Enligt den Ortodoxa traditionen var St Lukas – författaren till Lukasevangeliet och Apostlagärningarna – den första personen som skrev en ikon. Denna föreställde Maria, den heliga Gudsföderskan. Om det finns någon sanning i det här påståendet eller inte har jag ingen åsikt om – däremot finns det en del andra aspekter i Lukasevangeliet som jag tycker är intressanta att kika närmare på med tanke på den Ortodoxa kyrkans envisa påstående ”Lukas var den första ikonografen”.
Nu är det ju så att en ikon skall vara ett fönster till en annan värld; medan man betraktar den möts betraktaren av den stadiga blicken hos Kristus, eller vem det nu är ikonen föreställer. Det finns en hel del gömd symbolik i ikonen – anledningen till att Kristuskorset som finns innanför glorian har dubbla streck är att detta skall symbolisera Kristus dubbla natur; den fullt ut mänskliga och den fullt ut gudomliga. Detta är också anledningen till att ikoner inte brukar målas i 3D utan i 2D; mötet sker mellan det omedelbara i målningen som inte tar fokus ifrån den som har avbildats. En ikon skall alltså förmedla samma sak som evangelierna gör – istället för att höra ordet har vi möjligheten att betrakta det – istället för att ta in med örat får vi istället ta in via ögat.
Om det nu ligger något i detta – att Lukas var den första ikonografen – anser jag att det är enbart vettigt att kika närmare på Lukasevangeliet och se efter om det finns något av ikonens 2D – dimensioner i den; hur har Lukas författat sitt evangelium? Finns där spår av tanken att det som skrivs skall avbilda Kristus dubbla natur – oavsett om det skrivs i ord eller i bild?
Nu är det ju så att en ikon skall vara ett fönster till en annan värld; medan man betraktar den möts betraktaren av den stadiga blicken hos Kristus, eller vem det nu är ikonen föreställer. Det finns en hel del gömd symbolik i ikonen – anledningen till att Kristuskorset som finns innanför glorian har dubbla streck är att detta skall symbolisera Kristus dubbla natur; den fullt ut mänskliga och den fullt ut gudomliga. Detta är också anledningen till att ikoner inte brukar målas i 3D utan i 2D; mötet sker mellan det omedelbara i målningen som inte tar fokus ifrån den som har avbildats. En ikon skall alltså förmedla samma sak som evangelierna gör – istället för att höra ordet har vi möjligheten att betrakta det – istället för att ta in med örat får vi istället ta in via ögat.
Om det nu ligger något i detta – att Lukas var den första ikonografen – anser jag att det är enbart vettigt att kika närmare på Lukasevangeliet och se efter om det finns något av ikonens 2D – dimensioner i den; hur har Lukas författat sitt evangelium? Finns där spår av tanken att det som skrivs skall avbilda Kristus dubbla natur – oavsett om det skrivs i ord eller i bild?
När jag började syna Lukasevangeliet i sömmarna upptäckte jag att det mycket riktigt finns ett invävt mönster som åtminstone jag inte har sett förut; jag vet inte vad andra före mig har kallat mönstret, men jag kom att kalla det för ”Lukas motsatspar”. Med detta menar jag att Lukas har, rakt igenom sitt evangelium jobbat med motsatser när han berättar berättelsen om Jesu liv och gärning. Jag skall börja den här bloggposten med att introducera några av de tydligaste och största motsatsparen:
Först ut har vi faktiskt två kvinnor: en ung, och en gammal. En oskuld och en gift sedan länge. Maria och Elisabeth; mödrarna till Jesus och Johannes döparen. Maria är trolovad och än så länge oskuld, Elisabeth är gift sedan många år, barnlös och numera ofruktsam. Dessa båda kvinnor introducerar Lukas motsatspar på ett magnifikt vis, där bådas omöjliga graviditeter beskrivs i detalj.
Mer följer: när Jesus påbörjar sin verksamhet undervisar han i två synagogor: i hans hemstad blir han utjagad, medan i Kapernaum önskar befolkningen att han skall stanna kvar hos dem så enträget, att Jesus får förklara att han måste iväg till andra ställen också.
