I min förra bloggpost om grundelementens symbolik i bibeln lovade jag visa hur denna - fullständigt egensnickrade teori - kan fördjupa och fördjupar textläsningen åtminstone för min del. Gardinen går upp strax efter människans fall. Gud gör något för oss obegripligt - han förbannar världen:
förbannad skall marken vara/
törne och tistel skall den ge dig. (1 Mos 3:17-18)
Guds frånvända ansikte. Torr dammar jorden mot våra värkande strupar. Är det Gud som har vänt sig bort från oss - eller vi som har vänt oss bort från honom?
I Genesis rycker människan skapelsen ur Guds händer. Den välbevattnade trädgården med sina fyra strömmar som alla flödar från samma källa byts ut till förbannad jord som växer törne och tistel. Den första Adam skapades ur rik, svart mylla, genomsyrad av livgivande vatten. Kristus, den andra Adam, suckar sig fram ur knastertorr jord i ett fallet kosmos:
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark. (Jes 53:2)
Jag tror inte att det är slumpen att psaltarpsalmerna beskriver människans längtan efter Gud som just - törst:
Gud, min Gud, dig söker jag,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land. (Ps 63:2)
Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden. (Ps 42:2-3)
Ständigt söker vi efter vatten, efter liv. I detta sökande ser jag vår längtan efter Gud Fader, livgivaren.
förbannad skall marken vara/
törne och tistel skall den ge dig. (1 Mos 3:17-18)
Guds frånvända ansikte. Torr dammar jorden mot våra värkande strupar. Är det Gud som har vänt sig bort från oss - eller vi som har vänt oss bort från honom?
I Genesis rycker människan skapelsen ur Guds händer. Den välbevattnade trädgården med sina fyra strömmar som alla flödar från samma källa byts ut till förbannad jord som växer törne och tistel. Den första Adam skapades ur rik, svart mylla, genomsyrad av livgivande vatten. Kristus, den andra Adam, suckar sig fram ur knastertorr jord i ett fallet kosmos:
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark. (Jes 53:2)
Jag tror inte att det är slumpen att psaltarpsalmerna beskriver människans längtan efter Gud som just - törst:
Gud, min Gud, dig söker jag,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land. (Ps 63:2)
Som hjorten längtar till bäckens vatten,
så längtar jag till dig, o Gud.
Jag törstar efter Gud,
efter den levande Guden. (Ps 42:2-3)
Ständigt söker vi efter vatten, efter liv. I detta sökande ser jag vår längtan efter Gud Fader, livgivaren.
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig"?
I psaltarpsalm 22 beskrivs Jesu lidande på korset i stora delar som just törst:
min styrka rinner ur mig som vatten, (Ps 22:15)
/
Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen. (Ps 22:16)
Hitintills har jag sett dessa mörka bilder - Guds förbannelse av jorden och Jesu lidande på korset - som enbart svarta bilder av yttersta bortvändhet från Gud. Men med tanken, att vattnet möjligen är den livgivande faderns eget element, smyger in andra, hoppfullare färgtoner till dessa narrativ:
Jorden skall växa törne åt människan?
Vid första anblicken verkar detta var en del av grundproblemet hos den förbannade jorden; från törnen plockas ingen god frukt (Matt 7:16) törnebuskar kväver det goda sädets möjlighet till växt (Matt 13:7) och törne används även som verktyg för att piska en människa. Men visst var det så att Gud valde ut just törnebusken för att uppenbara sig för Moses, och visst var det ur törne som en första kungakrona gavs till Jesus - kanske är det profetiskt hur törnen i en gammaltestamentlig liknelse väljs ut som kung över de andra träden, när alla de träden som faktiskt ger god frukt ansåg sig för upptagna? (Dom 9:14-15)
Det verkar för mig som om Gud gömmer sig från oss i sina egna ord: marken skall växa törne för dig, och jag kommer till dig, som din Gud och din Konung, iklädd törnebuskens vassa skönhet. Är Guds ord till den fallna människan en förbannelse - eller ord av tröst?
Skönhet? När jag googlar det finska ordet för törnebuske - "orjantappura", fördjupas min förståelse ytterligare:
I psaltarpsalm 22 beskrivs Jesu lidande på korset i stora delar som just törst:
min styrka rinner ur mig som vatten, (Ps 22:15)
/
Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen. (Ps 22:16)
Hitintills har jag sett dessa mörka bilder - Guds förbannelse av jorden och Jesu lidande på korset - som enbart svarta bilder av yttersta bortvändhet från Gud. Men med tanken, att vattnet möjligen är den livgivande faderns eget element, smyger in andra, hoppfullare färgtoner till dessa narrativ:
Jorden skall växa törne åt människan?
