Papias om Markus identitet
I kyrkofadern Papias (70 – 163 E.Kr.) skriftliga arv till eftervärlden hittar vi informationen att Markus huvudsakliga informationskälla var Simon Petrus muntliga undervisning om Jesus. Markus – i egenskap av Simon Petrus tolk – skrev ner det han hörde Petrus undervisa. Det här är den tidigaste informationen vi har från utanför evangelietraditionen om vem som har skrivit vad. En närmare titt på främst hur Markusevangeliet har skrivits ger Papias påstående rätt slags tyngd. Jag skall nu gå igenom de argument som jag har funnit mest intressanta:
I kyrkofadern Papias (70 – 163 E.Kr.) skriftliga arv till eftervärlden hittar vi informationen att Markus huvudsakliga informationskälla var Simon Petrus muntliga undervisning om Jesus. Markus – i egenskap av Simon Petrus tolk – skrev ner det han hörde Petrus undervisa. Det här är den tidigaste informationen vi har från utanför evangelietraditionen om vem som har skrivit vad. En närmare titt på främst hur Markusevangeliet har skrivits ger Papias påstående rätt slags tyngd. Jag skall nu gå igenom de argument som jag har funnit mest intressanta:
Inclusio
I sin bok “Jesus and the eyewitnesses” (2006) tar Bauckham upp ett skrivartekniskt knep som finns i Markusevangeliet; det kallas för ”inclusio” och fungerar så här:
Ditt huvudsakliga ögonvittne vill du som berättare markera för den läsande allmänheten lite extra i början av din skildring och i slutet av din skildring. Så läser vi också i Markusevangeliet, angående Jesus första möte med blivande lärjungar:
När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och Simons bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. (Mark 1:16 NRSV)
Simon får en extra strålkastare på sig genom det dubbla nämnandet av hans namn. Han är också den första lärjungen som omnämns alls. I slutet av Markus får igen Simon en extra spotlight på sig:
”Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.” (Mark 16:7)
Bauckham resonerar att det egentligen inte finns någon anledning att nämna speciellt Petrus då han faktiskt är en av lärjungarna, som skall ta emot budskapet. Men – att använda sig av en inclusio – där man highlightar extra sitt huvudögonvittne både i början av berättandet samt i slutet, var ett berättartekniskt knep som den tidens historiker använde sig av och som den läsande allmänheten omedelbart skulle ha känt igen. Simon Petrus är också den lärjungen som står omnämnd flest gånger i Markusevangeliet, vilket också är ett sätt att tala om för läsaren att här har vi huvudögonvittnet för händelserna som skildras. Att använda sig av inclusio är också ett sätt att tala om att skribenten faktiskt har tillgång till ett ögonvittne.
I sin bok “Jesus and the eyewitnesses” (2006) tar Bauckham upp ett skrivartekniskt knep som finns i Markusevangeliet; det kallas för ”inclusio” och fungerar så här:
Ditt huvudsakliga ögonvittne vill du som berättare markera för den läsande allmänheten lite extra i början av din skildring och i slutet av din skildring. Så läser vi också i Markusevangeliet, angående Jesus första möte med blivande lärjungar:
När han gick utmed Galileiska sjön fick han se Simon och Simons bror Andreas stå vid sjön och kasta ut sina kastnät, för de var fiskare. (Mark 1:16 NRSV)
Simon får en extra strålkastare på sig genom det dubbla nämnandet av hans namn. Han är också den första lärjungen som omnämns alls. I slutet av Markus får igen Simon en extra spotlight på sig:
”Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna: ’Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er.” (Mark 16:7)
Bauckham resonerar att det egentligen inte finns någon anledning att nämna speciellt Petrus då han faktiskt är en av lärjungarna, som skall ta emot budskapet. Men – att använda sig av en inclusio – där man highlightar extra sitt huvudögonvittne både i början av berättandet samt i slutet, var ett berättartekniskt knep som den tidens historiker använde sig av och som den läsande allmänheten omedelbart skulle ha känt igen. Simon Petrus är också den lärjungen som står omnämnd flest gånger i Markusevangeliet, vilket också är ett sätt att tala om för läsaren att här har vi huvudögonvittnet för händelserna som skildras. Att använda sig av inclusio är också ett sätt att tala om att skribenten faktiskt har tillgång till ett ögonvittne.
