Jag tror att min favoritscen i den här filmen var när Arthur berättade om sin vandring i Afrika. I flera dagar hade han dagdrömt om ett missionshus som han skulle snart få chansen att besöka; han föreställde sig hur han skulle få vila i ett luftkonditionerat rum i kanske en, möjligen två dagar innan han fortsatte sin resa. När han väl kom dit visade det sig att han inte var välkommen. Missionshuset var bara till för "riktiga" missionärer, de hade ingen möjlighet att öppna dörrarna för vanliga vandrare. Trevligt att träffas, hej då. En halvtimme senare kommer två ateister körandes med sin bil. De öppnar sitt hem för mannen med korset, han får ett eget luftkonditionerat rum och inbjudan att stanna så länge han vill. Frågan om den gode Samariten kommer åter för mig; vem är kristen på riktigt? När det gäller? |