Jag har hitintills tagit för givet att den "Johannes" vars namn det yngsta evangeliet bär självklart är Johannes Sebedaios son, en av Jesu tolv lärjungar. Dock visar det sig att det här är ett omtvistat ämne - forskningsvärlden är inte överens.
Egentligen vet vi inte särskilt mycket om Johannes Sebedaios son. Han hade en bror, Jakob. Första gången vi får möta Johannes sitter han med sin far och sin bror, upptagen med vardagssysslor:
När han gick vidare fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, sitta tillsammans med sin far Sebedaios i båten och göra i ordning sina nät. (Matt 4:21)
Jesus gav dem båda det roliga tilläggsnamnet Boanerges - "åskans söner". Rättvisan till detta smek?-namn visar sig bland annat i Lukasevangeliet, där Jesus just blivit bortvänd från en Samarisk by:
Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” (Luk 9:54)
Det blev inget med projekt "eldstorm". Men jag förstår varför Jesus kallade just de här båda för åskans söner. Tydligen mullrade det rätt så ofta i humöret hos Sebedaios pojkar.
Vi får också reda på att det fanns en hel del ärelystnad hos de båda gossarna. Markusevangeliet har följande att berätta:
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” (Mark 9: 35-37)
Det är ingen liten fråga pojkarna ställer här - och de andra lärjungarna surnar till när de får höra att sådana specialplatser har efterfrågats. Även om Jesus inte kan gå med på de eldfyllda gossarnas bön, menar författaren till Johannesevangeliet att det fanns en Johannes som var lärjunge till Jesus, som hade en speciell plats i mästarens hjärta:
En av dem, den som Jesus älskade, låg intill honom. Simon Petrus gjorde tecken åt honom att fråga Jesus vem han talade om. Lärjungen lutade sig bakåt mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?” (Joh 13: 23-25)
Scenen är dramatisk. Jesus har precis avslöjat att någon i sällskapet kommer att förråda honom. Tydligen anser till och med Petrus att lärjungen som sitter närmast Jesus har en speciell ställning i Jesu hjärta; istället för att ställa frågan som alla vill ha svaret på själv, signalerar han till den här andra lärjungen att ställa frågan.
Sammantaget refererar Johannesevangeliet sex gånger till en lärjunge med beskrivningen "Den Älskade Lärjungen" (the beloved Disciple). Det är först mot slutet av Johannesevangeliet som vi får reda på att detta skall även vara författaren till evangeliet:
Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det (Joh 21:24)
Så vilka grunder finns det för att tvivla att Johannes - den älskade lärjungen - och Johannes Sebedaios son - skulle inte ha varit en och samma person?
Många. Inledningsvis skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på scenen, där den uppståndna Jesus visar sig för lärjungarna vid Tiberiassjön:
Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: 2Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. (Joh 21: 1.2)
Observera att "Sebedaios söner" finns tydligt omnämnda här. Vi har alltså åtminstone en Johannes med i båten. Det intressanta är, att förutom dessa som nämns vid namn nämns även "två andra lärjungar".
Berättelsen fortsätter:
När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” (Joh 21:4-7)
Om Johannes Sebedaios son skulle vara den lärjungen som här ovan förstår vem mannen som ropar till dem från fastlandet är, varför då inte bara säga "Johannes sade"? Vi vet ju att han sitter med i båten. Åtminstone jag tolkar detta som att "Den lärjunge som Jesus älskade" är en av de andra båda - icke namngivna lärjungarna.
Johannes - son till Sebedaios - figurerar en enda gång i Johannesevangeliet. Här dyker han upp just som "son till Sebedaios" och det är i scenen här ovan, då han är en av dem som sitter med i båten. Det är från de andra evangelierna vi får reda på vad han heter i förnamn. Det verkar inte precis som författaren till Johannesevangeliet tyckte att Sebedaios söner - någon av dem - behövde omnämnas speciellt. Min poäng är: om nu "lärjungen som Jesus älskade" omnämns rakt igenom hela evangeliet just så, varför skulle författaren nu helt plötsligt avvika från mönstret genom att i en och samma paragraf först referera till honom som "son av Sebedaios" och därefter igen som "lärjungen som Jesus älskade?" Om den ena sonen av Sebedaios skulle varit samma person som "Den Lärjunge Jesus älskade" skulle väl författaren sin vana trogen ha skrivit namngivningen av lärjungarna i båten så här: Simon Petrus, Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Den Lärjungen som Jesus älskade samt hans bror", och två andra lärjungar" var tillsammans. Dock är det också intressant att det inte heller står:
Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och Den Lärjungen som Jesus älskade samt ytterligare en Lärjunge var tillsammans.
