Efter att ha rett ut detta med var på tidslinjen jag anser det rimligt att placera evangelierna, började jag fundera på deras trovärdighet. Stämmer det vi hittar i våra biblar idag rent innehållsmässigt med det som ursprungligen skrevs ner - någon gång anno dazumal?
Tyvärr har vi inga ursprungsmanuskript att tillgå. Saker och ting skrevs på papyrus och djurhudar – och dessa har återvänt tillbaka till moder jord för länge sedan. Möjligen – och detta är mitt hemliga hopp – har den egyptiska ökensanden fler saker i sina gömmor förutom det vi redan har hittat. Men så länge får vi hålla oss till det vi har – och det är för all del inte så lite. I den här delen skulle jag vilja diskutera följande saker:
Jesus kulturhistoriska bakgrund; utantilltradering och hur den traditionen har underlättat för Jesu lärjungar att minnas vad Jesus undervisade
Arameiska vs Hebreiska - hur väl har en vanlig Abrahamsson förstått Hebreiska och därmed sin Heliga Skrift?
Människosonen - kan lärjungarna ha kunnat placera ord i mun på Jesus - ett exempel
Vi börjar med punkt ett: utantilltradering under Jesu tid:
Idag går de judiska ungdomarna igenom sin Bar/Bat Mitzvah – ceremoni i 13- respektive 12-års åldern. Fortfarande idag får ungdomarna lära sig stora bitar av Toran utantill till sin Bar Mitzvah. Vad jag förstår finns det ingen exakt kunskap om hur ceremonierna såg ut under första århundradet, men det vi vet är att det fanns en gedigen muntlig tradition i Jesus kulturhistoriska omgivning.
För min del tänker jag att det är fullständigt begripligt att lära barnen just lagen utantill – det är vad vilken samhällsmedborgare som helst behöver känna till för att kunna fungera i sitt samhälle. Dock bestod och består den judiska Tanakh – det vi kallar för gamla testamentet - av så väldigt mycket mer än bara lagen; där finns även poesi och profetior. Man kan säga att Tanakh består av tre delar – lagen, poesin och profetiorna. Jag kan föreställa mig att barnen även på Jesu tid lärde sig just Toran – lagen – utantill, till det som då motsvarade dagens bar/bat mitzva- ceremoni.
Dock var bokrullar inget som gemene fiskare ägde i sina hem. Det här var stora skatter – saker som kostade att tillverka och som kostade mycket egendom att köpa eller skaffa. Säkerligen fanns det en skriftrulle som ägdes av hela byn och som den lokala Rabbin hade i sin byskola – men det fanns inte böcker i varje hem på det viset som det finns idag.
Alltså måste det finnas en tradition av att lära sig saker utantill. Detta, plus faktum att mycket av det Jesus undervisade berättade han som liknelser och små korta berättelser – gör det inte alls orimligt att hans lärjungar faktiskt lärde sig tradera – redan då han levde – stora bitar av hans undervisning utantill. Jag är villig att slå vad om att de flesta av er kan säkert rabbla sju eller åtta av de tio buden – möjligen inte i ordning – men att få med alla tio – det brukar det vara lite så där med. Men om jag ber er att berätta berättelsen om den förlorade sonen tippar jag på att ni får med hela paketet – även om ni kanske inte berättar den verbatim likadant alla. Och detta oavsett hur vana eller ovana bibelläsare ni är. Det finns en mycket smart – och antagligen genomtänkt – poäng med att berätta små korta berättelser och liknelser. Folk minns dem. Särskilt om de har en oväntad knorr. Både professor Gary Habermas (professor i N. Testamentlig forskning med uppståndelsen som specialområde) och James D.G. Dunn (prof.emeritus i N. Testamentlig forskning vid Durhams Universitet) hävdar att det fanns en mycket gedigen muntlig tradition kring Jesus som predikades i Jerusalem redan så tidigt som ett par månader efter korsfästelsen.
