Hej Dan Johannesson, läkare i Kalmar. Hej du anonyme narkosläkare som nyss kommenterade på webbsajten "Dagens Medicin". Jag är en sån där svensk hushållskristen. Enligt dig, Dan, tillför jag samhället bara elände och tankeinskränkning. Enligt dig, anonym narkosläkare, kan troende människor "uppenbarligen inte vara särskilt klyftiga". Båda påståendena uppfattar jag som extremt grova påhopp. Eftersom jag tror på öppen dialog är ni båda två välkomna att delta i diskussionen, då min blogg är öppen för kommentarer, från alla. Jag lovar att svara.
Jag tänker börja med ditt påstående, narkosläkaren. Om jag har förstått dig rätt utgår du ifrån att en person som har en levande tro inte kan vara särskilt klyftig. Då föreställer jag mig att du tänker dig att ateism är klyftigt och teism är det inte. Jag gissar på att du tänker dig att ateismen har sakargumenten med sig, teismen består av vidskeplighet samt "blind tro", gissar jag rätt?
Jag skulle vilja i korthet presentera för dig hur jag resonerade när jag undersökte kristendomens påståenden. Därefter får du själv avgöra om min tro verkligen handlar om vidskeplighet och blind tro.
När jag började fundera kring kristendomen var min första fråga: har vi ens texterna? Har inte Nya Testamentets texter blivit ändrade och reviderade under århundradens gång så hopplöst många gånger att det vid det här laget är omöjligt att veta hur originaltexterna såg ut?
När jag började nysta i detta läste jag för första gången om de tidiga kyrkofädernas brevväxling. Polycarp (80 - 167 vår tidräkning), en av de första biskoparna, har exempelvis författat ett brev som kallas "brevet till Filipperna" - ett brev till den unga församlingen i Filippi. Den finns förvarad kvar i original. I det här brevet citerar han Markusevangeliet, Lukasevangeliet, Apostlagärningarna, och - om jag räknade rätt - 12 av de brev som sedan senare skulle komma att samlas till det samlingsverk som vi idag kallar Nya Testamentet. Han citerar dessa källor flertalet gånger i samma brev.
Polycarp är inte ensam. Sammantaget finns c:a 38 000 citat från det som skulle komma att hamna i Nya Testamentet. Det jag fann intressant var, att samtliga dessa citat härstammar från brev som är skrivna under de första 300 århundraden enligt vår tidräkning, alltså innan Nicea-konferensen, där man bestämde att det material som kyrkan redan konstant använde skulle samlas ihop till det samlingsverk som idag heter Nya testamentet.
Själv resonerar jag så här: om det var så att Polycarps kopior (original finns ju inte kvar) av Markus, Lukas, Apostlagärningarna och de 12 breven han citerar skulle markant skiljt sig åt rent innehållsmässigt från det vi hittar i NT idag borde det rimligen synas i citaten. Samma gäller den övriga tidiga korrespondensen kyrkofäderna emellan. I mina öron låter det inte särskilt rimligt att någon skulle hunnit lägga ord i munnen på Jesus med tanke på hur fort evangelierna var i omlopp efter hans avrättning och hur fort de började citeras; de första proto-evangelierna av Markus (som traditionellt anses äldst) skall - enligt forskare sådana som Richard Bauckham ha varit i omlopp redan så tidigt som i slutet av 30-talet, kanske i början av 40-talet.
Vidare citerar evangeliernas Jesus den Judiska bibeln, Tanakh, såpass ofta att det blir även ur den synvinkeln svårt att placera ord i munnen på honom då samtliga dessa skrifter korshänvisar till varandra; ska man placera ord i munnen på honom måste man kunna texterna på djupet samt även kunna deras korshänvisningar. Det är ett oerhört omfattande projekt och få rabbiner kunde mer än Toran. I själva verket fanns det två olika sorters rabbiner; den enkla byrabbin - vars uppgift var att undervisa i Toran - lagen - och sedan mycket sällsynta, ovanliga rabbiner som ansågs ha "smikah" - auktoritet - i egenskap av skriftlärda som kunde hela Tanakh utantill. Dessa rabbiner hade rätten att göra egna tolkningar av skriften. ("Ni har hört det sägas... men jag säger er...")Rabbi Hillel (110 före vår tidsräkning - 10 modern tidsräkning) skall ha varit en sådan Rabbi med Smikah.
