Med ojämna mellanrum möter jag argumentet, att kvinnor inte var menade att vara präster, därför att Jesus enbart valde ut män som sina 12 närmaste lärjungar. Jag tänkte mig i att vi skulle titta lite närmare på det här argumentet, i ljuset av vad vi vet om kvinnolivet under Jesu tid.
Det första som bör sägas om Jesu tids Judéen är, att det stod under romerskt styre. Det romerska samhället var strikt ordnat i olika samhällsklasser, där den romerska aristokratin, komplett med romersk medborgarskap stod högst upp, och allra längst ner fanns slavarna, kvinnorna och barnen. Den, som stod utan romersk medborgarskap riskerade, vid grav lagöverträdelse, både romersk korsfästelse samt avrättning på arenan medelst vilddjur. Den som avnjöt romersk medborgarskap kunde se fram emot en snygg och snabb avrättning genom halshuggning, skulle det bli aktuellt med dödsdom.
Det första som bör sägas om Jesu tids Judéen är, att det stod under romerskt styre. Det romerska samhället var strikt ordnat i olika samhällsklasser, där den romerska aristokratin, komplett med romersk medborgarskap stod högst upp, och allra längst ner fanns slavarna, kvinnorna och barnen. Den, som stod utan romersk medborgarskap riskerade, vid grav lagöverträdelse, både romersk korsfästelse samt avrättning på arenan medelst vilddjur. Den som avnjöt romersk medborgarskap kunde se fram emot en snygg och snabb avrättning genom halshuggning, skulle det bli aktuellt med dödsdom.
Livet var osäkert. För det första var undernäring och brist på olika näringsämnen ett allmänt problem; den absolut vanligaste stapelvaran i garderoben bestod av bröd, som kunde kompletteras med fisk, grönsaker, ost, frukt och ibland kött, beroende på vilken samhällsklass man tillhörde och vad man hade råd med. Missväxtår samt årstider spelade en mycket viktig roll här; allt var inte tillgängligt året runt, och majoriteten av samhället bestod av fattiga bönder, vars hälsa bestämdes både av tillgången till mat, bristen på hygien, bristen på medicinkonst samt undermåligt boende.
Medellivslängden kring födseln låg på 21-25 år, men redan vid passerade fem år hoppade den upp till 40-45 år. En tredjedel av bebisarna dog under det första levnadsåret och maximalt hälften av befolkningen fyllde fem år. Kanske 40 % av befolkningen fyllde 20 år och enbart en av sex nådde upp till 60-års åldern.
Dödsorsaken för de allra flesta under den här tiden berodde på yttre orsaker; barnafödande (kvinnor och barn), sjukdomar, hunger och krig. Virus och bakterier visste man ingenting om, och mänsklig anatomi var till stora delar okänd mark. I runda slängar 50 % av tänderna hade förlorats vid det laget som man nådde upp till äldre år. De flesta hade dagligen ont någonstans, och absolut alla kände någon som hade förlorat minst ett spädbarn.
Med tanke på den höga spädbarnsdödligheten samt barnsängsdöden, är det inte alls konstigt att bland kvinnliga gravar, i den utsträckning sådana har hittats, är kvinnor mellan 15-30 överrepresenterade, tillsammans med över 60 +:are. Den socioekonomiska ställningen spelade roll, när det gällde kvinnans möjligheter att klara sig levande från barnsängen: tillgången till mat samt kvalitén på denna och även ifall föderskan var mycket ung, spelade roll. Fattiga flickor, det vill säga de allra flesta, blev bortgifta i den sena tonåren. Dock var den lagliga giftasåldern i Romariket för flickor satt på tolv år. Den genomsnittliga kvinnan födde i runda slängar fem till sex barn. Med tanke på medellivslängden, och det faktum att den måste ha varit lägre för kvinnornas del, betyder detta i praktiken att de allra flesta kvinnor har varit antingen gravida eller ammande rakt igenom hela sitt vuxna liv. Och med tanke på att det judiska samhället ansåg kvinnan oren vid menstruation, och över en period strax efter barnafödande, betydde detta i praktiken, att kvinnan var bunden vid huset och hemmet, med några mycket få och begränsade utflykter till bysamhället. Oftast handlade det om att hämta vatten, vilket man torde ha gjort i sällskap med de yngsta barnen.