Nästa sak som jag skulle vilja diskutera är Tanakh på första århundradet. Jag medger att nu rör jag mig på osäker mark. Jag har läst uppsatser där författaren – en beläst professor - hävdar med lugn säkerhet att Jesus talade hebreiska. Nästa uppsats och nästa professor hävdar med lika övertygande argument att nä, han pratade arameiska. Nu är ju visserligen arameiska en dialekt av hebreiskan – hur stor skillnaden är vågar jag inte ha en åsikt om. Men bl.a den amerikanska teologen Reza Aslan har åsikten att under första århundradet var hebreiska ett språk som främst användes som skriftspråk – något som de lärde förstod – men folket talade arameiska. Den judiske historiken Flavius Josephus (37-100 ekr) texter används ofta som verifiering för den teorin: han kallar arameiska för ”vårt språk” medan hebreiska omnämns som ”det hebreiska språket”. Om de heliga skrifterna var främst skrivna på hebreiska men folket talade arameiska – och den dialektala skillnaden var såpas stor att Josephus omnämner dem som två olika språk – är den stora frågan hur väl förstod en genomsnitts Abrahamsson hebreiska då?
I min värld förklarar detta fenomenet ”Israels Lärare.” Dessa personer var skriftlärda som verkligen kunde skriften – och framförallt – de kunde förklara den. Om jag har förstått rätt kunde man mot betalning/ersättning få hembesök av en Israels Lärare, som sedan satte sig ner för att förklara till exempel någon specifik passage i skriften som du undrade över – eller kanske till och med en hel bok. Tanakh innehåller sammantaget 24 böcker. Det fanns högt vördade skriftlärda som kunde hela gamla testamentet – hela Tanakh – utantill. Men att kreti och pleti skulle behärskat de svårare texterna - de utanför lagen, och på kuppen författade på ett språk som ingen till vardags talade så väl - det finner jag högst osannolikt. Det finns flera ställen i evangelierna där just de skriftlärda förvånas över hur väl Jesus kan skrifterna – var får han allt ifrån?
”När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” (Joh 7:14-15)
Lite senare på samma skriftställe står det även så här:
”Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom?Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.”(Joh 7:48-49)
Detta stärker mig i min föreställning att det inte var vanligt att precis vem som helst vandrade gatan fram reciterande skriftcitat vänster-höger-centrum.
Då gör vi en första summering: I Jesus kulturhistoriska samhälle är det rimligt att utgå ifrån att åtminstone pojkarna lär sig recitera delar av lagen utantill. Men för att verkligen kunna den helige skrift – kunna förklara den och tolka den – då skulle man vara en ”Israels lärare.” En person som har studerat den helige skriften i hela sitt liv.
Med detta i bakhuvudet blir jag aningen tveksam när jag hör folk hävda: ”men lärjungarna kan ju efteråt ha lagt en massa ord i munnen på Jesus.” Anledningen till att jag känner mig tveksam till detta är, att Jesus citerar den heliga skriften hela tiden. För det första har inte lärjungarna som Jesus samlade omkring sig haft tillgång till några bokrullar som de har kunnat leta igenom i jakt efter passande citat som de skulle kunna lägga i munnen på sin numera döde mästare. För det andra funkar det inte att bara lite slumpmässigt lägga några skriftcitat i munnen på honom. Vi pratar om 24 böcker som samtliga korshänvisar till varandra. Du måste kunna din skrift för att veta vad du skall plocka. Du måste också veta på ett ungefär vad du vill ha, vad du letar efter. Till det räcker inte utantillrabblande av renlighetsregler. Och det för oss till mitt sista exempel, resonemanget om människosonen:
Jesus absoluta favorittitel när han talade om sig själv i tredje person var ”människosonen”. Det är ett uttryck som dyker upp vid två separata tillfällen i Tanakh – det finns i Hesekiels bok och i profeten Daniels bok. I Hesekiel används den som ett sätt att skilja människa från Gud.
Medan han talade fylldes jag av en andekraft som reste mig upp. Och jag hörde den som talade till mig. ”Människa”, sade han, ”jag sänder dig till israeliterna, de trotsiga som trotsar min vilja. (Hes 2:2-3) (I den nya översättningen står det faktiskt bara ”människa” – inte ”människoson”)
I Daniels bok dyker uttrycket upp en gång – som en delbeskrivning av en syn som Daniel hade. I Daniels beskrivning är ”människosonen” i allra högsta grad en Gudomlig varelse:
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under. (Dan 7:13-14) (Svenska översättningen missar igen att använda "människosonen" här.)