Jesus uppför sig rakt igenom evangelierna som en sådan rabbi; en som har rätten att ta sig lärjungar och som behärskar hela Tanakh och därmed har rätten att göra egna tolkningar. För att kunna placera textcitat i munnen på honom måste personen som önskar göra detta själv vara en rabbi med Smikah.
Av allt detta drog jag slutsatsen att det låter orimligt att Jesu lärjungar skulle ha kunnat fabricera ihop vad Jesus hade sagt eller inte sagt. I den Judiska kulturen fanns det ju också en gedigen tradition kring utantillinlärning. Det är inte alls osannolikt att lärjungarna kunde exempelvis Jesu liknelser utantill redan medan han levde.
Härifrån går vi vidare till själva textinnehållet; kan vi veta vad den historiske Jesus själv ansåg om sig själv?
När Jesus talade om sig själv i tredje person refererade han ofta till sig själv som "Människosonen." För att bättre förstå vad han menar med detta måste vi som önskar ha klarhet i detta gå tillbaka till hans bibel och se var och hur Människosonen dyker upp i Tanakh; vad trodde Jesus själv på?
I Tanakh finns två böcker där människosonen används som uttryck; Hesekiels bok - där begreppet används för att understryka Hesekiels mänsklighet, samt i Daniels bok. I Daniel dyker begreppet upp en gång, och definitivt som en beskrivning av en gudomlig figur.
Jesus har alltså två olika beskrivningar av människosonen att välja emellan. Antingen den mänskliga eller den gudomliga. Under det nattliga förhöret med Sanhedrin får han, enligt evangelierna, frågan "är du Messias" rakt ut. Han väljer att som svar på frågan citera Daniel. Det är ett tydligt jakande svar som översteprästerna omedelbart förstår.
Men sade han verkligen detta? Eller är det bara lärjungarna som senare påstod att han skulle ha citerat just det stycket ur Daniels bok där profetian om människosonen som en gudomlig gestalt dyker upp? Hur historiskt tillförlitliga är evangelierna? Även om ingen har - sedan efter de ursprungliga lärjungarna - lagt ord i mun på Jesus - vem säger att evangeliernas skildring av händelserna är historiskt korrekta?
Här skulle jag vilja hänvisa till både Craig Blomberg och Richard Bauckham samt deras forskning kring evangeliernas tillförlitlighet som historia; båda två är överens om att evangelisterna har gjort sitt allra bästa för att just nedteckna historia. Jag väljer att lyfta fram två exempel. Det finns för all del många fler att tillgå men dessa båda är så underbart tydliga:
Lukasevangeliets introduktion börjar med följande ord:
Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, 2så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, 3och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, 4för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.
Enligt Blomberg faller detta väl in med gängse historiografisk praxis från den tiden. Bauckham å sin sida lyfter fram Johannesevangeliets unika användning av "vi" - samt det faktum att författaren skriver om sig själv i tredje person singularis:
"This is in accordance with the best and regular historiographic practise. When ancient historians referred to themselves within their narratives as participating in or observing the events they recount, they commonly referred to themselves in the third person by name, as Thucydides, Xenophon, Polybius, Julius Caesar or Josephus."
Vidare diskuterar Bauckham i sin bok "Jesus and the eyewitnesses" "Vi";et av Auktoritativ Vittnesmål. Enligt Bauckham har den äldre Grekiskan tre olika slags "vi":
Det associativa "vi" som omfattar författaren och läsaren in i ett gemensamt "vi"
Det dissociativa "vi" där författaren talar om sig själv plus sin egen krets utanför läsarens
"Vi" används istället för "jag" för att ge den egna upplevelsen ytterligare styrka. Detta kallas ibland för majestätiskt plural eller auktoritativt plural. När "vi" används på detta sättet alternerar författaren ofta mellan "jag" och "vi" i ett och samma stycke. Bauckham nämner att senare Grekisk litteratur samt papyrusbrev innehåller detta auktoritativa "vi".