Medellivslängden kring födseln låg på 21-25 år, men redan vid passerade fem år hoppade den upp till 40-45 år. En tredjedel av bebisarna dog under det första levnadsåret och maximalt hälften av befolkningen fyllde fem år. Kanske 40 % av befolkningen fyllde 20 år och enbart en av sex nådde upp till 60-års åldern.
Dödsorsaken för de allra flesta under den här tiden berodde på yttre orsaker; barnafödande (kvinnor och barn), sjukdomar, hunger och krig. Virus och bakterier visste man ingenting om, och mänsklig anatomi var till stora delar okänd mark. I runda slängar 50 % av tänderna hade förlorats vid det laget som man nådde upp till äldre år. De flesta hade dagligen ont någonstans, och absolut alla kände någon som hade förlorat minst ett spädbarn.
Med tanke på den höga spädbarnsdödligheten samt barnsängsdöden, är det inte alls konstigt att bland kvinnliga gravar, i den utsträckning sådana har hittats, är kvinnor mellan 15-30 överrepresenterade, tillsammans med över 60 +:are. Den socioekonomiska ställningen spelade roll, när det gällde kvinnans möjligheter att klara sig levande från barnsängen: tillgången till mat samt kvalitén på denna och även ifall föderskan var mycket ung, spelade roll. Fattiga flickor, det vill säga de allra flesta, blev bortgifta i den sena tonåren. Dock var den lagliga giftasåldern i Romariket för flickor satt på tolv år. Den genomsnittliga kvinnan födde i runda slängar fem till sex barn. Med tanke på medellivslängden, och det faktum att den måste ha varit lägre för kvinnornas del, betyder detta i praktiken att de allra flesta kvinnor har varit antingen gravida eller ammande rakt igenom hela sitt vuxna liv. Och med tanke på att det judiska samhället ansåg kvinnan oren vid menstruation, och över en period strax efter barnafödande, betydde detta i praktiken, att kvinnan var bunden vid huset och hemmet, med några mycket få och begränsade utflykter till bysamhället. Oftast handlade det om att hämta vatten, vilket man torde ha gjort i sällskap med de yngsta barnen.
Med tanke på allt det här, samt att kvinnan var helt beroende av klanens män och deras beskydd av henne och hennes överlevnad, är det kanske inte så konstigt att Jesus inte sade "följ mig" till en enda kvinna, i de evangelieberättelser, där han antingen väljer ut sina 12 närmaste lärjungar, eller i andra narrativ, där han uppmanar någon, i samtliga fall en man, att följa honom och hans väg. Det handlar verkligen inte om något patriarkalt uteslutande av kvinnor från Jesus: han vet utmärkt väl om, att kvinnan är bunden vid sitt hem och sina barn, och även av sin kropp, på ett helt annat sätt än den tidens män var. Att säga "följ mig" till en vuxen kvinna skulle ha varit att uttala en onödig dödsdom över hennes dibarn, som var helt beroende av henne och hennes vård. En man kan möjligen lämna sina fiskenät, lämna hus och hem och förlita sig på att klanen tar hand om hans familj medan han vandrar efter sin Messianska dröm, men en kvinna? Aldrig. Vid kallelsen "följ mig" skulle hon haft två alternativ: lämna barnen, och därmed döma åtminstone den minsta till svältdöden, då några ammor, som skulle kunnat ta över hennes livgivande roll för den lilla, inte per nödvändighet fanns mer än för den allra rikaste stratan av befolkningen, eller också ta med sig barnaskaran, och vandra efter sin Rabbi. Det säger sig självt att det skulle varit en praktisk omöjlighet, både för henne och även för Rabbin, som hade gett henne den omöjliga kallelsen. De mycket få kvinnor som hade passerat barnafödande ålder vid liv, och som inte hade små barn kring benen, var antagligen vid mycket dålig hälsa, märkta av många års barnafödande, graviditeter, undernäring samt sjukdomar, och bör liknas med de äldre damer som vi hittar idag på våra ålderdomshem. En 60-åring då skall inte liknas vid en 60-åring idag. Återstår unga, ogifta kvinnor. Ska vår ogifta Rabbi säga "följ mig" till dem, kanske? Jag låter läsaren själv meditera över den möjligheten.