Så tusendollarsfrågan är – vilken av dessa båda är det Jesus menar när han pratar om sig själv som ”människosonen”?
För att kunna svara på detta måste jag be er att i tanken gå till det nattliga förhöret, som ägde rum samma kväll då Jesus arresterats i Getsemane: lite hastigt har man samlat ett gäng Äldste som skall mitt i natten förhöra Jesus. De frågar honom rakt ut – är du Messias? På detta svarar Jesus prompt ”jag är” varpå han fortsätter med att citera Daniel – nästan ordagrant:
”Jag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son.” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.” Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: ”Han har hädat. Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har själva hört hädelsen. (Matt 26:63-65)
Så då behöver vi inte ifrågasätta det. Jesus väljer den Gudomliga beskrivningen av ”Människosonen.” Nästa 10-poängsfråga blir – men sade han verkligen det då? Eller är detta något som lärjungarna kan ha lagt ord i mun på Jesus senare, efter hans död? Hur tillförlitliga är evangelietexterna?
Först: om Jesus inte sade detta måste detta vara ord placerade i munnen på honom av lärjungarna. Och det jag inte får ihop är detta – att Jesu lärjungar nu alltså skall kunna skrifterna minst lika väl som de skriftlärda? Jag förstår resonemanget att folk – särskilt i Galilén som skall ha varit genomreligiöst, sin tids ”bibelbälte” – kunde mycket mer om skrifterna än vi alla gånger tror enkla arbetare om – men det måste väl ändå ha funnits en anledning till varför det fanns skriftlärda? I exemplet om människosonen pratar vi här nu om att kunna plocka ett citat, från en bok, ett citat som förekommer där en gång, att inledningsvis känna till att den finns i sinnevärlden överhuvudtaget, och inte bara känna till den utan förstå den och använda den rätt. Kom ihåg den dialektala skillnaden mellan skriften och det talade språket; i tanken jämför jag med när jag skall läsa den finska bibelöversättningen från 1930 – talet; där finns äldre ord som jag inte förstår och då försvåras min förmåga att första hela skriftstället. Och då är ändå inte den gamla finskan så långt från dagens att man skulle vilja kalla dem två olika dialekter. Än mindre olika språk. Hur har det då varit mellan arameiskan och hebreiskan – som Josephus faktiskt kallar två olika språk? Vidare undrar jag hur det skulle gå för mig om jag skulle få bara höra den där 30-tals bibeln reciteras, inte se den skrivna texten alls? Hur mycket skulle jag förstå då?
Och med tanke på hur fort evangelierna var i omlopp efter Jesus död så låter det helt orimligt att tänka sig att lärjungarna skulle haft tid och råd att studera sina heliga skrifter så till den grad att de skulle kunnat i princip byta yrke; från fiskare till Israels Lärare på tio garanterat bekymmersfria år? Kom ihåg Bauckhams teori om anonymitetens beskydd i Markusevangeliet. Från Jesus död till Markusevangeliets författande - max tio år - om det skall vara någon mening med att skydda folk med anonymitet. (För detaljer se texten "ögonvittnen?".)
För det andra: det finns ytterligare en aspekt att begrunda. Oppositionen levde och hade hälsan när åtminstone det första evangeliet skrevs. Jag föreställer mig att de skulle börjat skrika rätt så högt om lärjungarna gick och påstod saker om exempelvis det där nattliga förhöret som aldrig hade hänt. ”Så där sade han ju inte! Vad fick ni det ifrån?!”
”Lärjungarna placerade citaten ord i mun på Jesus”- teorin håller helt enkelt inte.
Tillbaka till mitt exempel om människosonen. Den är nämligen mycket viktig, och jag valde den inte på måfå. Vad det handlar om är inget mindre än frågan – ansåg Jesus själv att han var Gud inkarnerad?
Om lärjungarna inte fabulerade fritt från sitt eget kunnande av skriftcitat – vad återstår? Om lärjungarna inte placerade det här specifika citatet i munnen på Jesus – vilka alternativ återstår?
