I dagens text tänkte jag behandla varför det inte är särskilt trovärdigt att någon alls skulle kunnat lägga ord i mun på Jesus efter hans död. Jag tror att hans undervisning, sådan vi läser den i Nya Testamentet - verkligen var hans, inte senare myter, legender och "Jesus-historier" som blandade sig in under årens gång. Jag skall nu redogöra varför:
Först och främst måste du känna till att det var bara pojkarna som fick gå i skolan under första århundradets Judéen. Det pojkarna fick lära sig var lagen - de fem Moseböckerna. Det är vettigt. Om du vill fungera i ett samhälle måste du kunna lagarna och reglerna. Eftersom böcker var stora skatter var det inget som folk ägde, så som vi gör idag. I en liten by fanns antagligen exakt en uppsättning av Torarullar (de 5 Moseböckerna) och dem hade byrabbinen i sin synagoga, som också fick fungera som byskola. Detta betyder att Jesus och hans samtida växte upp i en kultur där det fanns en gedigen utantillinlärningstradition. Eftersom vanligt folk inte ägde böcker, fick alla lära sig tradera skrifterna utantill.
Den här vanligaste typen av läraren kommer jag i fortsättningen kalla för Torah-rabbin: han kan de fem Moseböckerna. Det är hans område av expertis.
Förutom Toran finns det ju även andra böcker i det vi kallar för Gamla Testamentet - Judarnas bibel; sammantaget finns där 24 böcker. En del innehåller poesi. Andra är profetiska böcker. Och så finns det böcker som skildrar det Judiska folkets historia.
Innan vi kommer till den andra sorten av Rabbiner skulle jag vilja berätta en sak till: det fanns ytterligare en sak som försvårade för en vanlig Abrahamsson att verkligen på djupet förstå sin egen heliga skrift. Den var skriven på Hebreiska. På den tiden talade ingen Hebreiska. Folket talade Arameiska. Hebreiskan var reserverad för de heliga skrifterna.
Tänk dig att du går till kyrkan en gång i veckan för att höra bibeln läsas upp. Men ingen läser upp den på svenska. Istället får du höra den läsas upp på gammeldanska. Hur väl förstår du då vad som sägs?
Först och främst måste du känna till att det var bara pojkarna som fick gå i skolan under första århundradets Judéen. Det pojkarna fick lära sig var lagen - de fem Moseböckerna. Det är vettigt. Om du vill fungera i ett samhälle måste du kunna lagarna och reglerna. Eftersom böcker var stora skatter var det inget som folk ägde, så som vi gör idag. I en liten by fanns antagligen exakt en uppsättning av Torarullar (de 5 Moseböckerna) och dem hade byrabbinen i sin synagoga, som också fick fungera som byskola. Detta betyder att Jesus och hans samtida växte upp i en kultur där det fanns en gedigen utantillinlärningstradition. Eftersom vanligt folk inte ägde böcker, fick alla lära sig tradera skrifterna utantill.
Den här vanligaste typen av läraren kommer jag i fortsättningen kalla för Torah-rabbin: han kan de fem Moseböckerna. Det är hans område av expertis.
Förutom Toran finns det ju även andra böcker i det vi kallar för Gamla Testamentet - Judarnas bibel; sammantaget finns där 24 böcker. En del innehåller poesi. Andra är profetiska böcker. Och så finns det böcker som skildrar det Judiska folkets historia.
Innan vi kommer till den andra sorten av Rabbiner skulle jag vilja berätta en sak till: det fanns ytterligare en sak som försvårade för en vanlig Abrahamsson att verkligen på djupet förstå sin egen heliga skrift. Den var skriven på Hebreiska. På den tiden talade ingen Hebreiska. Folket talade Arameiska. Hebreiskan var reserverad för de heliga skrifterna.
Tänk dig att du går till kyrkan en gång i veckan för att höra bibeln läsas upp. Men ingen läser upp den på svenska. Istället får du höra den läsas upp på gammeldanska. Hur väl förstår du då vad som sägs?
