Kan vi prata om ögonvittnen och evangelierna i samma mening?
Enligt den äldre Jesusforskningen placeras samtliga evangelier till efter - 70 med resonemanget: "eftersom Jesus förutsäger templets förstörelse, och eftersom inga riktiga förutsägelser kan finnas, måste samtliga texter som nämner templets förintelse vara författade efter att det hände i verkliga livet, inte före."
Och det är så klart - lever man i ett universum där man redan i förhand har bestämt att inga riktiga profetior finns så är det ju alldeles rätt och riktigt. Personligen har jag flera anledningar som leder mig att tänka annorlunda:
Det judiska upproret mot Romarna började år - 66. Templet i Jerusalem - Judarnas enda tempel - bränns ner år 70. I samma veva förbjuder romarna judarna att bo i Jerusalem - dessa skingras ut i den omvärld som kallas "Diasporan".
Aposteln Paulus skall ha avrättats i Rom, efter en längre tids husarrest, cirka år - 67. Jag anser det logiskt att placera åtminstone de synoptiska evangelierna (Markus, Matteus, Lukas) som skrivna någon gång mellan -30, när Jesus avrättas och - 67, det år som oftast omnämns som Paulus dödsår. Jag skall nu redogöra för varför.
De flesta forskare - teister som ateister - tycks vara överens om att aposteln Lukas har skrivit två av Nya Testamentets böcker - Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Båda böckerna är dedikerade till en adelsman - Teofilos. Lukasevangeliet börjar med orden:
"efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos" (Luk 1:3)
Apostlagärningarnas introduktion ser ut så här:
"I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde" (Apg 1:1)
Det är alltså uppenbart för även den ovana läsaren att Lukasevangeliet är del 1 och Apostlagärningarna är del 2 i en bokserie om två böcker. Om Apostlagärningarna skrevs efter - 70, då templet förstördes och efter att Paulus själv har dött, tycker jag att det är märkligt att vare sig templets förstörelse eller Paulus död omnämns i boken. Tvärtom - Paulus är en av - om inte den - viktigaste personen som skildras i Apostlagärningarna och templet står i allra högsta grad kvar. Med tanke på att Judarna bara hade ett tempel var dess förstörelse en mycket traumatisk händelse - något som sörjs fortfarande idag - och Paulus i sin tur var en väldigt prominent person som influerade den tidiga kristendomen oerhört mycket. Tanken, att Lukas inte skulle nämna vare sig kriget, som började - 66, templets förintelse, som Jesus hade förutsagt eller vare sig Paulus eller Petrus död (cirka - 65) får mig att dra slutsatsen att boken måste ha skrivits innan alla dessa saker inträffade. Och eftersom Lukasevangeliet är del 1 måste den så klart ha skrivits ännu tidigare.
Härifrån är det rena dominobrickoeffekten till Matteus och Markus. Lukas lånar från både Matteus och Markus, alltså måste dessa verk ha funnits innan Lukas skrev sin bok. Matteus i sin tur lånar från Markus, vilket placerar Markus som den äldsta av de synoptiska evangelierna.
Richard Bauckham (prof. emeritus i Nya testamentlig forskning vid St Andrews Universitet) skriver i sin bok "Jesus and the Eyewitnesses" (2006) en del mycket intressanta saker om just Markusevangeliet som jag vill i korthet ta upp här:
1) Det Petrinska perspektivet i Markusevangeliet
Enligt Papias - en av de första biskoparna från 100-talet - skall Markusevangeliet vara skrivet av Simon Petrus tolk. Det finns flera anledningar att anse att det ligger en hel del i detta. Petrus finns med i de flesta scener i Markusevangeliet. Händelserna skildras främst från Petrus perspektiv. Perspektivet genomsyras av Petrus "vi" som hos Markus skrivs om till "de". Även Petrus "jag" - perspektiv finns med i alla de gånger då specifikt Simon Petrus omnämns som den som gör/säger/känner. Av naturliga anledningar byts första person singularis ut till tredje person singularis i berättandet - då skribenten är någon annan än Petrus själv. "Jag" blir "Simon Petrus".
2) Anonymitetens beskydd
Bauckham lyfter flera personer som är mycket viktiga för de sista dramatiska händelserna i Jesus liv - och det faktum att dessa personer inte omnämns med namn. Kvinnan som smörjer Jesus som Messias. Personen som lånar ut sin åsna till Jesus strax innan denne skall rida in i Jerusalem. Mannen som lånar ut sin översal för Jesus och hans lärjungar så att de kan äta sin påskmåltid. Mannen som skär av örat på översteprästens betjänt, när Jesus skall arresteras mitt i natten i Getsemane. Pojken som sliter sig loss från sin kläder och springer naken iväg sedan någon i det nattliga arresteringståget försökt gripa tag i även honom.