Tre. Nämligen det som brukar kallas för C.S. Lewis trilemma:
1) Jesus ljög.
2) Jesus var galen.
3) Jesus talade sanning.
Dessa tre alternativ skall vi granska lite närmare i nästa bloggpost.
För nu skulle jag vilja summera vad vi har kommit fram till i den här bloggposten:
1) Jesu lärjungar har haft en mycket god förmåga att lära sig Jesu undervisning utantill redan då han levde då de kom från en kultur där det fanns en lång tradition att lära sig saker och ting utantill.
2) Jesu lärjungar skulle haft mycket svårt att lägga ord i mun på sin döde mästare eftersom skrifterna var skrivna på Hebreiska - ett språk som inte talades utan reserverades som skriftspråk för de heliga texterna. För att förstå dessa texter på djupet måste man vara en av Israels lärare - som hade använt hela sin livstid till att fördjupa sig i texterna och deras nyanser.
3) Jesus citerar - och hänvisar till - den heliga skrift hela tiden. För att kunna lägga ord i mun på honom måste man själv kunna texterna och deras korshänvisningar utomordentligt väl.
4) Människosonen var Jesu favorittitel på sig själv. Som Gudomlig titel förekommer den exakt en gång i en bok av 24. Sannolikheten att lärjungarna skulle känt till att titeln fanns ens en gång och att den kunde tolkas som en Gudomlig titel är utomordentligt låg - se punkt två.
I nästa avsnitt skall vi göra en djupdykning i Lewis trilemma samt i frågan - kan någon efter lärjungarna ha placerat ord i mun på Jesus. Till dess – ta en Ipren.
Tyvärr har vi inga ursprungsmanuskript att tillgå. Saker och ting skrevs på papyrus och djurhudar – och dessa har återvänt tillbaka till moder jord för länge sedan. Möjligen – och detta är mitt hemliga hopp – har den egyptiska ökensanden fler saker i sina gömmor förutom det vi redan har hittat. Men så länge får vi hålla oss till det vi har – och det är för all del inte så lite. I den här delen skulle jag vilja diskutera följande saker:
Jesus kulturhistoriska bakgrund; utantilltradering och hur den traditionen har underlättat för Jesu lärjungar att minnas vad Jesus undervisade
Arameiska vs Hebreiska - hur väl har en vanlig Abrahamsson förstått Hebreiska och därmed sin Heliga Skrift?
Människosonen - kan lärjungarna ha kunnat placera ord i mun på Jesus - ett exempel
Vi börjar med punkt ett: utantilltradering under Jesu tid:
Idag går de judiska ungdomarna igenom sin Bar/Bat Mitzvah – ceremoni i 13- respektive 12-års åldern. Fortfarande idag får ungdomarna lära sig stora bitar av Toran utantill till sin Bar Mitzvah. Vad jag förstår finns det ingen exakt kunskap om hur ceremonierna såg ut under första århundradet, men det vi vet är att det fanns en gedigen muntlig tradition i Jesus kulturhistoriska omgivning.
För min del tänker jag att det är fullständigt begripligt att lära barnen just lagen utantill – det är vad vilken samhällsmedborgare som helst behöver känna till för att kunna fungera i sitt samhälle. Dock bestod och består den judiska Tanakh – det vi kallar för gamla testamentet - av så väldigt mycket mer än bara lagen; där finns även poesi och profetior. Man kan säga att Tanakh består av tre delar – lagen, poesin och profetiorna. Jag kan föreställa mig att barnen även på Jesu tid lärde sig just Toran – lagen – utantill, till det som då motsvarade dagens bar/bat mitzva- ceremoni.
Dock var bokrullar inget som gemene fiskare ägde i sina hem. Det här var stora skatter – saker som kostade att tillverka och som kostade mycket egendom att köpa eller skaffa. Säkerligen fanns det en skriftrulle som ägdes av hela byn och som den lokala Rabbin hade i sin byskola – men det fanns inte böcker i varje hem på det viset som det finns idag.