Det Petrinska perspektivet
Bauckham lyfter upp ytterligare en sak som jag gärna vill ta upp här; hur ofta berättandet i Markusevangeliet går rask över från plural till singular:
De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. (Mark 5:1-2)
När de gick från Betania nästa dag blev han hungrig. (Mark 11:12)
Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna (Mark 14:32)
Petrus ursprungliga ”vi” i hans muntliga berättande blir omskrivet till ”de” av Markus, som inte själv var med när händelserna inträffade – varpå han raskt går över till att fokusera på den personen i sällskapet som i sanning var intressant för berättelsen – nämligen Jesus.
Ursprungligen kan dessa textpassage antagligen låtit så här i Simons muntliga narrativ:
”Vi kom…”
”När vi gick…”
”Så kom vi…”
Att fenomenet från plural till singular förekommer så mycket i just Markusevangeliet, och att detta ”de” oftast refererar till antingen Jesus + hans 12 närmaste lärjungar (där Simon fanns med) eller också Jesus + en mindre, inre cirkel bland dessa 12 (även där fanns Simon med) ger ytterligare tyngd åt teorin att Markus bygger sitt skrivande på Simon Petrus ursprungsröst, som han har ekande i bakhuvudet.
Med tanke på att Markusevangeliet innehåller mycket tydliga litterära och berättartekniska knep vore det fel att säga att evangeliet är ”bara en samling berättelser” som Markus hört Simon Petrus berätta och sedan skrivit ner. Här finns tydlig litterär ambition och form där Markus önskar – inte bara återberätta vad han själv hört – utan faktiskt förmedla mer än så till läsaren; att han har haft förmånen att lyssna till ett faktiskt ögonvittne, att han önskar att läsaren känner igen vem detta är även om han inte vill plocka bort sin huvudsakliga spotlight från Jesus och att han även önskar ge läsaren en mer intim bild av personen Simon genom de många ställen där vi får information om hur just Simon uppfattade händelserna.
Bauckham lyfter upp ytterligare en sak som jag gärna vill ta upp här; hur ofta berättandet i Markusevangeliet går rask över från plural till singular:
De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. (Mark 5:1-2)
När de gick från Betania nästa dag blev han hungrig. (Mark 11:12)
Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna (Mark 14:32)
Petrus ursprungliga ”vi” i hans muntliga berättande blir omskrivet till ”de” av Markus, som inte själv var med när händelserna inträffade – varpå han raskt går över till att fokusera på den personen i sällskapet som i sanning var intressant för berättelsen – nämligen Jesus.
Ursprungligen kan dessa textpassage antagligen låtit så här i Simons muntliga narrativ:
”Vi kom…”
”När vi gick…”
”Så kom vi…”
Att fenomenet från plural till singular förekommer så mycket i just Markusevangeliet, och att detta ”de” oftast refererar till antingen Jesus + hans 12 närmaste lärjungar (där Simon fanns med) eller också Jesus + en mindre, inre cirkel bland dessa 12 (även där fanns Simon med) ger ytterligare tyngd åt teorin att Markus bygger sitt skrivande på Simon Petrus ursprungsröst, som han har ekande i bakhuvudet.
Med tanke på att Markusevangeliet innehåller mycket tydliga litterära och berättartekniska knep vore det fel att säga att evangeliet är ”bara en samling berättelser” som Markus hört Simon Petrus berätta och sedan skrivit ner. Här finns tydlig litterär ambition och form där Markus önskar – inte bara återberätta vad han själv hört – utan faktiskt förmedla mer än så till läsaren; att han har haft förmånen att lyssna till ett faktiskt ögonvittne, att han önskar att läsaren känner igen vem detta är även om han inte vill plocka bort sin huvudsakliga spotlight från Jesus och att han även önskar ge läsaren en mer intim bild av personen Simon genom de många ställen där vi får information om hur just Simon uppfattade händelserna.
Anonymitetens beskydd
Jag har varit inne på anonymitetens beskydd i tidigare texter – men önskar i korthet att påminna läsaren om vikten av det här argumentet:
Den senare Jesus-forskningen vill placera Markusevangeliet bra mycket närmare de händelser de skildrar än tidigare forskning har tillåtit. Ett intressant argument som Bauckham lyfter upp i sin bok är anonymitetens beskydd.
Flertalet prominenta personer blir omnämnda med namn i Markusevangeliet bortom lärjungarna själva: Johannes döparen, Herodes, Filippos, Herodias, Pilatus, och även några kanske inte så prominenta, men som av andra anledningar har spelat en viktig roll i händelseförloppet; Barabbas mördaren och Simon från Kyrene, som hjälpte till att bära Jesu kors, samt Josef från Arimataia, som begravde Jesus. Det vanliga är dock att de många fallen av mirakelbotande inte ges något särskilt namn utan omnämns enbart som ”en man” eller ”en kvinna” – några undantag finns - Bartimaios, son till Timaios, nämns exempelvis med fullt namn och släktband.