Dagens forskare inom Nya Testamentet verkar vara överens - vad jag har sett - om att evangelierna skall betraktas som Grekisk-Romersk biografi, med allt vad det innebär. Författarna avser att skriva historia. Detta kombinerat med orimligheten kring senare skribenters möjlighet att lägga till eget i evangelierna tack vare det mycket tidiga och rikliga citerandet övertygade åtminstone mig om att Jesus själv hade verkligen kallat sig själv för människosonen, så som begreppet används i Daniels bok.
Och där hamnade jag framför den trilemma som brukar kallas för C.S. Lewis trilemma; om Jesus påstod själv att han var Messias finns tre alternativ att begrunda:
a) han var en lögnare
b) han var galen
c) han talade sanning
Nu är det ju så att vi människor ljuger enbart om vi har ett motiv. Jag förstår inte vad som skulle ha kunnat motivera Jesus att ljuga om saken inför en fientligt sinnad Jury, som har möjligheten att döma honom till att antingen stenas för hädelse eller också till att överlämnas åt den romerska auktoriteten. Utan romerskt medborgarskap hade en dömd brottsling enbart mycket plågsamma avrättningar att se fram emot. Jag uteslöt "lögn" från listan av möjligheter.
Galen då? För att kunna hitta ett svar på den frågan var jag tvungen att börja läsa på om ifall vi faktiskt har en tom grav, och i sådana fall, vilken kan vara den rimligaste anledningen till att den var tom. Om sådana personer som Professor Gary Habermas har alls någonting att komma med när det gäller sin forskning kring uppståndelsen som ett eventuellt historiskt faktum, faller galen-teorin genast.
Här skulle jag vilja lite stillsamt påminna er att jag inte skriver något av det här för att övertyga er - utan enbart för att ge er ett smakprov ur min egen tankeprocess kring kristendomen. Jag, precis som de flesta andra människor, vill gärna bli betraktad som en person som kan tänka, istället för någon som "bara tror."
Jag avslutar med att lyfta fram Justin Martyren. (100 - 165, modern tidräkning) Justin Martyren var en kristen apologet, som har bland annat skrivit ett verk som kallas "Tryphos dialog". Om jag har förstått det hela rätt var detta inte menat som privat korrespondens, utan som ett försvar för hans kristna tro som vem som helst skulle kunna läsa. I "Tryphos dialog" refererar Justin Martyren till de judiska skriftlärda, som skall ha spridit, och fortfarande i hans egen tidsålder sprider, en andra förklarning till den tomma graven: lärjungarna stal kroppen.
Själv tänker jag så här kring detta: om detta med att de judiska skriftlärda spred en andra förklarning till varför graven var tom verkligen bara var något som Matteus hittade på skulle det vara direkt dumt av Justin att referera till förklarningen som fakta som de flesta känner till i ett verk som var tänkt som publikt. Han skulle bli utskrattad. Och om de judiska skriftlärda verkligen gick ut med en alternativ förklarning till hur det kommer sig att graven är tom medger de samtidigt att den är det.
Enligt Professor Gary Habermas anser majoriteten av de forskare som intresserar sig för uppståndelsen - teister som ateister - att det är mycket sannolikt att någonting hände Jesus sedan efter begravningen. Sedan går naturligtvis åsikterna isär kring frågan "vad".
Fyra hypoteser finns:
1) Lärjungarna stal kroppen
2) Någon annan stal kroppen (gravplundrare?)
3) Jesus dog inte på korset
4) Jesus återuppstod
Om allt detta och mer därtill har jag skrivit om på andra ställen på den här bloggen. Jag inbjuder den nyfikne att strosa runt och läsa. Själv övertygades jag av de argument jag hittade och är - om vi lånar Dan Johannessons ord "en hushållskristen". Hur dessa mina efterforskningar i dagens forskning kring Nya testamentet kan ses som att tillföra bara elände eller inskränka andra personers alldeles ägandes egen tankeförmåga medger jag att jag inte förstår. Huruvida mitt - och uppenbarligen många andras - tillvägagångssätt verkligen bara handlar om vidskepelse och "blind tro" - sådant som icke så klyftiga människor antas ägna sig åt - överlåter jag till läsaren själv att avgöra.