Vidare bör man beakta, att Jesu manliga lärjungar skulle antagligen haft mycket svårt att vandra i ett resesällskap där de medföljande kvinnorna med jämna mellanrum anses vara orena, tack vare var-månadlig menstruation. Jesus skulle också haft stora svårigheter att betänka de gånger då han önskar skicka iväg lärjungarna ensamma, två och två, för att besöka närliggande städer: hur skall han nu göra med sina eventuella kvinnliga lärjungar? Att skicka iväg dem två och två för att vandra längs dammiga landsvägar, alldeles utan manliga klanmedlemmars beskydd, skulle ha varit extremt farligt för kvinnorna. Inte heller kan han skicka iväg dem med vilken annan manlig lärjunge som helst, med mindre än att de båda är gifta - med varandra. Alternativt att det rör sig om en syster och en bror, som färdas tillsammans, men även detta utgör en fara för både kvinnan och hennes bror. I vilket fall som helst kan Jesus inte skicka iväg några kvinnliga lärjungar att vandra land och rike runt utan åtminstone en beskyddande manlig medlem av just hennes klan. Det blir helt enkelt väldigt svårt för Jesus att hitta kvinnliga lärjungar, som han skulle kunna kalla till sina 12 närmaste. Antingen har han precis kallat en kvinna i barnafödande ålder, som nu måste överge sina egna små där hemma, eller också har han kallat en äldre tandlös gumma, märkt av åratal av barnafödande, hunger, sjukdomar och fysiskt hårt slit. Alternativet, att han skulle kunnat kalla unga, ogifta kvinnor finns inte, om nu någon inte räknat ut det riktigt själv än. Det är, med andra ord, historiskt naivt att hävda, att inga kvinnliga präster bör finnas, eftersom Jesus inte kallade några kvinnor till sina 12 närmaste lärjungar.
Vidare bör man beakta, att Jesu manliga lärjungar skulle antagligen haft mycket svårt att vandra i ett resesällskap där de medföljande kvinnorna med jämna mellanrum anses vara orena, tack vare var-månadlig menstruation. Jesus skulle också haft stora svårigheter att betänka de gånger då han önskar skicka iväg lärjungarna ensamma, två och två, för att besöka närliggande städer: hur skall han nu göra med sina eventuella kvinnliga lärjungar? Att skicka iväg dem två och två för att vandra längs dammiga landsvägar, alldeles utan manliga klanmedlemmars beskydd, skulle ha varit extremt farligt för kvinnorna. Inte heller kan han skicka iväg dem med vilken annan manlig lärjunge som helst, med mindre än att de båda är gifta - med varandra. Alternativt att det rör sig om en syster och en bror, som färdas tillsammans, men även detta utgör en fara för både kvinnan och hennes bror. I vilket fall som helst kan Jesus inte skicka iväg några kvinnliga lärjungar att vandra land och rike runt utan åtminstone en beskyddande manlig medlem av just hennes klan. Det blir helt enkelt väldigt svårt för Jesus att hitta kvinnliga lärjungar, som han skulle kunna kalla till sina 12 närmaste. Antingen har han precis kallat en kvinna i barnafödande ålder, som nu måste överge sina egna små där hemma, eller också har han kallat en äldre tandlös gumma, märkt av åratal av barnafödande, hunger, sjukdomar och fysiskt hårt slit. Alternativet, att han skulle kunnat kalla unga, ogifta kvinnor finns inte, om nu någon inte räknat ut det riktigt själv än. Det är, med andra ord, historiskt naivt att hävda, att inga kvinnliga präster bör finnas, eftersom Jesus inte kallade några kvinnor till sina 12 närmaste lärjungar.
Nu är det dags att uppmärksamma, att Jesus faktiskt hade kvinnliga lärjungar i sitt större resesällskap, som Lukas påpekar, i sitt evangelium. Vilka var dessa kvinnor, som faktiskt hade en möjlighet att följa sin Herre?
Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar. (Luk 8:1-3)
Det som många andra före mig har lyft upp här är, att det rör sig om privilegierade kvinnor, som till att börja med har egna tillgångar. Detta är alltså inte vilka bykvinnor som helst, utan självständiga kvinnor som har möjligheten att förfoga över egna pengar, och, som det ser ut, sin egen tid. Så varför skulle Jesus inte kunnat utnämna några sådana kvinnor till sina närmaste tolv?
Personligen tror jag att anledningarna finns listade här ovan: i ett större resesällskap, där alla färdas tillsammans, är kvinnorna beskyddade just av den större mängden resande folk. Men hur skall Jesus göra vid det laget som han vill skicka iväg sina lärjungar på egen hand, två och två, utan honom? Även dessa självständiga kvinnor behöver ha en manlig resekamrats skydd. Har de vare sig någon äkta man eller bror som de kan färdas med, riskerar de både livet och äran, och det verkar ju av Lukas beskrivning som att dessa kvinnor inte är åtföljda av sina respektive äkta män: Johanna följer Jesus, hon är hustru till Kusas, men inget nämns om att Kusas själv skulle vandrat med i sällskapet. Johanna är beskyddad av en den större gruppen kvinnor, som alla gör gemensam sak av att följa Jesus, men det är, i den här kulturen helt otänkbart att skicka henne eller någon annan kvinna på ensamt ärende till främmande byar i sällskap med enbart en annan kvinna. Att skicka henne med en manlig lärjunge som hon inte är gift med, är helt otänkbart.
Detta tycker jag understryks av det faktum att professor Richard Bauckham lyfter i sin bok "Gospel Women" möjligheten, att romarbrevets "Junia" som är så "prominent bland apostlarna" tillsammans med sin man, i själva verket är samma Joanna (Johanna i svensk text) som Lukas nämner som en av kvinnorna som följde Jesus. (Att "Junian" med ett - n i slutet på namnet är en ackusativ böjningsform av namnet "Junia" verkar både prof. R. Bauckham, J.D.G Dunn och N.T. Wright rörande överens om) Inledningsvis vet vi att Paulus omnämner både Junia och Andronicus som sina landsmän, att de hade varit apostlar före honom, och att de är välkända som apostlar. Detta, att dessa båda hade varit apostlar före Paulus, anser Bauckham som ett nästan säkert tecken på att det handlar om Palestinska judar, och i så fall medlemmar av den tidiga Jerusalemitiska kyrkan.
Det var tydligen inte ovanligt att judar tog till bruk latinska namn som ljudmässigt påminde om deras judiska namn, helt enkelt för att det var enklare, särskilt om man var tvungen att resa. Att Joanna/Junia hörde till den Herodianska aristrokratin vid Tiberias tillsammans med sin man Chuza (Kusas) vet vi ju redan, tack vare omnämnandet i Lukasevangeliet. Det är, skriver Bauckham, mycket möjligt att hon i dessa kretsar redan var känd som "Junia". Andronicus kan då ha varit det latinska varianten av "Chuza" alternativt hade Joanna / Junia blivit änka, och gift om sig. Det faktum, att en forskare av Bauckhams kaliber tar helt för givet att Joanna självfallet skulle gift om sig om hon blev änka, talar för sig. Kvinnor reste helt enkelt inte för sig själva under den här tidsperioden, och i stora delar av Mellanöstern gör de det fortfarande inte, idag.
Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar. (Luk 8:1-3)
Det som många andra före mig har lyft upp här är, att det rör sig om privilegierade kvinnor, som till att börja med har egna tillgångar. Detta är alltså inte vilka bykvinnor som helst, utan självständiga kvinnor som har möjligheten att förfoga över egna pengar, och, som det ser ut, sin egen tid. Så varför skulle Jesus inte kunnat utnämna några sådana kvinnor till sina närmaste tolv?