När vi sedan kommer till de sista dramatiska händelserna under påskveckan, påpekar Bauckham att där finns en hel del viktiga medspelare som inte räknas in i den långa skaran av anonyma botade människor, men som ändå inte blir omnämnda med namn:
- förblir anonym och namnlös. Sannolikheten, att skribenten inte skulle vetat vem det rörde sig om, med tanke på vad han säger att Jesus sade om henne, är orimlig.
Att bli omnämnd med namn i nyligen utspelade, politiskt brandfarliga händelser skulle kunnat vara farligt för samtliga av dessa personer. Därför väljer författaren att beskydda dessa personer, genom att låta bli att ge dem fullständigt namn och identitet.
Intressant är också, att Johannes, som skriver flera årtionden efter Markus, nämner prompt med namn flertalet av dem i Markus anonyma personerna. Med tanke på den låga medellivslängden (cirka 40 – 45 år) är det inte orimligt att tänka sig att samtliga av dessa personer har, vid det laget då Johannes skriver, hunnit dö, medan de fortfarande finns i livet när Simon Petrus undervisar och Markus lyssnar och skriver. Vilket förklarar den beskyddande anonymiteten i Markusevangeliet.
Jag har varit inne på anonymitetens beskydd i tidigare texter – men önskar i korthet att påminna läsaren om vikten av det här argumentet:
Den senare Jesus-forskningen vill placera Markusevangeliet bra mycket närmare de händelser de skildrar än tidigare forskning har tillåtit. Ett intressant argument som Bauckham lyfter upp i sin bok är anonymitetens beskydd.
Flertalet prominenta personer blir omnämnda med namn i Markusevangeliet bortom lärjungarna själva: Johannes döparen, Herodes, Filippos, Herodias, Pilatus, och även några kanske inte så prominenta, men som av andra anledningar har spelat en viktig roll i händelseförloppet; Barabbas mördaren och Simon från Kyrene, som hjälpte till att bära Jesu kors, samt Josef från Arimataia, som begravde Jesus. Det vanliga är dock att de många fallen av mirakelbotande inte ges något särskilt namn utan omnämns enbart som ”en man” eller ”en kvinna” – några undantag finns - Bartimaios, son till Timaios, nämns exempelvis med fullt namn och släktband.
När vi sedan kommer till de sista dramatiska händelserna under påskveckan, påpekar Bauckham att där finns en hel del viktiga medspelare som inte räknas in i den långa skaran av anonyma botade människor, men som ändå inte blir omnämnda med namn:
- vi får reda på att Jesus befinner sig i Betania, ett stenkast från Jerusalem, och vi får reda på hemma hos vem: Simon den Spetälske. Men kvinnan, som enligt Jesus själv har precis gett honom hans sista smörjelse, och som åter enligt Jesus själv skall bli ihågkommen av hela den efterkommande världen -
- förblir anonym och namnlös. Sannolikheten, att skribenten inte skulle vetat vem det rörde sig om, med tanke på vad han säger att Jesus sade om henne, är orimlig.
- Mannen som lånar ut sin åsna så att Jesus kan rida in i Jerusalem på den och därmed uppfylla en av de stora, messianska profetiorna, förblir namnlös
- Mannen som lånar ut sin översal åt Jesus och hans sällskap saknar namn
- Mannen som skär av översteprästens betjänts öra i Getsemane, när Jesus arresteras förblir namnlös – detta är särskilt intressant då Johannes – en senare skribent – avslöjar att personen faktiskt är Simon Petrus själv, något som alltså inte avslöjas i evangeliet som har honom som huvudvittne.
Att bli omnämnd med namn i nyligen utspelade, politiskt brandfarliga händelser skulle kunnat vara farligt för samtliga av dessa personer. Därför väljer författaren att beskydda dessa personer, genom att låta bli att ge dem fullständigt namn och identitet.
Intressant är också, att Johannes, som skriver flera årtionden efter Markus, nämner prompt med namn flertalet av dem i Markus anonyma personerna. Med tanke på den låga medellivslängden (cirka 40 – 45 år) är det inte orimligt att tänka sig att samtliga av dessa personer har, vid det laget då Johannes skriver, hunnit dö, medan de fortfarande finns i livet när Simon Petrus undervisar och Markus lyssnar och skriver. Vilket förklarar den beskyddande anonymiteten i Markusevangeliet.