Av alla de helade människorna som är varandras motsatser – och de är legio – väljer jag att lyfta tre par: Jesus botar en man med en oren ande, och strax efter botar han Simon Petrus svärmor, som ligger i hög feber. En man och en kvinna botas.
Motsatsparen behöver inte vara ihop-parade som man/kvinna: det går också bra att först påtala hur en man som aktivt söker sig till Jesus för att bli av med sin spetälska ber om hjälp och sedan gå vidare till att beskriva hur en förlamad man, som inte kan själv söka sig till Jesus eller överhuvudtaget säga något alls, blir hjälpt.
Eller vad sägs om paret kvinna – flicka – den ena har gått 12 år med blödningar och den andre – bara 12 år gammal – ligger redan död. Den ena lever, den andra död, båda blir hjälpta.
I samtliga tre fall beskrivs de som får hjälp i direkt efterföljd av varandra, och i samtliga fall är de som blir hjälpta på något sätt varandras motsatser: man-kvinna, aktiv-passiv ung-gammal, – det finns många fler exempel av detta i Lukas, jag har nämnt bara några få.
Först ut har vi faktiskt två kvinnor: en ung, och en gammal. En oskuld och en gift sedan länge. Maria och Elisabeth; mödrarna till Jesus och Johannes döparen. Maria är trolovad och än så länge oskuld, Elisabeth är gift sedan många år, barnlös och numera ofruktsam. Dessa båda kvinnor introducerar Lukas motsatspar på ett magnifikt vis, där bådas omöjliga graviditeter beskrivs i detalj.
Mer följer: när Jesus påbörjar sin verksamhet undervisar han i två synagogor: i hans hemstad blir han utjagad, medan i Kapernaum önskar befolkningen att han skall stanna kvar hos dem så enträget, att Jesus får förklara att han måste iväg till andra ställen också.
Av alla de helade människorna som är varandras motsatser – och de är legio – väljer jag att lyfta tre par: Jesus botar en man med en oren ande, och strax efter botar han Simon Petrus svärmor, som ligger i hög feber. En man och en kvinna botas.
Motsatsparen behöver inte vara ihop-parade som man/kvinna: det går också bra att först påtala hur en man som aktivt söker sig till Jesus för att bli av med sin spetälska ber om hjälp och sedan gå vidare till att beskriva hur en förlamad man, som inte kan själv söka sig till Jesus eller överhuvudtaget säga något alls, blir hjälpt.
Eller vad sägs om paret kvinna – flicka – den ena har gått 12 år med blödningar och den andre – bara 12 år gammal – ligger redan död. Den ena lever, den andra död, båda blir hjälpta.
I samtliga tre fall beskrivs de som får hjälp i direkt efterföljd av varandra, och i samtliga fall är de som blir hjälpta på något sätt varandras motsatser: man-kvinna, aktiv-passiv ung-gammal, – det finns många fler exempel av detta i Lukas, jag har nämnt bara några få.
Denna dualism syns även i andra former: ett exempel är när Lukas väljer att placera berättelserna om lärjungarnas handlande / icke-handlande bredvid varandra som rena motsatspar: först beskrivs hur Jesu lärjungar blir kritiserade för att de inte fastar och direkt efter blir de kritiserade för att de äter – de plockar ax under sabbaten. Första episoden tema är alltså fasta och den andras att äta. I alla fall på ytan. Lukas har humor; det verkar inte som om lärjungarna kan – i omvärldens ögon - göra rätt hur de än gör.
Det är sant att dessa berättelser finns även i de andra synoptikerna – men det är just tågordningen som är det intressanta i Lukas; här får de båda berättelserna stå i efterföljd just för att belysa motsatsparen.
Intressant är också när Jesus kallar Simon Petrus till lärjunge; detta är i samband med incidenten med fiskefångsten; Petrus fiskesällskap har varit ute hela natten och fiskat, nu är det uppenbarligen dagtid, och Jesus ber dem att kasta ut näten en sista gång; vi har två inledningsvis tomma båtar med fiskare, och i mitten av berättelsen har vi nu ett båtsällskap med mycket fångst, och ett helt utan – dualiteten och motsatsparen avslutas med att placera Jesus och Simon Petrus sida vid sida; för att riktigt understryka kontrasten mellan Petrus och Jesus har Lukas Petrus att säga ”gå bort ifrån mig Herre, jag är en syndig man.”