Bauckham resonerar, att dessa personer skulle ha kunnat råka mycket illa ut om de känts igen i händelseskildringarna, vilket i sin tur förklarar varför de inte omnämns med namn. Om hans teori stämmer betyder det, att Markusevangeliet måste placeras myckettidigare än "70-talet" som traditionellt föreslås som datering för Markus. Jag skall förklara hur jag tänker.
Medellivslängden under första århundradet var lågt. Sjukdomarna, undernäringen och det hårda kroppsliga arbetet gjorde att livet slutade mycket tidigare än vad det gör för oss i västvärlden idag. Den finska boken "Vardagsliv under biblisk tid" (Pesonen, Valkama 2010) diskuterar allt detta i större detalj än jag har möjlighet att ta upp här. Bokens författare hävdar att cirka 30 % av bebisarna dog under sitt första levnadsår, och cirka hälften av barnen innan femårs-åldern. Cirka 40 % av människorna nådde upp till vuxen ålder. Klarade man sig förbi femårs-åldern kunde man förvänta sig att leva till och med till 40-45 års åldern. En person av tio kunde räkna med att nå den höga och aktningsvärda åldern av 60 år.
Att människor, som hade levt så länge som 40 eller 50 år ansågs vara något av sevärdigheter tycker jag understryks av särskilt två texter - som jag har plockat från Nya Testamentet:
Först kommer jag att tänka på en lam man, som Petrus helade i tempelgången efter Jesus död. Detta skildras i Apostlagärningarna. Alla blev mycket förvånade och ett stort ståhej utbröt. Mannens ålder är särskilt något som uppmärksammas - han hade ju ändå blivit över 40 år gammal när händelsen ägde rum:
"mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal." (Apg 4:22)
Jag observerar hur hans ålder nämns med vördnad. Samma sak hittar jag i Johannesevangeliet: Jesus bråkar med fariséerna en alldeles ovanligt vanlig dag - den här gången handlar det om förfadern Abraham. Fariséerna utbrister i ett förnärmat: "Du är inte femtio år och ändå har du sett Abraham". (Joh 8:57)
Åldern används här som markör för tingens omöjlighet - du är ju integammal - hur skall du ha kunnat se Abraham?
Tillbaka till Markus och hans beskyddande anonymitet. Det säger sig självt att det är meningslöst att beskydda en person med anonymitet om denne har dött för 10-15 år sedan. Om Bauckhams teori stämmer måste i sådana fall Markusevangeliet vara skrivet medan de anonyma personerna fortfarande levde. Det känns rimligt att utgå ifrån att vi pratar i samtliga fall - med möjligen ett undantag - pojken som sprang naken sin väg - om vuxna människor. Om dessa personer har varit någonstans mellan 20 och 30 år gamla vid Jesu död betyder det att de har - tio år senare - varit mellan 30-40. Det i sin tur betyder att Markusevangeliet måste placeras till 40-talet, allra senast, om det skall vara någon mening med att ge de anonyma personerna beskydd genom att inte nämna deras namn.
Det är också intressant att Johannesevangeliet - som traditionellt anses vara yngst - prompt nämner flertalet av de i Markus anonyma personerna med namn - kvinnan som ger Jesus hans sista smörjelse är Maria, Martas syster, mannen som hugger av örat från översteprästens tjänare är Petrus och till och med tjänaren, som höll på att mista sitt öra - får ett namn: Malkus. Detta faller som hand i handske ihop med Bauckhams teori - om medellivslängden var vad den var och Johannesevangeliet författades sist - flera årtionden efter Markus - finns det ingen mening längre med att beskydda sedan länge döda personer med anonymitet.
Summa sumarum:
Det är inte rimligt att tänka sig att Lukas inte skulle ha nämnt vare sig kriget, templets förstörelse eller Petrus och Paulus avrättningar.
Enligt Bauckham har Markusevangeliet ett tydligt Petrinskt perspektiv, som han går igenom i detalj - jag har nämnt två av hans många och invecklade argument.
Pesonen/Valkama går igenom i sin bok mycket övertygande argument för hur vi kan - även om vi saknar exakta siffror - resonera kring dödligheten samt medellivslängden under första århundradet. (Vi jämför med utvecklingsländer där levnadsförhållanden fortfarande idag påminner mycket om första århundradets.) Enligt dem var medellivslängden mycket låg, tack vare den stora barnadödligheten, sjukdomarna, krigen samt undernäringen.
Allt detta sammantaget övertygar åtminstone mig. Det är orimligt att placera de synoptiska evangelierna till efter - 70. Det finns för mycket som talar emot detta. Och då faller åtminstone synoptikerna vackert in i ramen av ögonvittnestidsperioden.
Deras trovärdighet får bli en annan text.