Personligen tror jag att anledningarna finns listade här ovan: i ett större resesällskap, där alla färdas tillsammans, är kvinnorna beskyddade just av den större mängden resande folk. Men hur skall Jesus göra vid det laget som han vill skicka iväg sina lärjungar på egen hand, två och två, utan honom? Även dessa självständiga kvinnor behöver ha en manlig resekamrats skydd. Har de vare sig någon äkta man eller bror som de kan färdas med, riskerar de både livet och äran, och det verkar ju av Lukas beskrivning som att dessa kvinnor inte är åtföljda av sina respektive äkta män: Johanna följer Jesus, hon är hustru till Kusas, men inget nämns om att Kusas själv skulle vandrat med i sällskapet. Johanna är beskyddad av en den större gruppen kvinnor, som alla gör gemensam sak av att följa Jesus, men det är, i den här kulturen helt otänkbart att skicka henne eller någon annan kvinna på ensamt ärende till främmande byar i sällskap med enbart en annan kvinna. Att skicka henne med en manlig lärjunge som hon inte är gift med, är helt otänkbart.
Detta tycker jag understryks av det faktum att professor Richard Bauckham lyfter i sin bok "Gospel Women" möjligheten, att romarbrevets "Junia" som är så "prominent bland apostlarna" tillsammans med sin man, i själva verket är samma Joanna (Johanna i svensk text) som Lukas nämner som en av kvinnorna som följde Jesus. (Att "Junian" med ett - n i slutet på namnet är en ackusativ böjningsform av namnet "Junia" verkar både prof. R. Bauckham, J.D.G Dunn och N.T. Wright rörande överens om) Inledningsvis vet vi att Paulus omnämner både Junia och Andronicus som sina landsmän, att de hade varit apostlar före honom, och att de är välkända som apostlar. Detta, att dessa båda hade varit apostlar före Paulus, anser Bauckham som ett nästan säkert tecken på att det handlar om Palestinska judar, och i så fall medlemmar av den tidiga Jerusalemitiska kyrkan.
Det var tydligen inte ovanligt att judar tog till bruk latinska namn som ljudmässigt påminde om deras judiska namn, helt enkelt för att det var enklare, särskilt om man var tvungen att resa. Att Joanna/Junia hörde till den Herodianska aristrokratin vid Tiberias tillsammans med sin man Chuza (Kusas) vet vi ju redan, tack vare omnämnandet i Lukasevangeliet. Det är, skriver Bauckham, mycket möjligt att hon i dessa kretsar redan var känd som "Junia". Andronicus kan då ha varit det latinska varianten av "Chuza" alternativt hade Joanna / Junia blivit änka, och gift om sig. Det faktum, att en forskare av Bauckhams kaliber tar helt för givet att Joanna självfallet skulle gift om sig om hon blev änka, talar för sig. Kvinnor reste helt enkelt inte för sig själva under den här tidsperioden, och i stora delar av Mellanöstern gör de det fortfarande inte, idag.
Som avslutning bör nämnas, att evangelierna nämner flera kvinnor, som följde Jesus mycket nära, och som också, numera, räknas som hans lärjungar. Vi har Marta och Maria, Maria Jesu mor, Maria mor till Jakob, och så Susanna, Johanna och Salome. Bortanför återuppståndelsen väntar Junia/Joanna -? vi har Phoebe, som enligt professor N.T. Wright med största sannolikhet hade som uppgift att tolka romarbrevet år den romerska församlingen, sedan efter att hon överlämnat brevet, vi har Lydia, som grundar en av de första kristna husförsamlingarna i Philippi, Priscilla, som tillsammans med sin man Aquila undervisar om Jesu undervisning, och så fortsätter listan. Att påstå, att den uppståndne Jesus inte skulle ha både godkänt och backat upp all denna kvinnliga verksamhet, ("the male priesthood is not a policy of the Church but an unalterable requirement of God". Wikipedia, Ordination of women and the Catholic Church) är bortanför enkel naivitet. Det börjar gränsa till medveten ignorans. Inte heller duger det att hävda, att Jesu första lärjungar inte utnämnde några kvinnliga apostlar som sina efterträdare: samma restriktioner, som Jesus själv var tvungen att ta hänsyn till gällde naturligtvis en generation senare, när det gällde kvinnans livsvillkor i samhället. Riktigt så fort förändras inte vare sig kulturen eller de allmänna levnadsvillkoren.
En sista tanke att tugga på:
Nej, Jesus valde inga kvinnor bland sina 12 närmaste lärjungar. Vill man nu hålla sig till Jesu ursprungliga kriterier när det gäller utväljandet av präster, pastorer och biskopar inom den kristna kyrkan, tycker jag att man kan gott hålla sig till alla hans kriterier. "No cherry picking", som det heter, bland kriterierna: "Jag gillar DET HÄR kriteriet, så den behåller vi, men DEN gillar jag inte, så den blundar vi för..." Så vad talar jag om?