"Religion förgiftar allt...igen och igen och igen. Kampen MOT alla religioner oavsett typ måste fortgå. Jihadister eller katolska dårar eller svenska hushållskristna tillför bara elände och tankeinskränkning åt det fri demokratiska sekulära samhället.." Dan Johannesson, svensk överläkare.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/04/30/Vardchef-som-inte-vill-varda-kristna-slutar/
Jag tänker börja med ditt påstående, narkosläkaren. Om jag har förstått dig rätt utgår du ifrån att en person som har en levande tro inte kan vara särskilt klyftig. Då föreställer jag mig att du tänker dig att ateism är klyftigt och teism är det inte. Jag gissar på att du tänker dig att ateismen har sakargumenten med sig, teismen består av vidskeplighet samt "blind tro", gissar jag rätt?
Jag skulle vilja i korthet presentera för dig hur jag resonerade när jag undersökte kristendomens påståenden. Därefter får du själv avgöra om min tro verkligen handlar om vidskeplighet och blind tro.
När jag började fundera kring kristendomen var min första fråga: har vi ens texterna? Har inte Nya Testamentets texter blivit ändrade och reviderade under århundradens gång så hopplöst många gånger att det vid det här laget är omöjligt att veta hur originaltexterna såg ut?
När jag började nysta i detta läste jag för första gången om de tidiga kyrkofädernas brevväxling. Polycarp (80 - 167 vår tidräkning), en av de första biskoparna, har exempelvis författat ett brev som kallas "brevet till Filipperna" - ett brev till den unga församlingen i Filippi. Den finns förvarad kvar i original. I det här brevet citerar han Markusevangeliet, Lukasevangeliet, Apostlagärningarna, och - om jag räknade rätt - 12 av de brev som sedan senare skulle komma att samlas till det samlingsverk som vi idag kallar Nya Testamentet. Han citerar dessa källor flertalet gånger i samma brev.
Polycarp är inte ensam. Sammantaget finns c:a 38 000 citat från det som skulle komma att hamna i Nya Testamentet. Det jag fann intressant var, att samtliga dessa citat härstammar från brev som är skrivna under de första 300 århundraden enligt vår tidräkning, alltså innan Nicea-konferensen, där man bestämde att det material som kyrkan redan konstant använde skulle samlas ihop till det samlingsverk som idag heter Nya testamentet.
Själv resonerar jag så här: om det var så att Polycarps kopior (original finns ju inte kvar) av Markus, Lukas, Apostlagärningarna och de 12 breven han citerar skulle markant skiljt sig åt rent innehållsmässigt från det vi hittar i NT idag borde det rimligen synas i citaten. Samma gäller den övriga tidiga korrespondensen kyrkofäderna emellan. I mina öron låter det inte särskilt rimligt att någon skulle hunnit lägga ord i munnen på Jesus med tanke på hur fort evangelierna var i omlopp efter hans avrättning och hur fort de började citeras; de första proto-evangelierna av Markus (som traditionellt anses äldst) skall - enligt forskare sådana som Richard Bauckham ha varit i omlopp redan så tidigt som i slutet av 30-talet, kanske i början av 40-talet.
Vidare citerar evangeliernas Jesus den Judiska bibeln, Tanakh, såpass ofta att det blir även ur den synvinkeln svårt att placera ord i munnen på honom då samtliga dessa skrifter korshänvisar till varandra; ska man placera ord i munnen på honom måste man kunna texterna på djupet samt även kunna deras korshänvisningar. Det är ett oerhört omfattande projekt och få rabbiner kunde mer än Toran. I själva verket fanns det två olika sorters rabbiner; den enkla byrabbin - vars uppgift var att undervisa i Toran - lagen - och sedan mycket sällsynta, ovanliga rabbiner som ansågs ha "smikah" - auktoritet - i egenskap av skriftlärda som kunde hela Tanakh utantill. Dessa rabbiner hade rätten att göra egna tolkningar av skriften. ("Ni har hört det sägas... men jag säger er...")Rabbi Hillel (110 före vår tidsräkning - 10 modern tidsräkning) skall ha varit en sådan Rabbi med Smikah.
Jesus uppför sig rakt igenom evangelierna som en sådan rabbi; en som har rätten att ta sig lärjungar och som behärskar hela Tanakh och därmed har rätten att göra egna tolkningar. För att kunna placera textcitat i munnen på honom måste personen som önskar göra detta själv vara en rabbi med Smikah.