Jesus själv använder sig av motsatsparen ständigt i sin undervisning; ”inte de friska utan de sjuka, inte de rättfärdiga utan syndarna”, är han utsänd till. För att nu inte nämna saligprisningarna; ingenstans framstår motsatserna lika tydligt som i Lukasevangeliet;
”Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.”
Jesu liknelser verkar också bygga på dualism, om nu inte alltid direkta motsatser, så finns även motsatspar med i en del av liknelserna:
två liknelser om Guds rike; senapsfröet och surdegen (en man planterar, en kvinna arbetar med degen)
berättelsen om den förlorade sonen: en man hade två söner som båda är varandras motsatser
den rike mannen och Lasarus, den fattiga mannen
Och på detta en radda liknelser där han ger två berättelser på samma tema:
tyget som lappas med fel slags tyg, vinläglarna som fylls med fel slags vin
det förlorade fåret och det förlorade myntet, (igen en man-kvinna-liknelse)
och sista tidens händelser:
Två män ligger på sängen – den ena blir tagen den andra lämnad
Två kvinnor jobbar vid kvarnen
Och så vidare. Jesus verkar vara väldigt förtjust i siffran två.
Sedan kommer de dramatiska sista händelserna; Nattvarden består av två element – vin och bröd. På väg till Getsemane uppmanar Jesus lärjungarna att skaffa sig svärd – och två svärd nämns. Barabbas och Jesus från Nasareth är givna motsatspar, liksom Herodes och Pilatus; Herodes hånar Jesus, Pilatus försöker rädda honom. Som ett eko av detta korsfästs Jesus sedan mellan två rövare – den ena hånar den andra försvarar honom.
Slutligen har vi återuppståndelsen – två män i skinande vita kläder uppenbarar sig i Jesu tomma grav och lärjungarna på vägen till Emmaus är självklart – två.
Siffran två löper som en röd tråd rakt igenom Lukasevangeliet; det är uppenbart att Lukas har valt sina exempel med omsorg, och också placerat dem i sin berättelse med omsorg – det här är inget hopkok av lösdragna Jesustraditioner som har placerats lite hipp som happ inom ramarna av den stora berättelsen – här finns både ett dolt budskap som uppenbar sådan. Jesu dualistiska natur symboliseras av alla motsatsparen vars uppgift verkar vara att påminna läsaren om det motsägelsefulla i Jesu egen natur – fullt ut människa – fullt ut Gud. Lukasevangeliet är fullpackat med dualism.
Det är sant att dessa berättelser finns även i de andra synoptikerna – men det är just tågordningen som är det intressanta i Lukas; här får de båda berättelserna stå i efterföljd just för att belysa motsatsparen.
Intressant är också när Jesus kallar Simon Petrus till lärjunge; detta är i samband med incidenten med fiskefångsten; Petrus fiskesällskap har varit ute hela natten och fiskat, nu är det uppenbarligen dagtid, och Jesus ber dem att kasta ut näten en sista gång; vi har två inledningsvis tomma båtar med fiskare, och i mitten av berättelsen har vi nu ett båtsällskap med mycket fångst, och ett helt utan – dualiteten och motsatsparen avslutas med att placera Jesus och Simon Petrus sida vid sida; för att riktigt understryka kontrasten mellan Petrus och Jesus har Lukas Petrus att säga ”gå bort ifrån mig Herre, jag är en syndig man.”
Jesus själv använder sig av motsatsparen ständigt i sin undervisning; ”inte de friska utan de sjuka, inte de rättfärdiga utan syndarna”, är han utsänd till. För att nu inte nämna saligprisningarna; ingenstans framstår motsatserna lika tydligt som i Lukasevangeliet;
”Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.”
Jesu liknelser verkar också bygga på dualism, om nu inte alltid direkta motsatser, så finns även motsatspar med i en del av liknelserna:
två liknelser om Guds rike; senapsfröet och surdegen (en man planterar, en kvinna arbetar med degen)
berättelsen om den förlorade sonen: en man hade två söner som båda är varandras motsatser
den rike mannen och Lasarus, den fattiga mannen
Och på detta en radda liknelser där han ger två berättelser på samma tema:
tyget som lappas med fel slags tyg, vinläglarna som fylls med fel slags vin
det förlorade fåret och det förlorade myntet, (igen en man-kvinna-liknelse)
och sista tidens händelser:
Två män ligger på sängen – den ena blir tagen den andra lämnad
Två kvinnor jobbar vid kvarnen
Och så vidare. Jesus verkar vara väldigt förtjust i siffran två.
