Jag kan inget. Men jag är här ändå, tillsammans med er.
Obekant? Ja, absolut. Den värld, som mänskligheten hade slitit ur händerna från sin Gud är inte precis den trädgård där han i tidens början hade vandrat, i sällskap med sin nyligen skapta varelse. Jesaja beskriver det som att Jesus suckar upp sig ur knastertorr jord som en spröd planta:
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark. (Jes 53:2)
Jesus - Gud med människan. In i denna mardröm av synd och kaos slingrar han sig in, spröd och försiktig växer han upp i stövelns skugga; när som helst riskerar han att trampas ner av den romerska järnskon, och ändå, ändå är han här, tillsammans med. Inte starkare, kunnigare, mer häftig eller "mer" överhuvudtaget. I själva verket fortsätter Jesaja sin beskrivning med ett:
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss. (Jes 53:2)
Och handen på hjärtat, vem av oss har det? Hur många av oss är villiga att räcka upp handen och säga "ja minsann, jag ser ut som Guden Adonis eller den sköna Diana, och jag vet om det också!" Han kommer till oss som en av oss, i all enkelhet. Jeans och skjorta. Om det skulle varit idag, skulle han antagligen presenterat sig som alla andra: "Jesus heter jag" som man tydligen skall säga idag, fy den lede för den som på ett möte börjar med att säga "Jag heter", nej SÅ gör man inte idag längre! "X heter jag", SÅ säger man, och så svarar man på alla frågor med ett "jes".
(Ursäkta. Språkläraren tog visst över där. Ett ögonblick. Akut exorcism och omstart pågår.)
(... ... ...)
I årtusenden har våra skulptörer hamrat fram den ena bedövande vackra gudastatyn efter den andra, SÅ HÄR ser Gudar och Gudinnor ut, beskåda och förtvivla!
Och så kommer Gud. Och ser ut som folk gör, mest. Jesus kan inte ha gått på särskilt många konstmuseer inför sin reinkarnation.
I djupet av min kvinnohjärta skakas jag, när jag inser att mannen Jesus har gått in i även barnafödandets vånda och skräck. På korset offrar Jesus sitt blod för att en familj skall bli till. Nödvändigheten av detta förstår varje kvinna i djupet av sin varelse: varje kvinna som har fött barn har spillt sitt blod för att en familj skall bli till. Varje kvinna har varit tvungen att möta sin egen skräck inför möjligheten att faktiskt gå ner i barnsängen och möjligen inte komma upp ur det något mer. Inte så troligt eller vanligt i västvärlden längre, men inte otänkbart eller omöjligt.
En kejsarsnittad kvinna förstår Jesu mänskliga maktlöshet på korset bättre än någon annan: tillåten att vara vaken och medveten genom processen, men inkapabel att påverka den. Jesu hjälplöshet på korset är den snittade kvinnans hjälplöshet på operationsbordet.
Den kvinnan som väntar på andra sidan barnafödseln är inte den samma som gick ner i barnafödselns säng. Hon är nu en ny varelse; hon som gick ner var en havande kvinna, hon som stiger upp efter blodsoffret är en mor; någon som har aktivt skapat familj.
Jesus föder den kristna kroppen på korset, hjälplös som en kvinna under operationssalens kniv, maktlös som en kvinna som spiller så mycket blod som den här gången krävs för att en familj skall födas fram. För Jesus var offret totalt. De flesta av oss besöker korsets skugga när vi går in födandets plåga, men vi behöver inte offra oss helt för att en familj skall födas fram. Eller jo. Det gamla jaget dör. Hon som stiger upp är en ny, återuppstånden version, med nya ärr att uppvisa i sin faktiska fysiska kropp.
Han, mannen, hennes medmänniska, medfödare, möter till slut människan helt och hållet: reinkarnerad i en manlig kropp, bärande på en födande kvinnas skräck och plåga.
Det måhända att jag inte är någon hejare med karta och kompass. Men symboler tycker jag nog att jag ändå förstår, någorlunda. Och den här medmänskligheten får mig att tappa andan. Min Gud, med människan. Han, som gick med - in i skräcken, maktlösheten, smärtan och plågan av att både leva och föda. Han, som bär en kvinnas ärr i sin fullt ut manliga kropp. Pater-Mater Familias.
"Ingen större kärlek finns än detta, att ge sitt liv för sina vänner." (Joh 15:13)
Hans liv, i oss. Medmänskligheten reinkarnerad. I det naturliga, självklara, vardagliga möter vi ofta också den mirakulösa, mäktiga mystiken.