Det är förvirrande. Den Lärjungen som Jesus älskade finns med i båten, men vem är han? Är han omnämnd som första och enda gången som "son av Sebedaios" istället för det hitintills så genomgående "Lärjungen som Jesus älskade" bara för att han är i sällskap med sin bror? Och i sådana fall vilka är de andra båda lärjungarna som inte nämns vid namn? Eftersom alla andra omnämns med namn - Sebedaios söner visserligen med bara "efternamnet", varför lämnas två lärjungar namnlösa? Och varför envisas författaren rakt igenom hela evangeliet att inte nämna den här älskade lärjungen vid namn? I alla sammanhang som "Den lärjunge Jesus älskade" omnämns, utelämnas hans namn. Det är ungefär som om författaren både vill och inte vill lyfta fram den här lärjungen lite extra: "Jag vill att ni skall känna till att det fanns en lärjunge som Jesus älskade extra mycket, men jag vill inte än avslöja vem det är". Det är först i slutet av evangeliet som identiteten av den lärjungen avslöjas: han är författaren själv.
Så vad är nu detta för märklig kurragömma-lek som pågår i Johannesevangeliet? Varför highlightar författren sig själv rakt igenom hela berättandet med en särskild titel istället för att skriva i första person singularis? Om det nu är han som är lärjungen som Jesus älskade varför då inte skriva "jag"? Varför prata om sig själv i tredje person? Var det så viktigt för honom att han hade en särställning hos Jesus att detta måste riktigt rubbas in i ansiktet hos den som läser? Här ger jag över ordet till Richard Bauckham, som skriver i sin bok "Jesus and the Eyewitnesses" bl.a. följande:
"This is in accordance with the best and regular historiographic practise. When ancient historians referred to themselves within their narratives as participating in or observing the events they recount, they commonly referred to themselves in the third person by name, as Thucydides, Xenophon, Polybius, Julius Caesar or Josephus."
"For an author to refer to himself or herself in the first person when recounting his or her role in the events narrated would have the effect of drawing readers' attention to the author as the narrator who is telling the story and addressing the readers. Except for special purposes, this is a distraction."
Ytterligare ett berättartekniskt knep som Bauckham nämner är det Johanninska "vi":et; titta på hur han börjar och avslutar sitt vittnesbörd:
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet (Joh 1:14)
Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. (Joh 21:24)
Backham diskuterar "Vi";et av Auktoritativ Vittnesmål i sin bok "Jesus and the Eyewitnesses". Enligt Bauckham har den äldre Grekiskan tre olika slags "vi":
Det associativa "vi" som omfattar författaren och läsaren in i ett gemensamt "vi"
Det dissociativa "vi" där författaren talar om sig själv plus sin egen krets utanför läsarens
"Vi" används istället för "jag" för att ge den egna upplevelsen ytterligare styrka. Detta kallas ibland för majestätiskt plural eller auktoritativt plural. När "vi" används på detta sättet alternerar författaren ofta mellan "jag" och "vi" i ett och samma stycke. Bauckham nämner att senare Grekisk litteratur samt papyrusbrev innehåller detta auktoritativa "vi". Det intressanta är, att det är just i Johannesevangeliet som Jesus också använder sig av detta auktoritativa "vi" när han pratar med Nikodemus:
Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd (Joh 3:11)
Författaren till Johannesevangeliet är alltså en lärd man, som vet hur man skall författa historia: inte bara känner han till de stora historikernas sätt att skriva - han faller in i traditionen.