Av allt detta drog jag slutsatsen att det låter orimligt att Jesu lärjungar skulle ha kunnat fabricera ihop vad Jesus hade sagt eller inte sagt. I den Judiska kulturen fanns det ju också en gedigen tradition kring utantillinlärning. Det är inte alls osannolikt att lärjungarna kunde exempelvis Jesu liknelser utantill redan medan han levde.
Härifrån går vi vidare till själva textinnehållet; kan vi veta vad den historiske Jesus själv ansåg om sig själv?
När Jesus talade om sig själv i tredje person refererade han ofta till sig själv som "Människosonen." För att bättre förstå vad han menar med detta måste vi som önskar ha klarhet i detta gå tillbaka till hans bibel och se var och hur Människosonen dyker upp i Tanakh; vad trodde Jesus själv på?
I Tanakh finns två böcker där människosonen används som uttryck; Hesekiels bok - där begreppet används för att understryka Hesekiels mänsklighet, samt i Daniels bok. I Daniel dyker begreppet upp en gång, och definitivt som en beskrivning av en gudomlig figur.
Jesus har alltså två olika beskrivningar av människosonen att välja emellan. Antingen den mänskliga eller den gudomliga. Under det nattliga förhöret med Sanhedrin får han, enligt evangelierna, frågan "är du Messias" rakt ut. Han väljer att som svar på frågan citera Daniel. Det är ett tydligt jakande svar som översteprästerna omedelbart förstår.
Men sade han verkligen detta? Eller är det bara lärjungarna som senare påstod att han skulle ha citerat just det stycket ur Daniels bok där profetian om människosonen som en gudomlig gestalt dyker upp? Hur historiskt tillförlitliga är evangelierna? Även om ingen har - sedan efter de ursprungliga lärjungarna - lagt ord i mun på Jesus - vem säger att evangeliernas skildring av händelserna är historiskt korrekta?
Här skulle jag vilja hänvisa till både Craig Blomberg och Richard Bauckham samt deras forskning kring evangeliernas tillförlitlighet som historia; båda två är överens om att evangelisterna har gjort sitt allra bästa för att just nedteckna historia. Jag väljer att lyfta fram två exempel. Det finns för all del många fler att tillgå men dessa båda är så underbart tydliga:
Lukasevangeliets introduktion börjar med följande ord:
Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, 2så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, 3och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, 4för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.
Enligt Blomberg faller detta väl in med gängse historiografisk praxis från den tiden. Bauckham å sin sida lyfter fram Johannesevangeliets unika användning av "vi" - samt det faktum att författaren skriver om sig själv i tredje person singularis:
"This is in accordance with the best and regular historiographic practise. When ancient historians referred to themselves within their narratives as participating in or observing the events they recount, they commonly referred to themselves in the third person by name, as Thucydides, Xenophon, Polybius, Julius Caesar or Josephus."
Vidare diskuterar Bauckham i sin bok "Jesus and the eyewitnesses" "Vi";et av Auktoritativ Vittnesmål. Enligt Bauckham har den äldre Grekiskan tre olika slags "vi":
Det associativa "vi" som omfattar författaren och läsaren in i ett gemensamt "vi"
Det dissociativa "vi" där författaren talar om sig själv plus sin egen krets utanför läsarens
"Vi" används istället för "jag" för att ge den egna upplevelsen ytterligare styrka. Detta kallas ibland för majestätiskt plural eller auktoritativt plural. När "vi" används på detta sättet alternerar författaren ofta mellan "jag" och "vi" i ett och samma stycke. Bauckham nämner att senare Grekisk litteratur samt papyrusbrev innehåller detta auktoritativa "vi".
Dagens forskare inom Nya Testamentet verkar vara överens - vad jag har sett - om att evangelierna skall betraktas som Grekisk-Romersk biografi, med allt vad det innebär. Författarna avser att skriva historia. Detta kombinerat med orimligheten kring senare skribenters möjlighet att lägga till eget i evangelierna tack vare det mycket tidiga och rikliga citerandet övertygade åtminstone mig om att Jesus själv hade verkligen kallat sig själv för människosonen, så som begreppet används i Daniels bok.