Sedan kommer de dramatiska sista händelserna; Nattvarden består av två element – vin och bröd. På väg till Getsemane uppmanar Jesus lärjungarna att skaffa sig svärd – och två svärd nämns. Barabbas och Jesus från Nasareth är givna motsatspar, liksom Herodes och Pilatus; Herodes hånar Jesus, Pilatus försöker rädda honom. Som ett eko av detta korsfästs Jesus sedan mellan två rövare – den ena hånar den andra försvarar honom.
Slutligen har vi återuppståndelsen – två män i skinande vita kläder uppenbarar sig i Jesu tomma grav och lärjungarna på vägen till Emmaus är självklart – två.
Siffran två löper som en röd tråd rakt igenom Lukasevangeliet; det är uppenbart att Lukas har valt sina exempel med omsorg, och också placerat dem i sin berättelse med omsorg – det här är inget hopkok av lösdragna Jesustraditioner som har placerats lite hipp som happ inom ramarna av den stora berättelsen – här finns både ett dolt budskap som uppenbar sådan. Jesu dualistiska natur symboliseras av alla motsatsparen vars uppgift verkar vara att påminna läsaren om det motsägelsefulla i Jesu egen natur – fullt ut människa – fullt ut Gud. Lukasevangeliet är fullpackat med dualism.
Förutom siffran två verkar även siffran sju vara värd en närmare titt; som sådan står den för skapelsen. Något nytt skapas – i skapelseberättelsen i sju steg, under loppet av sju dagar.
Igen; det här är bara mina egna funderingar, men i sammanhanget tycker jag att det är intressant att ängeln Gabriel handlar i sju steg under mötet med Maria:
Han kommer in
Han hälsar
Han lugnar
Han levererar budskapet
Han svarar på Marias fråga
Han ger ytterligare information om Guds allsmäktiga förmågor (Elisabeths graviditet)
Han lämnar henne
Gud-människan Jesus tillblivelse skuggas av en ängels sju handlanden – precis som hela världsalltets tillblivelse faller inom ramarna av sju skapelsedagar?
Likaså är Marias eget agerande beskrivet i sju steg fram till Jesu födelse; språkläraren, som ständigt påminner eleverna om vikten av språklig variation, reagerar på det monotona sättet att beskriva de dramatiska händelserna fram till Jesu födelse så fort Marias agerande kommer på tal – kombinationen Maria + verb följer sju gånger i händelsenarrativet från ängelns besök till Jesu födelse:
Hon (Maria) blir förskräckt
Maria säger (frågar)
Maria säger (ger sitt medgivande – jag är Herrens tjänarinna)
Maria ger sig iväg
Maria säger (sjunger)
Maria stannar
Hon (Maria) föder
I tre fall finns några längre meningar där fler verb följer, men dessa faller alltid inom ramarna av en sammanhängande mening;
Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda.
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.
Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.
Det finns ett åttonde – efter Jesu födelse; ”Hon lindade honom och lade honom i en krubba”.
Något nytt börjar. Gud har fötts till människornas värld. För min del passar det utmärkt att Marias åttonde handling beskriver just hur hon lindar in sin nyfödda son och lägger ner honom; världen är inte längre samma plats – en ny tidsera har påbörjats så som den åttonde dagen påbörjar en ny vecka.
Nu påbörjas nästa skeende-process i berättelsen; Jesu barndom. Från Jesu födelse och framåt – från att Maria lägger ifrån sig barnet - är vi nu inne i hans barndom, tills att Jesus kommer hem med sina föräldrar, efter episoden som 12-åring i templet.
Och mycket riktigt; i händelseförloppet är det nu officiellt den åttonde dagen, och gossen skall omskäras; omskärelsen är ju en symbol för något nytt som händer i GT – narrativet; Gud begår ett förbund med Abraham och omskärelsen står som ett tecken för detta förbund. En ny dag randas för mänskligheten; Gud går in i sitt eget förbund den här gången som människosonen – en ny arbetsvecka i skapelsen påbörjas – ”den åttonde dagen”?