Härnäst skulle jag vilja titta på vad tidiga kyrkofäder säger om Johannes. Först skulle jag vilja ta upp Polycrates ( 130 - 196 ekr) som ger oss mer information om Den Älskade Lärjungen:
"John, who was both a witness and a teacher, who reclined upon the bosom of the Lord, and, being a priest, wore the sacerdotal plate. He fell asleep at Ephesus."
Hmm. Så nu har fiskarpojken blivit en präst också? Att personen som skrev Johannesevangeliet skulle haft en högre utbildning - till och med en prästerlig sådan - kan jag visst förstå; det faller faktiskt hand i handske med just den höga kristologin som presenteras i verket. Det passar faktiskt mycket bättre in i bilden än att detta skall vara författad av fiskarenJohannes. Redan synoptikerna talar om för oss att Jesus hade fler lärjungar än de 12. Och Johannes var ett mycket vanligt namn bland Judarna, för 2000 år sedan.
Jag skulle vilja lyfta ytterligare en av de gamla kyrkofäderna - nämligen Papias, och vad han har att säga om Johannes:
"I inquired about the words of the elders ... what Andrew or Peter said, or Philip or Thomas, or James or John or Matthew or any other of the Lord's disciples, and whatever Aristion and the elder John, the Lord's disciples, were saying."
Papias nämner här mycket tydligt en annan Johannes, Herrens lärjunge, som benämns som "Johannes den Äldre". Tidigare i listan av namn som han rabblar upp finns nämligen fiskaren Johannes omnämnd, inbäddad i ett längre upprabblande av namn som hör till de 12, Jesu närmaste. Vi har alltså två stycken olika Johannes, som båda var Jesu lärjungar; Johannes fiskaren, son av Sebadaios, bror till Jakob (James på Engelska) och Johannes den Äldre. Jag skulle tro att detta är samma Johannes som Polycrates nämner; vittnet, läraren, prästen, den älskade lärjungen.
Låt oss också komma ihåg att enligt Johannesevangeliet fanns en Johannes - den älskade lärjungen - närvarande vid korsfästelsen. De andra evangelierna talar om för oss att ingen av de 12 lärjungarna fanns närvarande - de hade alla flytt. Men Johannes - den älskade lärjungen - kunde tydligen ohotad finnas på avrättningsplatsen - det är till honom Jesus överlämnar sin mor. Även den här pusselbiten passar fint in med profilen av Johannes den Äldre, Johannes Prästen, som Den Älskade Lärjungen - författaren till Johannesevangeliet. Kom ihåg att Jesus hade en del vänner bland prästerskapet och Sanhedrin; Josef av Arimatea tar ner hans kropp och även Nikodemus finns där för att hjälpa till med begravningen.
Slutligen skulle jag stillsamt vilja påminna om följande:
Synoptikernas författare är alla personer som är vana vid att skriva; Markusevangeliet är författat av Markus - Simon Petrus tolk. Matteus-evangeliet är författat av tullindrivaren Matteus. Lukasevangeliet av läkaren Lukas. Alla tre personer som är vana vid att handskas med skriven text - människor som hade - med den tidens mått mätt - en viss akademisk utbildning. (Simon Petrus - den unga kyrkans grundare - var fiskare han med. Inte heller har skrev något. Det var det hans tolk som gjorde.) Och så kommer vi till Johannesevangeliet - det evangelium som har den absolut högsta och finaste kristologin; det är i Johannesevangeliet som författaren förklarar Guds gudomliga inkarnation som ordet från begynnelsen, som blir till kött och vandrar bland oss, som det Gudomliga ljuset. Författaren till Johannesevangeliet börjar sitt berättande med att återvända till Skapelsen. Författaren till Johannesevangeliet ger oss Jesus som den Goda Herden, som förekommer vid ett antal ställen i Gamla Testamentet, han ger oss Jesus som källan till Det Levande Vattnet. Vem författade allt detta - Johannes Fiskaren eller Johannes Prästen? Vem var Den Älskade Lärjungen, som kunde ohotad närvara vid korsfästelsen, till och med erbjuda Jesu mor sitt hem? Jag vet vad jag tror.