Av just den här anledningen behövde man ha experter. Dessa experter kallades för skriftlärda. Deras jobb var att på djupet förstå texterna och kunna förklara dem. Och nu kommer vi äntligen till den andra sortens rabbin som jag vill att ni skall känna till: Smikah-rabbin.
Smikah är hebreiska och betyder "auktoritet". En Smikah-rabbi hade lärt sig hela gamla testamentet utantill. Med korsreferenser mellan texterna. Sådana rabbiner var sällsynta. Vi pratar inte ens om en per generation. Och de var kända! När en sådan rabbi kom till byn ville alla höra honom undervisa! Folk reste långt för att f höra honom, han samlade stora folkskaror omkring sig vart han än gick... Och han hade lärjungar. En vanlig Torah-rabbi hade elever. Men en rabbi med Smikah tog sig lärjungar. Att bli antagen var en stor ära. Lärjungarna ville efterlikna sin Rabbi i allt han gjorde. Han hade ju rätten att undervisa i egen auktoritet! Han fick göra egna tolkningar av texten - så länge som han höll sig inom ramarna av Tanakh - den judiska bibeln. Det är dessa rabbiner som säger saker och ting som "ni har hört det sägas... men jag säger er..." De gör egna tolkningar.
Hängivna lärjungar. Rätten av göra egna tolkningar. Folk som kommer resande från när och fjärran för att höra den här rabbinen undervisa. Börjar det låta bekant?
Det borde det. Jesus uppförde sig - rakt igenom sin gärning - som en rabbi med Smikah; så fort han öppnade munnen ramlade det ut textcitat. I hans liknelser använder han sig av bilder som folk känner igen från gamla testamentet. Han undervisade i templet. Det fick inte vilken som helst Torah-rabbi göra. Och nu kommer vi till min poäng med den här texten: det blir helt enkelt fruktansvärt svårt att lägga ord i mun på en sådan person! Samtliga texter i GT korshänvisar till varandra! Det räcker inte med att du kan texterna - du måste också kunna korshänvisningarna - och förstå dem! Med andra ord: för att kunna lägga ord i mun på en Rabbi med Smikah måste du själv vara en Rabbi med Smikah. Och jag sade ju att de här killarna var sällsynta. Inte ens en per generation. Jag brukar köra en modern liknelse: för att kunna slå i folk att du är Zlatan räcker det inte med att du ser ut som han. Eller att du kan "spela fotboll". Du måste tyvärr kunna spela fotboll på samma nivå som Zlatan för att folk skall tro att DU är Zlatan.
Och det är här vi möter på patrull. Lärjungarna själva lägga ord i mun på sin numera döda mästare? För att få eftervärlden att tro att Jesus var en rabbi med Smikah måste du själv vara en - annars kommer inte texterna ha den rätta klangen. Idag skulle man också kunna jämföra med en Shakespeare-kunnare, som har lärt sig alla Shakespeares sonetter utantill. Men att kunna hans sonetter utantill är tyvärr inte likvärdigt med att äga den briljans som krävs för att författa en, och det med den äkta Shakesperianska stilen.
På detta ska vi komma ihåg att Jesu lärjungar har haft en utomordentligt god förmåga att lära sig saker och ting utantill. De tillhörde en kultur där alla lärde sig saker och ting utantill i stora tjock, hela tiden. De har, med största sannolikhet, lärt sig Jesu undervisning och liknelser utantill redan när han levde.
Men kan inte senare aktörer ha kunnat lägga ord i mun på Jesus? Även om Jesu lärjungar inte hade den förmågan, kan inte någon okänd, anonym rabbi med Smikah senare ha lagt ord i munnen på Jesus?
En sådan figur får helt enkelt inte plats i händelseförloppet mellan att evangelierna skrevs ner och att de börjar citeras av de första kyrkofäderna. Kommer du ihåg de 36 000 tidiga citaten?
Så vad betyder det här i praktiken?
Att ingen lade ord i munnen på Jesus. Att vi har hans undervisning, intakt. Att vi har att göra med en person som påstod att han var mycket, mycket mer än bara en rabbi med Smikah.
Vem påstår att han är Gud? Påstod Jesus det? Om han gjorde det - varför gjorde han det? Ljög han? Var han galen? Eller - talade han sanning?
