Till vardags när jobbet och skolan väntar stiger min familj upp klockan sex. Det brukade jag också göra, fram tills ett par månader sedan. Men i augusti gick jag med i "the five o'clock club", som helt enkelt innebär att jag stiger upp klockan fem. Jag klär på mig och sedan kokar jag en kopp te. Därefter tar jag min morgonkopp med mig ut, och spatserar i min kolsvarta trädgård, som verkligen skulle vara inhöljt i absolut mörker så dags på morgonen, om det inte var för den underbara stjärnhimlen.
Bibelns första berättelse börjar i en trädgård. Där promenerar Gud i den svala kvällsvinden, och den första människan lär sig att lyssna, efter hans stämma och fotfall. Att lyssna till det man kan se och förnimma är ju inget svårt. Det krävdes ingen tro från den första Adám, för att lyssna till Gud. Det är först senare, när Guds sfär och människornas har separerats, slitits isär, glidit ifrån varandra, som detta med att lyssna till Gud kräver just en troshandling.
Människan har, enda sedan den stora separationen, vetat att det finns platser där det är enklare att höra Gudsviskningen. Jag tror att trädgårdar är just sådana platser. Skynket mellan de båda sfärerna tunnas ut, och plötsligt är jag i närvaron av den andre, "the other", den närvaron, som inte riktigt känns igen som mänsklig. "The otherness" av Gudsnärvaron är ibland mycket påtaglig, men oftast är det ändå bara en viskning eller ett stilla sus bland gräsbladen. Att höra rösten, stämman, är oftast så enkelt och vardagligt, att jag tvivlar på det. Det kan inte vara så här enkelt.
fåren följer honom därför att de känner igen hans röst (Joh 10:4)
Jag kan naturligtvis inte känna igen det jag inte inledningsvis är bekant med, vilket i sin tur innebär, att en daglig dos bibelläsning är en självklar förutsättning för att kunna lyssna i tro. Rösten, den inre viskningen, måste överensstämma med den stämman som jag hör eka igenom min bibel.
Jag pratade precis med en god vän om detta med att lyssna inåt, be, och vilket språk vi använder när vi talar med Honom. För mig blir det oftast hjärtats språk - finskan. Finskan är för mig lika nyansrik och klar som en bäck med kristallklart vatten, och att öppna mitt hjärta för Honom - vilket är en förutsättning för den här speciella dialogen - får ofta finskan att flöda ännu klarare än vad den annars redan gör. Att lyssna till Honom är berikande, eftersom han också rensar och rengör mitt språkbruk. Det finns saker som jag inte vare sig säger eller tänker i dialog med Honom, eftersom jag vet att han inte skulle godkänna vare sig ilsket diagnostiserande eller lappande av andra människor: "den där jädra X, hur kan man vara så idiotiskt naiv att..." blir istället ett "just nu, Herren, känner jag mig helt folkilsk. X har sagt (citat), C har gjort (kort beskrivning av beteendemönstret) och inför detta känner jag en stor frustration därför att..." Den här typen av beskrivningar brukar leda till en saklig dialog, där jag har lättare att lyssna på vad han har att säga i frågan, än ifall jag öppnar upp konversationen med att sätta lappar och stämplar på mina medmänniskor genom att idiotförklara eller på annat vis bestämma att jag minsann vet vad som felas den, som för tillfället retat upp mig. Vilket inte alltför sällan leder till att jag inte känner mig särskilt uppretad, utan kan istället lyssna in mig på vad Han ser. En så enkel sak som att välja språk får mig att slappna av, och när jag slappnar av och släpper ner axlarna kan jag också öppna upp för ett aktivt lyssnande i tro.
Denna lag som jag i dag ger dig är inte ofattbar eller ouppnåelig för dig. Den finns inte uppe i himlen, så att du måste fråga: Vem kan fara upp till himlen och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Den finns inte bortom havet, så att du måste fråga: Vem kan fara över havet och hämta den åt oss, så att vi får höra den och kan följa den? Nej, dess ord är mycket nära dig, i din mun och i ditt hjärta, och därför kan du följa den. (5 Mos 30:11-14)
Revolutionerande! Tanken om människan och Gud, i nära samarbete, tanken om att Hans Röst är oss så nära som de egna hjärtslagen. Ah, men hjärtat är svekfullt, säger du, att bara lyssna till hjärtrösten har lett många människor fel. Så sant. I hjärtat viskar många husockupanter, och det är inte alldeles självklart alla gånger att veta vad som är vad. Det är här bibelläsningen kommer in i bilden. Ju mer bekanta vi är med hans stämma från bibeln, desto enklare blir det att höra Honom i våra hjärtans djup.
"Jag är ingen legalistisk Gud", har han på sistone viskat mig, när jag försökt att piska mig själv till att orka bortom orken, eller när jag på jobbet råkar förväxla mig själv med en kopieringsmaskin. "Ta en paus. Det är okej. Du är inte en maskin", viskar han, och när jag protesterar kommer det igen: "Jag är ingen legalistisk Gud, med en kravlista lika lång som ett hungersår. Du har missförstått... Jag är den som helar på sabbaten, den som äter fast andra fastar, Rabbin som talar öppet med kvinnor fast jag inte ska eller får, Jag går på vattnet fast det inte går, festar med tullindrivare och arbetar under den heligaste sabbaten av de alla, påsksabbaten, genom att nederstiga till dödsriket och där predika evangelium, trots att jag i rimlighetens namn borde vara helt färdigpredikad och klar, lagd i graven för att förmultna... Jag är den oväntade Guden, den som omkullkastar förväntningar och Gör På Ett Annat Vis. Jag upprätthåller lagen, men inte genom legalism, och legalistiskt tänkande."
Tro handlar dock inte om metodik. Det handlar om enkel vardagspraxis. Kroppen är ett vanedjur. Vid det här laget har den vant sig vid att laudes infinner sig strax efter fem, i trädgården, iförd gummistövlar, kläder för väder samt en tekopp av varierande storlek. Tron drar upp mig, varje morgon, den klär på mig och skickar sedan ut mig, till trädgården, Guden och stjärnhimlen.
Tänk dig att världsalltets smartaste person går vid din sida, varje morgon när du stiger upp. Skulle du vilja ha en dialog med hen? Skulle du vilja lära dig hens språk, för att bättre kunna ta till dig vad hen vill lära ut?
- Självklart!
Tro är Guds modersmål. Guds "finska". Att lyssna i tro innebär att lyssna på Guds sätt, på hans språk. Och hans språk är alltid ljusets språk. Det är väl därför jag har saknat stjärnorna så i mitt trädgårdsmörker, de senaste mornarna.