Egentligen vet vi inte särskilt mycket om Johannes Sebedaios son. Han hade en bror, Jakob. Första gången vi får möta Johannes sitter han med sin far och sin bror, upptagen med vardagssysslor:
När han gick vidare fick han se två andra bröder, Jakob, Sebedaios son, och hans bror Johannes, sitta tillsammans med sin far Sebedaios i båten och göra i ordning sina nät. (Matt 4:21)
Jesus gav dem båda det roliga tilläggsnamnet Boanerges - "åskans söner". Rättvisan till detta smek?-namn visar sig bland annat i Lukasevangeliet, där Jesus just blivit bortvänd från en Samarisk by:
Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” (Luk 9:54)
Det blev inget med projekt "eldstorm". Men jag förstår varför Jesus kallade just de här båda för åskans söner. Tydligen mullrade det rätt så ofta i humöret hos Sebedaios pojkar.
Vi får också reda på att det fanns en hel del ärelystnad hos de båda gossarna. Markusevangeliet har följande att berätta:
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill be dig om en sak.” – ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” frågade han. De svarade: ”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” (Mark 9: 35-37)
Det är ingen liten fråga pojkarna ställer här - och de andra lärjungarna surnar till när de får höra att sådana specialplatser har efterfrågats. Även om Jesus inte kan gå med på de eldfyllda gossarnas bön, menar författaren till Johannesevangeliet att det fanns en Johannes som var lärjunge till Jesus, som hade en speciell plats i mästarens hjärta:
En av dem, den som Jesus älskade, låg intill honom. Simon Petrus gjorde tecken åt honom att fråga Jesus vem han talade om. Lärjungen lutade sig bakåt mot Jesu bröst och sade: ”Herre, vem är det?” (Joh 13: 23-25)
Scenen är dramatisk. Jesus har precis avslöjat att någon i sällskapet kommer att förråda honom. Tydligen anser till och med Petrus att lärjungen som sitter närmast Jesus har en speciell ställning i Jesu hjärta; istället för att ställa frågan som alla vill ha svaret på själv, signalerar han till den här andra lärjungen att ställa frågan.
Sammantaget refererar Johannesevangeliet sex gånger till en lärjunge med beskrivningen "Den Älskade Lärjungen" (the beloved Disciple). Det är först mot slutet av Johannesevangeliet som vi får reda på att detta skall även vara författaren till evangeliet:
Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det (Joh 21:24)
Så vilka grunder finns det för att tvivla att Johannes - den älskade lärjungen - och Johannes Sebedaios son - skulle inte ha varit en och samma person?
Många. Inledningsvis skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på scenen, där den uppståndna Jesus visar sig för lärjungarna vid Tiberiassjön:
Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: 2Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. (Joh 21: 1.2)
Observera att "Sebedaios söner" finns tydligt omnämnda här. Vi har alltså åtminstone en Johannes med i båten. Det intressanta är, att förutom dessa som nämns vid namn nämns även "två andra lärjungar".
Berättelsen fortsätter:
När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” (Joh 21:4-7)
Om Johannes Sebedaios son skulle vara den lärjungen som här ovan förstår vem mannen som ropar till dem från fastlandet är, varför då inte bara säga "Johannes sade"? Vi vet ju att han sitter med i båten. Åtminstone jag tolkar detta som att "Den lärjunge som Jesus älskade" är en av de andra båda - icke namngivna lärjungarna.
Johannes - son till Sebedaios - figurerar en enda gång i Johannesevangeliet. Här dyker han upp just som "son till Sebedaios" och det är i scenen här ovan, då han är en av dem som sitter med i båten. Det är från de andra evangelierna vi får reda på vad han heter i förnamn. Det verkar inte precis som författaren till Johannesevangeliet tyckte att Sebedaios söner - någon av dem - behövde omnämnas speciellt. Min poäng är: om nu "lärjungen som Jesus älskade" omnämns rakt igenom hela evangeliet just så, varför skulle författaren nu helt plötsligt avvika från mönstret genom att i en och samma paragraf först referera till honom som "son av Sebedaios" och därefter igen som "lärjungen som Jesus älskade?" Om den ena sonen av Sebedaios skulle varit samma person som "Den Lärjunge Jesus älskade" skulle väl författaren sin vana trogen ha skrivit namngivningen av lärjungarna i båten så här: Simon Petrus, Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Den Lärjungen som Jesus älskade samt hans bror", och två andra lärjungar" var tillsammans. Dock är det också intressant att det inte heller står:
Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och Den Lärjungen som Jesus älskade samt ytterligare en Lärjunge var tillsammans.
