vi har trädet som bär dålig frukt. Sedan har vi trädet som bär bra frukt. Och slutligen trädet som inte bär någon frukt alls. Ett säkert tecken på ifall vi verkligen går med Honom är ifall vi bär bra frukt. Om jag har förstått någonting om någonting så handlar inte detta bara om att "sköta sig" på jobbet och vara en trevlig prick i största allmänhet, utan att bära frukt för Konungen Jesus, och hans kungarike.
Ibland är det riktigt intressant att lyssna på genomgångar av bibelverser som är så genombekanta att man tror att det är rimligen inte kan finnas något mer att upptäcka.
Förutsättningen för att bära bra frukt är ju att man går med Jesus. Man kan inte jobba för hans kungarike eller bära frukt för den med mindre än att man har blivit inympad i hans olivträd, eller utan att ha Hans Far som trädgårdsmästare:
Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt. (Joh 15:1-5)
Alltså: förutsättningen för att bära frukt, för att nu inte tala om att bära rikligt med frukt är att man blir kvar i Kristus. Detta, att tacka ja till Honom och hans inbjudan, är dock bara början på resan:
Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (Matt 7:13-14)
Att tacka ja till Kristus och hans ljus är att gå in genom den trånga porten. SEDAN, efter att man har passerat porten kommer en smal väg, och vandringen längs den smala vägen. Att bara gå igenom porten och sedan bli sittande där leder ingenvart. "Inte alla som säger Herre, Herre, till mig, utan de som gör min faders vilja".
Att gå igenom den trånga porten. Tittar man på grundgrekiskan är ordet "trång" "stenos" och roten till ordet är histemi, vilket i sin tur betyder stabil, att stå fast, att grunda något, att vara av bra kvalitet, att inte tveka, att stå stabilt.
Det ger en bild av att välja den starka, stabila porten, den ordentligt grundmurade porten. Den är smal, men den är stabil, fast och trovärdig.
Enligt grekiskan är den vida porten enkel att se och enkel att hitta, men så fort du går igenom den börjar den omforma dig, influera dig, färga av sig på dig. Den här porten kräver ingen ansträngning, vägen som följer bjuder inte på några större svårigheter, ingen disciplin eller några uppoffringar. Det är lätt att färdas längs den. Här finns inga vägräcken som omger den resande, resandet är ett mållöst runtomkring-vandrande. Här finns vare sig syfte eller hopp.
Låter som Liseberg, tycker jag. Den ena attraktionen efter den andra erbjuds i en aldrig sinande ström av egen-nytta och tillfredsställelse.
När sedan vännerna kommer på besök förundras de över att handfatet i gästrummet läcker fortfarande, men då är det ju bara glatt svara "jag har bjudit hit en hantverkare. Det gjorde jag redan för en vecka sedan. Det där med läckan kommer säkert snart att fixa sig."
Nja. Inte med mindre än att hantverkaren släpps in i huset.
Och det är precis här som så mycket av den västerländska välfärdskulturens kristenhet ligger kvar i sängen med sin sovmorgon. Jag hörde precis en briljant predikant som heter Paul Washer i ämnet, detta är vad han har att säga: "Om du beter dig exakt likadant som alla andra i den sekulära världen, pratar som den sekulära världen, njuter för fullt av den sekulära världen och Jesus är något som du sysslar med vid sidan om, på söndagar eller i ungdomsgruppen, då är det stor risk att det där med att bjuda in Jesus var en bön du läste en gång, men så var det inte mer med det. Kristen är du inte."
Ouch. Hårda ord.
Vad han alltså säger är, att detta med att vandra längs den smala vägen är något som kommer att synas i den kristnas liv, och det kommer att synas i omvärlden också. Det kommer att bära frukt genom att preferenserna, saker och ting som man njuter av, livsstilen och livsfilosofin förändras, och i takt med att den gör det, börjar den kristna att bära frukt i Kristi trädgård. Det uppstår en hunger efter mer Kristus, istället för mer omvärld. Det uppstår en längtan efter mer Kristus, istället för mer av den sekulära världens njutningar. En metamorfos har börjat, och den kommer att fortsätta.