Enligt den äldre Jesusforskningen placeras samtliga evangelier till efter - 70 med resonemanget: "eftersom Jesus förutsäger templets förstörelse, och eftersom inga riktiga förutsägelser kan finnas, måste samtliga texter som nämner templets förintelse vara författade efter att det hände i verkliga livet, inte före."
Och det är så klart - lever man i ett universum där man redan i förhand har bestämt att inga riktiga profetior finns så är det ju alldeles rätt och riktigt. Personligen har jag flera anledningar som leder mig att tänka annorlunda:
Det judiska upproret mot Romarna började år - 66. Templet i Jerusalem - Judarnas enda tempel - bränns ner år 70. I samma veva förbjuder romarna judarna att bo i Jerusalem - dessa skingras ut i den omvärld som kallas "Diasporan".
Aposteln Paulus skall ha avrättats i Rom, efter en längre tids husarrest, cirka år - 67. Jag anser det logiskt att placera åtminstone de synoptiska evangelierna (Markus, Matteus, Lukas) som skrivna någon gång mellan -30, när Jesus avrättas och - 67, det år som oftast omnämns som Paulus dödsår. Jag skall nu redogöra för varför.
De flesta forskare - teister som ateister - tycks vara överens om att aposteln Lukas har skrivit två av Nya Testamentets böcker - Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Båda böckerna är dedikerade till en adelsman - Teofilos. Lukasevangeliet börjar med orden:
"efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos" (Luk 1:3)
Apostlagärningarnas introduktion ser ut så här:
"I min första bok, ärade Theofilos, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde" (Apg 1:1)
Det är alltså uppenbart för även den ovana läsaren att Lukasevangeliet är del 1 och Apostlagärningarna är del 2 i en bokserie om två böcker. Om Apostlagärningarna skrevs efter - 70, då templet förstördes och efter att Paulus själv har dött, tycker jag att det är märkligt att vare sig templets förstörelse eller Paulus död omnämns i boken. Tvärtom - Paulus är en av - om inte den - viktigaste personen som skildras i Apostlagärningarna och templet står i allra högsta grad kvar. Med tanke på att Judarna bara hade ett tempel var dess förstörelse en mycket traumatisk händelse - något som sörjs fortfarande idag - och Paulus i sin tur var en väldigt prominent person som influerade den tidiga kristendomen oerhört mycket. Tanken, att Lukas inte skulle nämna vare sig kriget, som började - 66, templets förintelse, som Jesus hade förutsagt eller vare sig Paulus eller Petrus död (cirka - 65) får mig att dra slutsatsen att boken måste ha skrivits innan alla dessa saker inträffade. Och eftersom Lukasevangeliet är del 1 måste den så klart ha skrivits ännu tidigare.
Härifrån är det rena dominobrickoeffekten till Matteus och Markus. Lukas lånar från både Matteus och Markus, alltså måste dessa verk ha funnits innan Lukas skrev sin bok. Matteus i sin tur lånar från Markus, vilket placerar Markus som den äldsta av de synoptiska evangelierna.
Richard Bauckham (prof. emeritus i Nya testamentlig forskning vid St Andrews Universitet) skriver i sin bok "Jesus and the Eyewitnesses" (2006) en del mycket intressanta saker om just Markusevangeliet som jag vill i korthet ta upp här:
1) Det Petrinska perspektivet i Markusevangeliet
Enligt Papias - en av de första biskoparna från 100-talet - skall Markusevangeliet vara skrivet av Simon Petrus tolk. Det finns flera anledningar att anse att det ligger en hel del i detta. Petrus finns med i de flesta scener i Markusevangeliet. Händelserna skildras främst från Petrus perspektiv. Perspektivet genomsyras av Petrus "vi" som hos Markus skrivs om till "de". Även Petrus "jag" - perspektiv finns med i alla de gånger då specifikt Simon Petrus omnämns som den som gör/säger/känner. Av naturliga anledningar byts första person singularis ut till tredje person singularis i berättandet - då skribenten är någon annan än Petrus själv. "Jag" blir "Simon Petrus".
2) Anonymitetens beskydd
Bauckham lyfter flera personer som är mycket viktiga för de sista dramatiska händelserna i Jesus liv - och det faktum att dessa personer inte omnämns med namn. Kvinnan som smörjer Jesus som Messias. Personen som lånar ut sin åsna till Jesus strax innan denne skall rida in i Jerusalem. Mannen som lånar ut sin översal för Jesus och hans lärjungar så att de kan äta sin påskmåltid. Mannen som skär av örat på översteprästens betjänt, när Jesus skall arresteras mitt i natten i Getsemane. Pojken som sliter sig loss från sin kläder och springer naken iväg sedan någon i det nattliga arresteringståget försökt gripa tag i även honom.