Det är förvirrande. Den Lärjungen som Jesus älskade finns med i båten, men vem är han? Är han omnämnd som första och enda gången som "son av Sebedaios" istället för det hitintills så genomgående "Lärjungen som Jesus älskade" bara för att han är i sällskap med sin bror? Och i sådana fall vilka är de andra båda lärjungarna som inte nämns vid namn? Eftersom alla andra omnämns med namn - Sebedaios söner visserligen med bara "efternamnet", varför lämnas två lärjungar namnlösa? Och varför envisas författaren rakt igenom hela evangeliet att inte nämna den här älskade lärjungen vid namn? I alla sammanhang som "Den lärjunge Jesus älskade" omnämns, utelämnas hans namn. Det är ungefär som om författaren både vill och inte vill lyfta fram den här lärjungen lite extra: "Jag vill att ni skall känna till att det fanns en lärjunge som Jesus älskade extra mycket, men jag vill inte än avslöja vem det är". Det är först i slutet av evangeliet som identiteten av den lärjungen avslöjas: han är författaren själv.
Så vad är nu detta för märklig kurragömma-lek som pågår i Johannesevangeliet? Varför highlightar författren sig själv rakt igenom hela berättandet med en särskild titel istället för att skriva i första person singularis? Om det nu är han som är lärjungen som Jesus älskade varför då inte skriva "jag"? Varför prata om sig själv i tredje person? Var det så viktigt för honom att han hade en särställning hos Jesus att detta måste riktigt rubbas in i ansiktet hos den som läser? Här ger jag över ordet till Richard Bauckham, som skriver i sin bok "Jesus and the Eyewitnesses" bl.a. följande:
"This is in accordance with the best and regular historiographic practise. When ancient historians referred to themselves within their narratives as participating in or observing the events they recount, they commonly referred to themselves in the third person by name, as Thucydides, Xenophon, Polybius, Julius Caesar or Josephus."
"For an author to refer to himself or herself in the first person when recounting his or her role in the events narrated would have the effect of drawing readers' attention to the author as the narrator who is telling the story and addressing the readers. Except for special purposes, this is a distraction."
Ytterligare ett berättartekniskt knep som Bauckham nämner är det Johanninska "vi":et; titta på hur han börjar och avslutar sitt vittnesbörd:
Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet (Joh 1:14)
Det är den lärjungen som vittnar om allt detta och har skrivit ner det, och vi vet att hans vittnesbörd är sant. (Joh 21:24)
Backham diskuterar "Vi";et av Auktoritativ Vittnesmål i sin bok "Jesus and the Eyewitnesses". Enligt Bauckham har den äldre Grekiskan tre olika slags "vi":
Det associativa "vi" som omfattar författaren och läsaren in i ett gemensamt "vi"
Det dissociativa "vi" där författaren talar om sig själv plus sin egen krets utanför läsarens
"Vi" används istället för "jag" för att ge den egna upplevelsen ytterligare styrka. Detta kallas ibland för majestätiskt plural eller auktoritativt plural. När "vi" används på detta sättet alternerar författaren ofta mellan "jag" och "vi" i ett och samma stycke. Bauckham nämner att senare Grekisk litteratur samt papyrusbrev innehåller detta auktoritativa "vi". Det intressanta är, att det är just i Johannesevangeliet som Jesus också använder sig av detta auktoritativa "vi" när han pratar med Nikodemus:
Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd (Joh 3:11)
Författaren till Johannesevangeliet är alltså en lärd man, som vet hur man skall författa historia: inte bara känner han till de stora historikernas sätt att skriva - han faller in i traditionen.
