Så mycket hade jag planerat i min egen kraft och kunnighet: jag har 74 elevinspelningar som jag hade tänkt att åtminstone ta 40 stycken av. Nu vet jag inte hur veckan blir, med en ond rygg som bråkar med mig istället. Det verkar som om vissa utvalda delar av Jakobsbrevet är skrivna direkt till mig:
Ni som säger: ”I dag eller i morgon skall vi fara till den eller den staden och stanna där ett år och göra goda affärer”, ni vet inte hur ert liv blir i morgon. Ni är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Ni borde säga: ”Om Herren vill får vi leva och göra det eller det.” (Jak 4:13-15)
"Om Herren vill". Jag tror att den tanken är helt outlandish för de flesta västerlänningar idag. SÅ KLART att det är min planering som gäller! SÅ KLART att det blir som jag har tänkt mig! Till och med vi kristna kör på med våra egna planeringar där Herren funkar som någon slags "side dish order", som man ju kan lägga till när det passar, men att stanna upp och be om vägledning till och med med vardagssysslorna, näää..? Är det då så konstigt om dialogen ser ut ungefär så här:
"Men jag hinner ju inte, jag har massvis med saker på jobbet innan barnen blir lediga, och så är det dotterns födelsedagskalas, och läkarbesök, och.."
"Päivi, vila!"
"Jaja, jag lovar, jag ska se till att jag får lite vila också under novemberlovet, men det vore faktiskt rätt så skönt att ha alla 74 muntor rättade, om jag tar 10 om dagen inklusive fredag-lördag-söndag, så bordet det nog gå och det vore ju så himla bra, för sen efter lovet är det niornas muntor, och de måste jag ju också hinna bedöma och..."
PANG!
Ryggskott. Gud tvingar till slut den envisa finskan till ro. Eftersom hon inte lyssnar med mindre än att kroppen slutar upp att fungera under piska och morot (mest piska, faktiskt) så tar han mig till slut i nackskinnet och ser till att jag måste vila - inga ursäkter.
Sanningen är den, att jag har ett seriöst tillitsproblem när det gäller män, och jag fattar, detta har sitt rotsystem i min barndom, men det gäller att våga SE det, när den där lilla-lilla rösten börjar viska om vilken som är bästa sättet att klara det vardagliga i egne kvinnlig härlighet. Att Gud då så ofta beskrivs i maskulinum gör inte livet enklare för mig precis, men vi jobbar på saken, han och jag. Tillit. Våga tro att det är okej att gå till Honom den här gången också, nu igen, och att jag och mina behov inte blir "för mycket". Något som många kvinnor kämpar med, tror jag.
Vågar vi lita på att Gud vill något med det lilla, vardagliga i våra liv? Att vardagen kan vara värd något? Eller blir det, som så ofta för mig, bara ett grått görande, där den ena bedövande tråkiga sysslan efter den andra radar upp sig, och jag inte kan tro att detta i rimlighetens namn skulle kunna vara något som Gud är med i, eller till och med har planerat för dagen? "Barkbröd och spiksoppa", sade jag till en god vän, häromdagen.
Vad gjorde Jesus med sina "barkbröd och spiksoppa" - dagar? Ser man till evangelierna verkar det för mig som om han hade fler av de dagar som kantades av helt vardagliga möten än av de andra, där han väckte döda från sina gravar och bårar, gick på vatten och, för all del, återuppstod själv från de döda. Det är en skakande tanke. Att Jesus hade fler av de dagar då han gick sig trött och svettig, träffade folk vid brunnar och sykomorträd, grälade med fariséerna om den rätta tolkningen av lagen och försökte trumma in lite vett i skallen på sina tröga lärjungar, än av de andra dagarna, då han lyfte sin hand och stormen lade sig, de blinda såg och de lama gick?
Varför har jag inte sett detta?
"I en viss by fanns det en mamma med ryggskott som skulle göra spökmaränger till sin dotters födelsedag."
Jag är med. Inräknad. Hans liknelser handlar om min vardag. Och när jag släpper in Honom, blir det även Hans vardag.
Nu går jag till köket. Jesus och jag skall göra spökmaränger.