Igen; det här är bara mina egna funderingar, men i sammanhanget tycker jag att det är intressant att ängeln Gabriel handlar i sju steg under mötet med Maria:
Han kommer in
Han hälsar
Han lugnar
Han levererar budskapet
Han svarar på Marias fråga
Han ger ytterligare information om Guds allsmäktiga förmågor (Elisabeths graviditet)
Han lämnar henne
Gud-människan Jesus tillblivelse skuggas av en ängels sju handlanden – precis som hela världsalltets tillblivelse faller inom ramarna av sju skapelsedagar?
Likaså är Marias eget agerande beskrivet i sju steg fram till Jesu födelse; språkläraren, som ständigt påminner eleverna om vikten av språklig variation, reagerar på det monotona sättet att beskriva de dramatiska händelserna fram till Jesu födelse så fort Marias agerande kommer på tal – kombinationen Maria + verb följer sju gånger i händelsenarrativet från ängelns besök till Jesu födelse:
Hon (Maria) blir förskräckt
Maria säger (frågar)
Maria säger (ger sitt medgivande – jag är Herrens tjänarinna)
Maria ger sig iväg
Maria säger (sjunger)
Maria stannar
Hon (Maria) föder
I tre fall finns några längre meningar där fler verb följer, men dessa faller alltid inom ramarna av en sammanhängande mening;
Hon blev förskräckt över hans ord och undrade vad denna hälsning skulle betyda.
Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet.
Maria stannade hos henne omkring tre månader och återvände sedan hem.
Det finns ett åttonde – efter Jesu födelse; ”Hon lindade honom och lade honom i en krubba”.
Något nytt börjar. Gud har fötts till människornas värld. För min del passar det utmärkt att Marias åttonde handling beskriver just hur hon lindar in sin nyfödda son och lägger ner honom; världen är inte längre samma plats – en ny tidsera har påbörjats så som den åttonde dagen påbörjar en ny vecka.
Nu påbörjas nästa skeende-process i berättelsen; Jesu barndom. Från Jesu födelse och framåt – från att Maria lägger ifrån sig barnet - är vi nu inne i hans barndom, tills att Jesus kommer hem med sina föräldrar, efter episoden som 12-åring i templet.
Och mycket riktigt; i händelseförloppet är det nu officiellt den åttonde dagen, och gossen skall omskäras; omskärelsen är ju en symbol för något nytt som händer i GT – narrativet; Gud begår ett förbund med Abraham och omskärelsen står som ett tecken för detta förbund. En ny dag randas för mänskligheten; Gud går in i sitt eget förbund den här gången som människosonen – en ny arbetsvecka i skapelsen påbörjas – ”den åttonde dagen”?
Om nu Lukas är så här förtjust i symboler och siffror vore det väl närmast märkligt om det inte fanns några tretal att fästa uppmärksamheten på, tänkte jag. Var finns referenserna till tre-enigheten?
Jo då, det verkar finnas det med. Men först skall jag fästa din uppmärksamhet på själva ramarna för nästa berättelse: det första som språkläraren, som sitter och bedömer hundratals uppsatser, läsloggar, analyser och sammanfattningar varje månad uppmärksammar är, att berättelsen om Jesu barndom verkar vara inramad i en s.k. ”inclusio”:
Direkt efter Jesu födelse står det: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” (2:19) Och i slutet av episoderna som behandlar Jesu barndom står det igen: ”Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.” (2:51) Så det kommer fler Maria + verb – incidenter direkt efter att Jesus har fötts? Varför har jag inte räknat in dessa i den tidigare listan, där jag raddade upp den här typen av meningskonstruktioner?