Och där hamnade jag framför den trilemma som brukar kallas för C.S. Lewis trilemma; om Jesus påstod själv att han var Messias finns tre alternativ att begrunda:
a) han var en lögnare
b) han var galen
c) han talade sanning
Nu är det ju så att vi människor ljuger enbart om vi har ett motiv. Jag förstår inte vad som skulle ha kunnat motivera Jesus att ljuga om saken inför en fientligt sinnad Jury, som har möjligheten att döma honom till att antingen stenas för hädelse eller också till att överlämnas åt den romerska auktoriteten. Utan romerskt medborgarskap hade en dömd brottsling enbart mycket plågsamma avrättningar att se fram emot. Jag uteslöt "lögn" från listan av möjligheter.
Galen då? För att kunna hitta ett svar på den frågan var jag tvungen att börja läsa på om ifall vi faktiskt har en tom grav, och i sådana fall, vilken kan vara den rimligaste anledningen till att den var tom. Om sådana personer som Professor Gary Habermas har alls någonting att komma med när det gäller sin forskning kring uppståndelsen som ett eventuellt historiskt faktum, faller galen-teorin genast.
Här skulle jag vilja lite stillsamt påminna er att jag inte skriver något av det här för att övertyga er - utan enbart för att ge er ett smakprov ur min egen tankeprocess kring kristendomen. Jag, precis som de flesta andra människor, vill gärna bli betraktad som en person som kan tänka, istället för någon som "bara tror."
Jag avslutar med att lyfta fram Justin Martyren. (100 - 165, modern tidräkning) Justin Martyren var en kristen apologet, som har bland annat skrivit ett verk som kallas "Tryphos dialog". Om jag har förstått det hela rätt var detta inte menat som privat korrespondens, utan som ett försvar för hans kristna tro som vem som helst skulle kunna läsa. I "Tryphos dialog" refererar Justin Martyren till de judiska skriftlärda, som skall ha spridit, och fortfarande i hans egen tidsålder sprider, en andra förklarning till den tomma graven: lärjungarna stal kroppen.
Själv tänker jag så här kring detta: om detta med att de judiska skriftlärda spred en andra förklarning till varför graven var tom verkligen bara var något som Matteus hittade på skulle det vara direkt dumt av Justin att referera till förklarningen som fakta som de flesta känner till i ett verk som var tänkt som publikt. Han skulle bli utskrattad. Och om de judiska skriftlärda verkligen gick ut med en alternativ förklarning till hur det kommer sig att graven är tom medger de samtidigt att den är det.
Enligt Professor Gary Habermas anser majoriteten av de forskare som intresserar sig för uppståndelsen - teister som ateister - att det är mycket sannolikt att någonting hände Jesus sedan efter begravningen. Sedan går naturligtvis åsikterna isär kring frågan "vad".
Fyra hypoteser finns:
1) Lärjungarna stal kroppen
2) Någon annan stal kroppen (gravplundrare?)
3) Jesus dog inte på korset
4) Jesus återuppstod
Om allt detta och mer därtill har jag skrivit om på andra ställen på den här bloggen. Jag inbjuder den nyfikne att strosa runt och läsa. Själv övertygades jag av de argument jag hittade och är - om vi lånar Dan Johannessons ord "en hushållskristen". Hur dessa mina efterforskningar i dagens forskning kring Nya testamentet kan ses som att tillföra bara elände eller inskränka andra personers alldeles ägandes egen tankeförmåga medger jag att jag inte förstår. Huruvida mitt - och uppenbarligen många andras - tillvägagångssätt verkligen bara handlar om vidskepelse och "blind tro" - sådant som icke så klyftiga människor antas ägna sig åt - överlåter jag till läsaren själv att avgöra.
"Religion förgiftar allt...igen och igen och igen. Kampen MOT alla religioner oavsett typ måste fortgå. Jihadister eller katolska dårar eller svenska hushållskristna tillför bara elände och tankeinskränkning åt det fri demokratiska sekulära samhället.." Dan Johannesson, svensk överläkare.
http://www.varldenidag.se/nyhet/2015/04/30/Vardchef-som-inte-vill-varda-kristna-slutar/