte alla dö, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty den kommer att ljuda, och då uppstår de döda i oförgänglig gestalt, och vi förvandlas. (1 Kor 15:51-52)
Födelse är förvandling. Bebisens kropp omvandlas, från en akvatisk varelse, instängd i en begränsad värld med begränsad rörelseförmåga och uppfattningsförmåga till en ny slags varelse, som nu andas luft in i sina lungor, en ny slags varelse som skall lära sig att stå och gå på sina egna ben, så småningom.
Än så länge navigerar vi enbart denna vår födsloplanet, som bebisen navigerar sin livmoder. Vi är totalt beroende av att vår moder, planeten, fortsätter att mata oss och förse oss med allt vi behöver ha. Navelsträngen är intakt. Men under dessa första kalla höstkvällar, när jag blickar upp mot denna enorma universum, undrar jag ibland om det verkligen är så att vi skall enbart bebo och begå denna lilla-lilla del av Skapelsen? Eller om det finns mer att upptäcka, begå, se och uppleva därborta sedan, när vi väl fötts fram som Guds söner och döttrar?
Redan förlossade och fria, i vår broder Kristus. Men inte än. Skapelsen vrider sig i födslovåndor. Även den väntar på sin befrielse.