Bauckham resonerar, att dessa personer skulle ha kunnat råka mycket illa ut om de känts igen i händelseskildringarna, vilket i sin tur förklarar varför de inte omnämns med namn. Om hans teori stämmer betyder det, att Markusevangeliet måste placeras myckettidigare än "70-talet" som traditionellt föreslås som datering för Markus. Jag skall förklara hur jag tänker.
Medellivslängden under första århundradet var lågt. Sjukdomarna, undernäringen och det hårda kroppsliga arbetet gjorde att livet slutade mycket tidigare än vad det gör för oss i västvärlden idag. Den finska boken "Vardagsliv under biblisk tid" (Pesonen, Valkama 2010) diskuterar allt detta i större detalj än jag har möjlighet att ta upp här. Bokens författare hävdar att cirka 30 % av bebisarna dog under sitt första levnadsår, och cirka hälften av barnen innan femårs-åldern. Cirka 40 % av människorna nådde upp till vuxen ålder. Klarade man sig förbi femårs-åldern kunde man förvänta sig att leva till och med till 40-45 års åldern. En person av tio kunde räkna med att nå den höga och aktningsvärda åldern av 60 år.
Att människor, som hade levt så länge som 40 eller 50 år ansågs vara något av sevärdigheter tycker jag understryks av särskilt två texter - som jag har plockat från Nya Testamentet:
Först kommer jag att tänka på en lam man, som Petrus helade i tempelgången efter Jesus död. Detta skildras i Apostlagärningarna. Alla blev mycket förvånade och ett stort ståhej utbröt. Mannens ålder är särskilt något som uppmärksammas - han hade ju ändå blivit över 40 år gammal när händelsen ägde rum:
"mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal." (Apg 4:22)
Jag observerar hur hans ålder nämns med vördnad. Samma sak hittar jag i Johannesevangeliet: Jesus bråkar med fariséerna en alldeles ovanligt vanlig dag - den här gången handlar det om förfadern Abraham. Fariséerna utbrister i ett förnärmat: "Du är inte femtio år och ändå har du sett Abraham". (Joh 8:57)
Åldern används här som markör för tingens omöjlighet - du är ju integammal - hur skall du ha kunnat se Abraham?
Tillbaka till Markus och hans beskyddande anonymitet. Det säger sig självt att det är meningslöst att beskydda en person med anonymitet om denne har dött för 10-15 år sedan. Om Bauckhams teori stämmer måste i sådana fall Markusevangeliet vara skrivet medan de anonyma personerna fortfarande levde. Det känns rimligt att utgå ifrån att vi pratar i samtliga fall - med möjligen ett undantag - pojken som sprang naken sin väg - om vuxna människor. Om dessa personer har varit någonstans mellan 20 och 30 år gamla vid Jesu död betyder det att de har - tio år senare - varit mellan 30-40. Det i sin tur betyder att Markusevangeliet måste placeras till 40-talet, allra senast, om det skall vara någon mening med att ge de anonyma personerna beskydd genom att inte nämna deras namn.
Det är också intressant att Johannesevangeliet - som traditionellt anses vara yngst - prompt nämner flertalet av de i Markus anonyma personerna med namn - kvinnan som ger Jesus hans sista smörjelse är Maria, Martas syster, mannen som hugger av örat från översteprästens tjänare är Petrus och till och med tjänaren, som höll på att mista sitt öra - får ett namn: Malkus. Detta faller som hand i handske ihop med Bauckhams teori - om medellivslängden var vad den var och Johannesevangeliet författades sist - flera årtionden efter Markus - finns det ingen mening längre med att beskydda sedan länge döda personer med anonymitet.
Summa sumarum:
Det är inte rimligt att tänka sig att Lukas inte skulle ha nämnt vare sig kriget, templets förstörelse eller Petrus och Paulus avrättningar.
Enligt Bauckham har Markusevangeliet ett tydligt Petrinskt perspektiv, som han går igenom i detalj - jag har nämnt två av hans många och invecklade argument.
Pesonen/Valkama går igenom i sin bok mycket övertygande argument för hur vi kan - även om vi saknar exakta siffror - resonera kring dödligheten samt medellivslängden under första århundradet. (Vi jämför med utvecklingsländer där levnadsförhållanden fortfarande idag påminner mycket om första århundradets.) Enligt dem var medellivslängden mycket låg, tack vare den stora barnadödligheten, sjukdomarna, krigen samt undernäringen.
Allt detta sammantaget övertygar åtminstone mig. Det är orimligt att placera de synoptiska evangelierna till efter - 70. Det finns för mycket som talar emot detta. Och då faller åtminstone synoptikerna vackert in i ramen av ögonvittnestidsperioden.
Deras trovärdighet får bli en annan text.