I dagens bibeltext står Jesus på ett berg, och i djup bön omvandlas han:
Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. (Luk 9:28)
Jesus förändring är ingen hemlig, inre hjärtats metamorfos. Den syns utåt. Omvärlden kan se hur han förändras.
Jesu förberedelser inför den här förvandlingen tycker jag är också något att notera: Han går upp på ett berg. Han separerar sig från vardagens sus och dus, han bemödar sig att ta sig till en avskild plats. Att klättra upp på ett berg är något som tar tid. Vägen som leder upp till berget måste ju på något vis följa bergsryggen, alltså är den med största sannolikhet smal, och där kan nog finnas en hel del stenar, som den resande kan snava på. Jag föreställer mig att där kan också finnas partier som kräver stor koncentration, och kanske en del uppoffringar av den som vandrar; det går inte att ta sig upp med en åsna eller bli uppburen i bärstol. Det är de egna fötterna som är arbetsverktyget, som bär den resande till bergstoppen.
Jag har förstått att de judiska rabbinerna ofta undervisade genom att demonstrera. Så gör Jesus, när han under den sista måltiden tvättar sina lärjungars fötter, helt konkret, och sedan frågar dem den retoriska frågan: "förstår ni vad jag nyss gjorde med er?" Först följer alltså en handgriplig demonstration, sedan diskuteras det upplevda i teorin.
Jag föreställer mig att Jesus har valt ut platsen för sin transformation mycket noga; det är inte slumpen att han väljer att visa sig sådan som han verkligen är (jämför uppenbarelseboken 1:14) efter en långsam och mödosam klättring upp på ett berg. Det är som om Jesus ville säga till både sina dåvarande och nuvarande lärjungar:
"Om ni vill lära känna mig mycket intimt, sådan som jag faktiskt är, måste ni först separera er från omvärlden, ni måste bemöda er att följa mig nära, titta noga hur jag går och sedan gå exakt där jag går, ni kommer att gå långsamt, och ibland kommer ni att snubbla och snava, sedan resa på er, och fortsätta följa mig. Och det är först när ni kommer till målet, till toppen av berget, som ni kommer att se mig, verkligen se mig, sådan som jag faktiskt är."
Vilken lektion! Läraren i mig blir inspirerad och imponerad. Vilken lektion! Vilket budskap!
Och någonstans här längs vägen, är det meningen att vi skall bära frukt. Att vi skall bli Guds akacieträd, som erbjuder skugga från middagshettan, läkedom för de sårade, mat för de hungriga. Var växer akacieträd, i det bibliska landet? I öknen. Där de behövs allra mest.
Tänk dig en smal, stenig väg, antagligen rätt så farlig. Den resande kan se den, även om hen nu inte har klivit igenom porten än. Varför i fridens dar skulle en okänd resande välja porten, som leder till en smal, stenig, uppbrant och antagligen livsfarlig väg? Varför?
Men tänk dig nu samma smala steniga väg, precis lika farlig som innan. Men längs den, då och då, hela vägen upp till toppen, växer det fruktträd. Rätt så fantastiska sådana. Det kanske är åsynen av dessa fruktträd som kan få resenären, som tvekar mellan de olika portarna och de olika vägarna att till slut fatta rätt beslut, att gå igenom den trånga, stabila porten, och välja den smala, steniga bergsklättringen? Andra har ju tydligen gått här. Till och med såpas ofta, att de har valt att plantera träd längs vägen, som kräver en viss ansning och kultivering. Träd, som bär frukt. Vad finns där uppe på toppen? Kan det finnas en överraskning där uppe, av rätt så underbara mått?
Guds fruktträd omvandlar den steniga bergsklättringen till en klättring i skog och mark. Inte mindre brant, inte mindre stenig. Men med vila och skugga som erbjuds längs vägen.