Markus Geografi
Tidigare historiker har påpekat att Markus skildring av geografin är förvirrad. Inledningsvis bör sägas att det finns mycket geografi i Markusevangeliet. Platsnamn är vanligt förekommande. En hel del resande förekommer mellan olika platser. Problem uppstår när vi uppsöker dessa platser på en karta; det verkar som om det faktiska resandet mellan de olika ställena inte fungerar. Markus verkar ha fått en radda alldeles riktiga platsnamn, men använt dessa rätt så fritt, utan att veta var de olika platserna rent geografiskt finns, i förhållande till varandra. Särskilt gäller detta Galiléen och de närliggande områdena.
Problemet, enligt Bauckham, verkar dock vara att vi i eftervärlden försöker knö in Markusevangeliets skildringar inom ramarna av dagens kartografiska termer. Vi visualiserar Galileen sådan som vi ser den på kartan. Det är dock inte en kartboksbild en fiskare från Kapernaum har i sitt huvud när han tänker på sin värld. Petrus karta skulle snarare varit en kognitiv karta; baserad, i första hand, på hans egna erfarenheter om området. En kognitiv karta baserar sig på ”need-to-know knowhow”; vart behöver jag kunna ta mig? Hur tar jag mig dit på enklast möjliga sätt?
Sen 1960 – talet har forskare varit intresserade av så kallade ”mentala kartor” som folk skapar om sina respektive närområden. När någon blir ombedd att rita en mental karta skall de helt enkelt rita hur de själva ser ett specifikt område i sina huvuden. Vi idag är så klart influerade av kartor och det faktum att vi vet hur dessa ser ut. Saken vore en annan med en fiskare från Galileen, som levde för 2000 år sedan. Sådana kartor, som vi ser varje dag, fanns inte då.
Kognitiva kartor skapas med hjälp av resrutter. Med andra ord – vad som för Simon är ”på andra sidan sjön” kanske inte alls rent kartografiskt motsvarar det ställe som vi skulle per automatik placera som den platsen – för honom är kanske ”andra sidan sjön” den platsen som han oftast hade anledning att besöka.
Det Petrus skulle ha fiskat skulle främst varit en fisksort känd som ”musht”. De absolut bästa fångstplatserna för musht skulle ha varit just mot Galileen sett från Kapernaum. När det inte var säsong för musht skulle en fiskare från Kapernaum istället fokuserat på mindre fisk – till exempel sardiner. De bästa fångsterna för den typen av fisk skulle varit strax utanför Betsaida och därifrån söderut längs kusten: ”På andra sidan?”
Till skillnad från de andra evangelierna förekommer ordet ”sjö” 17 gånger i Markusevangeliet, långt oftare än någon annan geografisk markör.
Nästan samtliga platser som Markus nämner under första halvan av sitt evangelium är placerade runt den Galileiska sjön. Märkbart många av händelserna utspelar sig antingen ute på sjön, sett från en båt eller på stranden (vid sjön); Jesus kallar till sig sina första lärjungar bokstavligen ifrån fiskenäten. I kapitel två går han vid sjön, i kapitel tre, när han behöver vara ifred en stund drar han sig undan mot sjön, i kapitel fyra undervisar han vid sjön, sittande i en båt, i kapitel fem och sex förflyttar han sig med en båt samt går på vatten. Själva narrativet tar för givet att man tar sig från plats A till plats B medelst båt. Jesus och hans lärjungar förflyttar sig med hjälp av båt, medan andra promenerar runt sjön. Den här sjö-centrerade världsbilden tillhör en fiskare.
I själva verket är Petrus värld ganska så liten; av de platsnamnen som nämns med säkerhet verkar det vara den norra ändan av sjön som han är mest bekant med. Så fort vi börjar röra oss bort från vattnet, börjar beskrivningarna om var vi är bli märkbart vaga; inte ens Jesus hemstad nämns med namn. Inte heller stora städer som Magdala och Tiberias nämns med namn. Dessa Helleniserade storstäder, judiska till bara namnet, skulle ha varit terra incognita för en lantlig fiskare från Kapernaum.
En Galileisk fiskare skulle spenderat det mesta av sin vakna tid ute på vattnet. Sjön var fiskarens värld. När Markusevangeliet lämnar Petrus egen lilla värld har de nya platserna inte lämnat sådana bestående intryck att han skulle ha kunnat mer än i stora drag beskriva dem. Jerusalem är så klart en annan sak. Där har han, med största sannolikhet, varit under olika religiösa högtider, att det inte är så märkligt om narrativet får en annan skärpa rent geografiskt, när väl händelserna i Jerusalem skall återberättas.