Jo, för att jag tror att dessa båda meningar – Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade / bevarade det” – står som ramar för en helt ny berättelse; den, om Jesu barndom. Professor Richard Bauckham skriver i sin bok ”Jesus and the eyewitnesses” att den här tidens historiska skribenter ofta använde sig av en inclusio för att avslöja för läsaren att de hade ett ögonvittne att tillgå från vilken de hade fått sitt material; inclusions huvudsakliga funktion var att diskret tala om vem ögonvittnet var utan att för den sakens skull ta bort huvudfokus från huvudpersonen – i det här fallet, Jesus. Jag anser att det är fullständigt vettigt att tänka sig att Lukas huvudvittne för händelserna kring Jesu barndom skulle ha varit Maria, Jesu moder, därav då en inclusio som pekar på Maria. Vilket i sin tur innebär att dessa båda sista Maria + verb – meningar ramar in en ny del av den stora berättelsen. Och med tanke på att det här materialet om Jesu barndom är unikt för Lukasevangeliet är det fullständigt rimligt att Lukas vill ange en källa för just den här biten av narrativet.
Förutom att berättelsen ger oss unika inblickar i Jesu barndom ramar den även in en del av den symbolik som Lukas verkar vara så förtjust i; nu äntligen till min teori om tre-enigheten representerad. Jag ser att inom dessa Maria-ramar finns inte mindre än tre exempel av tre tal:
Herdarna, Simeon och Hanna: prisar Gud
Jesus är försvunnen i tre dagar
Marias hjärta omnämns tre gånger; förutom de två gångerna som redan har nämnts som ramar för Jesu barndoms episoder, säger Simon, en av de båda profeterna som Maria och Josef träffar i templet när Jesus skall omskäras, till Maria:
ja, också genom ditt eget hjärta skall det gå ett svärd (finsk översättning, svensk: genom din själ). Nu är jag inne på riktigt djupt vatten och det här är bara mina egna funderingar – men jag undrar ytterst ödmjukt om dessa tre referenser på något sätt skulle kunna representera tre-enigheten:
Gud Fader – prisas trefaldigt
Sonen – Jesus - är försvunnen i tre dagar – en skugga av vad som skall komma?
Den Heliga Ande – symboliseras av Marias – moderns – hjärta, så länge som Jesus själv är omyndig och barn.
Jag vill också minnas att ”Den Helige Ande” refererades till i urkristendomen som femininum, och det skulle ju fint platsa inom ramarna av min teori här ovan. Maria, befruktad och berörd av den Heliga Ande. Senare, under Jesu dop, sänker sig den Heliga Ande över honom, i form av en duva; jag tänker mig att detta är ett slags myndigblivande. En slags ”inauguration” till kallelsen att vara Guds utvalde. Härefter nämns inte heller Marias hjärta, själ eller tankar något mer.
Och nu har vi löpt full cirkel med denna mardrömslikt långa bloggpost om dualism och siffersymbolik i Lukas evangelium; vi är tillbaka vid den enkla mamman, omnämnd sju gånger i sju stora händelser i Lukas evangelium. Om det nu är så att Lukas huvudsakliga källa till de unika händelser som nämns i just hans evangelium kommer från Maria, är det då så konstigt ifall den Helige Ande förärar just Lukas med informationen om hur ikoner skall skrivas i bild, och denne använder sedan kunskapen för att skapa sin första ikon – föreställande just Maria? Mitt svar, tillsammans med den Ortodoxa kyrkan, blir – nej det är inte alls märkligt. I ljuset av vad jag precis har upptäckt om Lukasevangeliet finner jag det fullständigt vettigt och trovärdigt. Kyrkans traditioner är gamla. Rotsystemet går tillbaka till en generation efter Jesus. Att betrakta – eller för all del – måla – en ikon skapar tystnad och tomrum i hjärtat. I detta tomrum skapas plats för Gudsrösten att tala till människan, oavsett om det är via en fantastisk målning, eller om det är genom att upptäcka hemliga stigar inom skriften – stigar, som står redo att öppna sig till den som söker dem.
Jo då, det verkar finnas det med. Men först skall jag fästa din uppmärksamhet på själva ramarna för nästa berättelse: det första som språkläraren, som sitter och bedömer hundratals uppsatser, läsloggar, analyser och sammanfattningar varje månad uppmärksammar är, att berättelsen om Jesu barndom verkar vara inramad i en s.k. ”inclusio”:
Direkt efter Jesu födelse står det: ”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.” (2:19) Och i slutet av episoderna som behandlar Jesu barndom står det igen: ”Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.” (2:51) Så det kommer fler Maria + verb – incidenter direkt efter att Jesus har fötts? Varför har jag inte räknat in dessa i den tidigare listan, där jag raddade upp den här typen av meningskonstruktioner?