Vid första anblicken verkar detta var en del av grundproblemet hos den förbannade jorden; från törnen plockas ingen god frukt (Matt 7:16) törnebuskar kväver det goda sädets möjlighet till växt (Matt 13:7) och törne används även som verktyg för att piska en människa. Men visst var det så att Gud valde ut just törnebusken för att uppenbara sig för Moses, och visst var det ur törne som en första kungakrona gavs till Jesus - kanske är det profetiskt hur törnen i en gammaltestamentlig liknelse väljs ut som kung över de andra träden, när alla de träden som faktiskt ger god frukt ansåg sig för upptagna? (Dom 9:14-15)
Det verkar för mig som om Gud gömmer sig från oss i sina egna ord: marken skall växa törne för dig, och jag kommer till dig, som din Gud och din Konung, iklädd törnebuskens vassa skönhet. Är Guds ord till den fallna människan en förbannelse - eller ord av tröst?
Skönhet? När jag googlar det finska ordet för törnebuske - "orjantappura", fördjupas min förståelse ytterligare:
En ros? Rosor?
Nej, från denna buske plockar man sannerligen inga välsmakande bär. Ja. törnena är vassa som spikar. Men vilken skönhet det vilar i det verktyg, som Gud använder för att beskriva sin förbannelse. I skönhet kommer han till oss.
Tillbaka till den på korset lidande Guden:
"Min styrka rinner ur mig som vatten", översätter min finska bibel den femtonde versraden av psaltarpsalm 22. Vatten, liv till den torra, förbannade jorden? Guds egen styrka offras till den törstande jorden. Jesu gåva från korset.
När den himmelska eldsymbolen skall lysa som allra klarast, vid middag, blir det plötsligt mörkt. Jorden darrar, när människosonen dör. Båda hans symboliska element drar skakigt efter andan. Som en törstig mun öppnar sig jorden, för att ta emot den älskades kärleksgåva. Sedan tystnar världen. Gud är död.
Nej, från denna buske plockar man sannerligen inga välsmakande bär. Ja. törnena är vassa som spikar. Men vilken skönhet det vilar i det verktyg, som Gud använder för att beskriva sin förbannelse. I skönhet kommer han till oss.
Tillbaka till den på korset lidande Guden:
"Min styrka rinner ur mig som vatten", översätter min finska bibel den femtonde versraden av psaltarpsalm 22. Vatten, liv till den torra, förbannade jorden? Guds egen styrka offras till den törstande jorden. Jesu gåva från korset.
När den himmelska eldsymbolen skall lysa som allra klarast, vid middag, blir det plötsligt mörkt. Jorden darrar, när människosonen dör. Båda hans symboliska element drar skakigt efter andan. Som en törstig mun öppnar sig jorden, för att ta emot den älskades kärleksgåva. Sedan tystnar världen. Gud är död.
Kanske i lättnad skakar jorden igen, när döden öppnar sin käftar och han skrider ut, i sin fulla, strålande majestät. Och mycket riktigt, efter den förtvivlade psaltarpsalmen 22 kommer 23:an, som målar upp helt andra vattenbilder för oss:
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten. (Ps 23:2)
Ja, vila. Herrens Vredes bägare är nu äntligen tömd, och inte mer skall Den Älskade behöva dricka ur den:
Se, jag har tagit bort från din hand min vredes bägare, den, som fick dina fötter att vackla. Inte mer behöver du dricka ur den. (Jes 51:22)
Nej, istället heter det:
Han ger mig ny kraft
och fyller min bägare till brädden. (Ps 23)
Alltigenom god, alltigenom fylld av kärlek och nåd. Till och med när han försöker förbanna oss i vår bortvändhet klarar han det inte riktigt, utan bakar in ett meddelande av tröst och nåd; jag kommer alltid att söka dig.
Han för mig i vall på gröna ängar,
han låter mig vila vid lugna vatten. (Ps 23:2)
Ja, vila. Herrens Vredes bägare är nu äntligen tömd, och inte mer skall Den Älskade behöva dricka ur den:
Se, jag har tagit bort från din hand min vredes bägare, den, som fick dina fötter att vackla. Inte mer behöver du dricka ur den. (Jes 51:22)
Nej, istället heter det:
Han ger mig ny kraft
och fyller min bägare till brädden. (Ps 23)
Alltigenom god, alltigenom fylld av kärlek och nåd. Till och med när han försöker förbanna oss i vår bortvändhet klarar han det inte riktigt, utan bakar in ett meddelande av tröst och nåd; jag kommer alltid att söka dig.