Till skillnad från de andra evangelierna förekommer ordet ”sjö” 17 gånger i Markusevangeliet, långt oftare än någon annan geografisk markör.
Nästan samtliga platser som Markus nämner under första halvan av sitt evangelium är placerade runt den Galileiska sjön. Märkbart många av händelserna utspelar sig antingen ute på sjön, sett från en båt eller på stranden (vid sjön); Jesus kallar till sig sina första lärjungar bokstavligen ifrån fiskenäten. I kapitel två går han vid sjön, i kapitel tre, när han behöver vara ifred en stund drar han sig undan mot sjön, i kapitel fyra undervisar han vid sjön, sittande i en båt, i kapitel fem och sex förflyttar han sig med en båt samt går på vatten. Själva narrativet tar för givet att man tar sig från plats A till plats B medelst båt. Jesus och hans lärjungar förflyttar sig med hjälp av båt, medan andra promenerar runt sjön. Den här sjö-centrerade världsbilden tillhör en fiskare.
I själva verket är Petrus värld ganska så liten; av de platsnamnen som nämns med säkerhet verkar det vara den norra ändan av sjön som han är mest bekant med. Så fort vi börjar röra oss bort från vattnet, börjar beskrivningarna om var vi är bli märkbart vaga; inte ens Jesus hemstad nämns med namn. Inte heller stora städer som Magdala och Tiberias nämns med namn. Dessa Helleniserade storstäder, judiska till bara namnet, skulle ha varit terra incognita för en lantlig fiskare från Kapernaum.
En Galileisk fiskare skulle spenderat det mesta av sin vakna tid ute på vattnet. Sjön var fiskarens värld. När Markusevangeliet lämnar Petrus egen lilla värld har de nya platserna inte lämnat sådana bestående intryck att han skulle ha kunnat mer än i stora drag beskriva dem. Jerusalem är så klart en annan sak. Där har han, med största sannolikhet, varit under olika religiösa högtider, att det inte är så märkligt om narrativet får en annan skärpa rent geografiskt, när väl händelserna i Jerusalem skall återberättas.
Markus avslut
Slutligen ett par ord om avslutningen på evangeliet; den äldsta versionen vi har av Markusevangeliet slutar med 16:8
Då lämnade de (kvinnorna) graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade ingenting till någon, för de var rädda. (Jag lade till ”kvinnorna”)
Det här är ett ofullständigt slut. Även om vi inte kan veta med säkerhet, finns det rätt så tydliga antydningar i dokumentet – så långt vi har det – att Markus inte ämnade avsluta sin skildring med ”för de var rädda”. N.T. Wright är inne på detta i sin bok ”The resurrection of the son of God” där han skriver, att Markus har, så långt i sin skildring varje gång låtit rädsla gå över till en annan, positivare känsla. N.T. Wright skriver:
”Själva vitsen med rädsla, rakt igenom Markus är, att den skall överkommas med hjälp av tro”:
Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark 4:40)
”Lugn, det är jag. Var inte rädda.” (Mark 6:50) (The resurrection of the son of God s. 621)
Wright tar också upp det faktum, att i 1:a Korinthierbrevet refererar Paulus till ett möte mellan Kefas (Petrus) och Jesus som skulle varit separat från det stora mötet med samtliga lärjungar:
att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.(1 Kor 15:4-5)
Även slutet av Lukasevangeliet – som är yngre än Markus – refererar till ett sådant möte:
”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon.” (Luk 24:34)
Ingen av de fyra evangelierna berättar för oss om ett Jesus-möte med bara Simon Petrus. Med tanke på att Markusevangeliet enligt Bauckham åberopar Simon Petrus som sitt särskilda ögonvittne, och med tanke på vad vi nu känner till om inclusio – är det frestande att tänka sig att detta möte, som Paulus och Lukas pratar om fanns medbeskrivet i Markusevangeliets försvunna avslut.
Var skulle det annars vara, tänker den otålige i mig. Den skulle ju passa som avslut för Markus som hand i handske. Men vi skall inte springa händelserna i förväg. Fakta, sådana vi nu har dem, talar om för oss att vi inte vet hur Markus avslutade sitt evangelium. Dock tycker jag att Bauckham och Wright – för att nu nämna två av de stora namnen inom dagens nytestamentliga forskning – har bevisat med all önskvärd tydlighet, att vi bör ta Papias vittnesmål på allvar; all evidens talar för att författaren till Markusevangeliet hade tillgång till Simon Petrus personliga undervisning om Jesus – och genom Markus får vi en unik inblick inte bara in i Simon Petrus värld utan även till en vandring med den Jesus som Simon kände.