Härnäst skulle jag vilja titta på vad tidiga kyrkofäder säger om Johannes. Först skulle jag vilja ta upp Polycrates ( 130 - 196 ekr) som ger oss mer information om Den Älskade Lärjungen:
"John, who was both a witness and a teacher, who reclined upon the bosom of the Lord, and, being a priest, wore the sacerdotal plate. He fell asleep at Ephesus."
Hmm. Så nu har fiskarpojken blivit en präst också? Att personen som skrev Johannesevangeliet skulle haft en högre utbildning - till och med en prästerlig sådan - kan jag visst förstå; det faller faktiskt hand i handske med just den höga kristologin som presenteras i verket. Det passar faktiskt mycket bättre in i bilden än att detta skall vara författad av fiskarenJohannes. Redan synoptikerna talar om för oss att Jesus hade fler lärjungar än de 12. Och Johannes var ett mycket vanligt namn bland Judarna, för 2000 år sedan.
Jag skulle vilja lyfta ytterligare en av de gamla kyrkofäderna - nämligen Papias, och vad han har att säga om Johannes:
"I inquired about the words of the elders ... what Andrew or Peter said, or Philip or Thomas, or James or John or Matthew or any other of the Lord's disciples, and whatever Aristion and the elder John, the Lord's disciples, were saying."
Papias nämner här mycket tydligt en annan Johannes, Herrens lärjunge, som benämns som "Johannes den Äldre". Tidigare i listan av namn som han rabblar upp finns nämligen fiskaren Johannes omnämnd, inbäddad i ett längre upprabblande av namn som hör till de 12, Jesu närmaste. Vi har alltså två stycken olika Johannes, som båda var Jesu lärjungar; Johannes fiskaren, son av Sebadaios, bror till Jakob (James på Engelska) och Johannes den Äldre. Jag skulle tro att detta är samma Johannes som Polycrates nämner; vittnet, läraren, prästen, den älskade lärjungen.
Låt oss också komma ihåg att enligt Johannesevangeliet fanns en Johannes - den älskade lärjungen - närvarande vid korsfästelsen. De andra evangelierna talar om för oss att ingen av de 12 lärjungarna fanns närvarande - de hade alla flytt. Men Johannes - den älskade lärjungen - kunde tydligen ohotad finnas på avrättningsplatsen - det är till honom Jesus överlämnar sin mor. Även den här pusselbiten passar fint in med profilen av Johannes den Äldre, Johannes Prästen, som Den Älskade Lärjungen - författaren till Johannesevangeliet. Kom ihåg att Jesus hade en del vänner bland prästerskapet och Sanhedrin; Josef av Arimatea tar ner hans kropp och även Nikodemus finns där för att hjälpa till med begravningen.
Slutligen skulle jag stillsamt vilja påminna om följande:
Synoptikernas författare är alla personer som är vana vid att skriva; Markusevangeliet är författat av Markus - Simon Petrus tolk. Matteus-evangeliet är författat av tullindrivaren Matteus. Lukasevangeliet av läkaren Lukas. Alla tre personer som är vana vid att handskas med skriven text - människor som hade - med den tidens mått mätt - en viss akademisk utbildning. (Simon Petrus - den unga kyrkans grundare - var fiskare han med. Inte heller har skrev något. Det var det hans tolk som gjorde.) Och så kommer vi till Johannesevangeliet - det evangelium som har den absolut högsta och finaste kristologin; det är i Johannesevangeliet som författaren förklarar Guds gudomliga inkarnation som ordet från begynnelsen, som blir till kött och vandrar bland oss, som det Gudomliga ljuset. Författaren till Johannesevangeliet börjar sitt berättande med att återvända till Skapelsen. Författaren till Johannesevangeliet ger oss Jesus som den Goda Herden, som förekommer vid ett antal ställen i Gamla Testamentet, han ger oss Jesus som källan till Det Levande Vattnet. Vem författade allt detta - Johannes Fiskaren eller Johannes Prästen? Vem var Den Älskade Lärjungen, som kunde ohotad närvara vid korsfästelsen, till och med erbjuda Jesu mor sitt hem? Jag vet vad jag tror.