Detta skall vi kika på i nästa bloggpost.
Smikah är hebreiska och betyder "auktoritet". En Smikah-rabbi hade lärt sig hela gamla testamentet utantill. Med korsreferenser mellan texterna. Sådana rabbiner var sällsynta. Vi pratar inte ens om en per generation. Och de var kända! När en sådan rabbi kom till byn ville alla höra honom undervisa! Folk reste långt för att f höra honom, han samlade stora folkskaror omkring sig vart han än gick... Och han hade lärjungar. En vanlig Torah-rabbi hade elever. Men en rabbi med Smikah tog sig lärjungar. Att bli antagen var en stor ära. Lärjungarna ville efterlikna sin Rabbi i allt han gjorde. Han hade ju rätten att undervisa i egen auktoritet! Han fick göra egna tolkningar av texten - så länge som han höll sig inom ramarna av Tanakh - den judiska bibeln. Det är dessa rabbiner som säger saker och ting som "ni har hört det sägas... men jag säger er..." De gör egna tolkningar.
Hängivna lärjungar. Rätten av göra egna tolkningar. Folk som kommer resande från när och fjärran för att höra den här rabbinen undervisa. Börjar det låta bekant?
Det borde det. Jesus uppförde sig - rakt igenom sin gärning - som en rabbi med Smikah; så fort han öppnade munnen ramlade det ut textcitat. I hans liknelser använder han sig av bilder som folk känner igen från gamla testamentet. Han undervisade i templet. Det fick inte vilken som helst Torah-rabbi göra. Och nu kommer vi till min poäng med den här texten: det blir helt enkelt fruktansvärt svårt att lägga ord i mun på en sådan person! Samtliga texter i GT korshänvisar till varandra! Det räcker inte med att du kan texterna - du måste också kunna korshänvisningarna - och förstå dem! Med andra ord: för att kunna lägga ord i mun på en Rabbi med Smikah måste du själv vara en Rabbi med Smikah. Och jag sade ju att de här killarna var sällsynta. Inte ens en per generation. Jag brukar köra en modern liknelse: för att kunna slå i folk att du är Zlatan räcker det inte med att du ser ut som han. Eller att du kan "spela fotboll". Du måste tyvärr kunna spela fotboll på samma nivå som Zlatan för att folk skall tro att DU är Zlatan.
Och det är här vi möter på patrull. Lärjungarna själva lägga ord i mun på sin numera döda mästare? För att få eftervärlden att tro att Jesus var en rabbi med Smikah måste du själv vara en - annars kommer inte texterna ha den rätta klangen. Idag skulle man också kunna jämföra med en Shakespeare-kunnare, som har lärt sig alla Shakespeares sonetter utantill. Men att kunna hans sonetter utantill är tyvärr inte likvärdigt med att äga den briljans som krävs för att författa en, och det med den äkta Shakesperianska stilen.
På detta ska vi komma ihåg att Jesu lärjungar har haft en utomordentligt god förmåga att lära sig saker och ting utantill. De tillhörde en kultur där alla lärde sig saker och ting utantill i stora tjock, hela tiden. De har, med största sannolikhet, lärt sig Jesu undervisning och liknelser utantill redan när han levde.
Men kan inte senare aktörer ha kunnat lägga ord i mun på Jesus? Även om Jesu lärjungar inte hade den förmågan, kan inte någon okänd, anonym rabbi med Smikah senare ha lagt ord i munnen på Jesus?
En sådan figur får helt enkelt inte plats i händelseförloppet mellan att evangelierna skrevs ner och att de börjar citeras av de första kyrkofäderna. Kommer du ihåg de 36 000 tidiga citaten?
Så vad betyder det här i praktiken?
Att ingen lade ord i munnen på Jesus. Att vi har hans undervisning, intakt. Att vi har att göra med en person som påstod att han var mycket, mycket mer än bara en rabbi med Smikah.
Vem påstår att han är Gud? Påstod Jesus det? Om han gjorde det - varför gjorde han det? Ljög han? Var han galen? Eller - talade han sanning?
Detta skall vi kika på i nästa bloggpost.