Jo, för att jag tror att dessa båda meningar – Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade / bevarade det” – står som ramar för en helt ny berättelse; den, om Jesu barndom. Professor Richard Bauckham skriver i sin bok ”Jesus and the eyewitnesses” att den här tidens historiska skribenter ofta använde sig av en inclusio för att avslöja för läsaren att de hade ett ögonvittne att tillgå från vilken de hade fått sitt material; inclusions huvudsakliga funktion var att diskret tala om vem ögonvittnet var utan att för den sakens skull ta bort huvudfokus från huvudpersonen – i det här fallet, Jesus. Jag anser att det är fullständigt vettigt att tänka sig att Lukas huvudvittne för händelserna kring Jesu barndom skulle ha varit Maria, Jesu moder, därav då en inclusio som pekar på Maria. Vilket i sin tur innebär att dessa båda sista Maria + verb – meningar ramar in en ny del av den stora berättelsen. Och med tanke på att det här materialet om Jesu barndom är unikt för Lukasevangeliet är det fullständigt rimligt att Lukas vill ange en källa för just den här biten av narrativet.
Förutom att berättelsen ger oss unika inblickar i Jesu barndom ramar den även in en del av den symbolik som Lukas verkar vara så förtjust i; nu äntligen till min teori om tre-enigheten representerad. Jag ser att inom dessa Maria-ramar finns inte mindre än tre exempel av tre tal:
Herdarna, Simeon och Hanna: prisar Gud
Jesus är försvunnen i tre dagar
Marias hjärta omnämns tre gånger; förutom de två gångerna som redan har nämnts som ramar för Jesu barndoms episoder, säger Simon, en av de båda profeterna som Maria och Josef träffar i templet när Jesus skall omskäras, till Maria:
ja, också genom ditt eget hjärta skall det gå ett svärd (finsk översättning, svensk: genom din själ). Nu är jag inne på riktigt djupt vatten och det här är bara mina egna funderingar – men jag undrar ytterst ödmjukt om dessa tre referenser på något sätt skulle kunna representera tre-enigheten:
Gud Fader – prisas trefaldigt
Sonen – Jesus - är försvunnen i tre dagar – en skugga av vad som skall komma?
Den Heliga Ande – symboliseras av Marias – moderns – hjärta, så länge som Jesus själv är omyndig och barn.
Jag vill också minnas att ”Den Helige Ande” refererades till i urkristendomen som femininum, och det skulle ju fint platsa inom ramarna av min teori här ovan. Maria, befruktad och berörd av den Heliga Ande. Senare, under Jesu dop, sänker sig den Heliga Ande över honom, i form av en duva; jag tänker mig att detta är ett slags myndigblivande. En slags ”inauguration” till kallelsen att vara Guds utvalde. Härefter nämns inte heller Marias hjärta, själ eller tankar något mer.
Och nu har vi löpt full cirkel med denna mardrömslikt långa bloggpost om dualism och siffersymbolik i Lukas evangelium; vi är tillbaka vid den enkla mamman, omnämnd sju gånger i sju stora händelser i Lukas evangelium. Om det nu är så att Lukas huvudsakliga källa till de unika händelser som nämns i just hans evangelium kommer från Maria, är det då så konstigt ifall den Helige Ande förärar just Lukas med informationen om hur ikoner skall skrivas i bild, och denne använder sedan kunskapen för att skapa sin första ikon – föreställande just Maria? Mitt svar, tillsammans med den Ortodoxa kyrkan, blir – nej det är inte alls märkligt. I ljuset av vad jag precis har upptäckt om Lukasevangeliet finner jag det fullständigt vettigt och trovärdigt. Kyrkans traditioner är gamla. Rotsystemet går tillbaka till en generation efter Jesus. Att betrakta – eller för all del – måla – en ikon skapar tystnad och tomrum i hjärtat. I detta tomrum skapas plats för Gudsrösten att tala till människan, oavsett om det är via en fantastisk målning, eller om det är genom att upptäcka hemliga stigar inom skriften – stigar, som står redo att öppna sig till den som söker dem.