Jag talar om att man bör också uppmärksamma, när det gäller Jesu ursprungliga val av de 12, att han inte heller valde några greker, romare, samarier, eller syrier (eller för den delen, svenskar, finnar, danskar, germaner, britter eller amerikaner). Han valde enbart etniska manliga judar. Det torde te sig aningen svårt att utnämna några som helst präster till den världsvida kristna kyrkan, om det är Jesu egna ursprungskriterier som skall stå som grund.
Att granska Jesu handlingar utan att ta hänsyn till den kulturella omvärlden runtomkring honom kan mycket väl ha varit praxis på 1300 - talet, men jag tycker det är väl dags att gå vidare i argumentationen nu. Därmed att hävda, att inga kvinnor bör finnas i prästerskapet, för att Jesus inte valde ut några kvinnor bland sina 12 närmaste, håller som kriterium lika väl som att hävda att enbart judiska män kan bli präster inom den kristna kyrkan, eftersom Jesus enbart korade ut sådana till sina 12 närmaste. Dags att lyfta blicken, låta gammal mossig argumentation vila, och gå vidare, med ny och djupare kunskap om rikedomen i Kristuslivet, som är till för både män och kvinnor, skapade till Hans avbild, till hans söner och döttrar, vice kungar och drottningar att regera i Hans namn över skapelsen, som hans präster och prästinnor.
* Källor: Pesonen / Valkama "Biblisk Vardagsliv", James D.G. Dunn kommentar till Romarbrevet, World Biblical Commentary volym 38 B Ask N.T. Wright anything / Why women should be church leaders and preachers , Gospel Women - studies of the named Women in the gospels, Richard Bauckham, Wikipedia: Ordination of women and the Catholic Church
En sista tanke att tugga på:
Nej, Jesus valde inga kvinnor bland sina 12 närmaste lärjungar. Vill man nu hålla sig till Jesu ursprungliga kriterier när det gäller utväljandet av präster, pastorer och biskopar inom den kristna kyrkan, tycker jag att man kan gott hålla sig till alla hans kriterier. "No cherry picking", som det heter, bland kriterierna: "Jag gillar DET HÄR kriteriet, så den behåller vi, men DEN gillar jag inte, så den blundar vi för..." Så vad talar jag om?
Jag talar om att man bör också uppmärksamma, när det gäller Jesu ursprungliga val av de 12, att han inte heller valde några greker, romare, samarier, eller syrier (eller för den delen, svenskar, finnar, danskar, germaner, britter eller amerikaner). Han valde enbart etniska manliga judar. Det torde te sig aningen svårt att utnämna några som helst präster till den världsvida kristna kyrkan, om det är Jesu egna ursprungskriterier som skall stå som grund.
Att granska Jesu handlingar utan att ta hänsyn till den kulturella omvärlden runtomkring honom kan mycket väl ha varit praxis på 1300 - talet, men jag tycker det är väl dags att gå vidare i argumentationen nu. Därmed att hävda, att inga kvinnor bör finnas i prästerskapet, för att Jesus inte valde ut några kvinnor bland sina 12 närmaste, håller som kriterium lika väl som att hävda att enbart judiska män kan bli präster inom den kristna kyrkan, eftersom Jesus enbart korade ut sådana till sina 12 närmaste. Dags att lyfta blicken, låta gammal mossig argumentation vila, och gå vidare, med ny och djupare kunskap om rikedomen i Kristuslivet, som är till för både män och kvinnor, skapade till Hans avbild, till hans söner och döttrar, vice kungar och drottningar att regera i Hans namn över skapelsen, som hans präster och prästinnor.
* Källor: Pesonen / Valkama "Biblisk Vardagsliv", James D.G. Dunn kommentar till Romarbrevet, World Biblical Commentary volym 38 B Ask N.T. Wright anything / Why women should be church leaders and preachers , Gospel Women - studies of the named Women in the gospels, Richard Bauckham, Wikipedia: Ordination of women and the Catholic Church