Det finns bara en hållhake. "Sen När" -demonen bygger sitt mjuka bo i morgondagen. Därifrån viskar hon med en silkeslen röst att du faktiskt är Nästan Där, om bara en liten stund skall ni två vara tillsammans, och Då... År har gått medan jag har jagat efter henne, men imorgon är alltid imorgon, och det spelar ingen roll vilka troféer eller priser jag fyller "idag" med, "idag" duger helt enkelt inte för "Sen när" - förförerskan. "Idag" är en trist dag, en dålig dag, en helt enkelt rutten dag, och det finns ingenting med "idag" som "Sen När" - Demonen skulle ens överväga att godkänna. Faktum är att "idag" är så totalt mobbad och utfrusen av "Sen När" - demonen, att i hennes närvaro vågar inte "idag" så mycket som lyfta sin blick. Och det förstår jag! "Idag" är grå, knubbig och alldaglig. Trist och tråkig är hon. Hon är helt enkelt inte kul alls, på det viset som "Sen När" - demonen är. Som lekledare är "idag" direkt usel. "Vi kan väl sortera tvätt", viskar hon med en hes röst, väl medveten om att förslaget kommer att skrattas ut, buas åt, suckas åt, himlas med ögon åt tills "Idag" själv har tårar i ögonen och en het klump i halsen. I sällskap med "Sen När" - demonen har jag blivit en mobbare av värsta sorten. Eller kanske en sån där medlöpare. En som skrattar med.
Det där hörde jag! Förvånat och förskräckt tittar jag upp. Mina ögon fylls med absolut fasa. Vad var det han sade? Vad har jag gjort? Vad är det jag egentligen håller på med? Han möter min blick med samma sakliga allvar som alltid. "Idag" orkar inte titta på mig någon mer. Hon bara gråter förtvivlat i hans famn över att allt det som jag trummat i henne år efter år efter år: att hon inte duger. Att hon är dum, och trist och grå och tråkig, och att jag håller på att gå under om jag ska behöva orka med henne en dag till. Hon gråter som ett förtvivlat barn som bara önskade bli älskat, men som aldrig dög eller räckte till. Barnet som blev bortlämnat och bortsparkat som icke önskat och sanslöst sviket.
"Har jag gjort det här", viskar jag, och ser på henne där hon vrider sig och piper av alla de skador som jag gett henne under årens gång. Som det osynliga barnet har hon blivit lite otydlig i konturerna och jag har svårt för att se henne ordentligt.
Häftigt vänder jag mig om och ser idag i ögonen: "Idag", säger jag, "Det är inte så att du äger en riktigt stor och grå slaskhink som jag skulle kunna få låna ett ögonblick?" Idag skiner upp och svarar mig, för första gången på riktigt länge med en klar och glad röst: "Jag äger faktiskt rätt så många slaskhinkar!" Men innan jag hinner greppa tag i hinken och kasta den i ansiktet på "Sen När" - thingyn, finns Jesus där, vid min sida och tar ett fast tag om min handled. "Nej. Idag och jag jobbar inte så. Om det är så att du vill verkligen lära känna oss bättre, och det är faktiskt förutsättningen om du önskar lära dig att älska oss tillbaka, så måste du jobba i team med oss, och vi jobbar inte så." Det är inte så att han är arg. Men han låter faktiskt väldigt bestämd. "Ska den där då bara få komma undan med allt som hon ställt till med", frågar jag och pekar argt på "Sen När".
"Sen När livnär sig på den beundran, längtan och förtvivlan som du ger Henne", svarar han lugnt. "Samma sekund som du slutar upp att tillbe henne kommer hennes plåga att börja, om det nu är mer plåga du är intresserad av", säger han och ser tankfullt på mig.
Ouch.
"Det är en fråga om vart du fäster din fokus", säger Idag och tar mig om handen.
"Tack för teet", ler jag och räcker fram händerna mot idag. "Du kokade min favoritsort nu igen", säger jag och kurar ihop händerna runt koppen. "Vad vill du göra nu", frågar jag henne sedan, med nyfikenhet.
"Sortera tvätt!" piper hon och sträcker på ryggen, i glädje. Jag skrattar. "Min autistiska idag", säger jag sedan med tillgivenhet. "Kom nu så går vi sorterar lite tvätt. Jag tror jag har sparat en rätt så vacker hög med strumpor till bara dig", viskar jag sedan konspiratoriskt, i hennes öra. Hon skuttar ivrigt iväg. Dansar ett par steg framför mig. "Ljudbok, Päivi?", undrar Jesus och sträcker fram en tröja i storlek 146 till mig.