Alltså måste det finnas en tradition av att lära sig saker utantill. Detta, plus faktum att mycket av det Jesus undervisade berättade han som liknelser och små korta berättelser – gör det inte alls orimligt att hans lärjungar faktiskt lärde sig tradera – redan då han levde – stora bitar av hans undervisning utantill. Jag är villig att slå vad om att de flesta av er kan säkert rabbla sju eller åtta av de tio buden – möjligen inte i ordning – men att få med alla tio – det brukar det vara lite så där med. Men om jag ber er att berätta berättelsen om den förlorade sonen tippar jag på att ni får med hela paketet – även om ni kanske inte berättar den verbatim likadant alla. Och detta oavsett hur vana eller ovana bibelläsare ni är. Det finns en mycket smart – och antagligen genomtänkt – poäng med att berätta små korta berättelser och liknelser. Folk minns dem. Särskilt om de har en oväntad knorr. Både professor Gary Habermas (professor i N. Testamentlig forskning med uppståndelsen som specialområde) och James D.G. Dunn (prof.emeritus i N. Testamentlig forskning vid Durhams Universitet) hävdar att det fanns en mycket gedigen muntlig tradition kring Jesus som predikades i Jerusalem redan så tidigt som ett par månader efter korsfästelsen.
Nästa sak som jag skulle vilja diskutera är Tanakh på första århundradet. Jag medger att nu rör jag mig på osäker mark. Jag har läst uppsatser där författaren – en beläst professor - hävdar med lugn säkerhet att Jesus talade hebreiska. Nästa uppsats och nästa professor hävdar med lika övertygande argument att nä, han pratade arameiska. Nu är ju visserligen arameiska en dialekt av hebreiskan – hur stor skillnaden är vågar jag inte ha en åsikt om. Men bl.a den amerikanska teologen Reza Aslan har åsikten att under första århundradet var hebreiska ett språk som främst användes som skriftspråk – något som de lärde förstod – men folket talade arameiska. Den judiske historiken Flavius Josephus (37-100 ekr) texter används ofta som verifiering för den teorin: han kallar arameiska för ”vårt språk” medan hebreiska omnämns som ”det hebreiska språket”. Om de heliga skrifterna var främst skrivna på hebreiska men folket talade arameiska – och den dialektala skillnaden var såpas stor att Josephus omnämner dem som två olika språk – är den stora frågan hur väl förstod en genomsnitts Abrahamsson hebreiska då?
I min värld förklarar detta fenomenet ”Israels Lärare.” Dessa personer var skriftlärda som verkligen kunde skriften – och framförallt – de kunde förklara den. Om jag har förstått rätt kunde man mot betalning/ersättning få hembesök av en Israels Lärare, som sedan satte sig ner för att förklara till exempel någon specifik passage i skriften som du undrade över – eller kanske till och med en hel bok. Tanakh innehåller sammantaget 24 böcker. Det fanns högt vördade skriftlärda som kunde hela gamla testamentet – hela Tanakh – utantill. Men att kreti och pleti skulle behärskat de svårare texterna - de utanför lagen, och på kuppen författade på ett språk som ingen till vardags talade så väl - det finner jag högst osannolikt. Det finns flera ställen i evangelierna där just de skriftlärda förvånas över hur väl Jesus kan skrifterna – var får han allt ifrån?
”När halva högtiden redan var förbi gick Jesus upp till templet och började undervisa. Judarna blev förvånade och sade: ”Hur kan han som inte har studerat vara så lärd?” (Joh 7:14-15)
Lite senare på samma skriftställe står det även så här:
”Finns det någon i rådet eller bland fariseerna som tror på honom?Men den stora hopen, som inte kan lagen, den är förtappad.”(Joh 7:48-49)
Detta stärker mig i min föreställning att det inte var vanligt att precis vem som helst vandrade gatan fram reciterande skriftcitat vänster-höger-centrum.
Då gör vi en första summering: I Jesus kulturhistoriska samhälle är det rimligt att utgå ifrån att åtminstone pojkarna lär sig recitera delar av lagen utantill. Men för att verkligen kunna den helige skrift – kunna förklara den och tolka den – då skulle man vara en ”Israels lärare.” En person som har studerat den helige skriften i hela sitt liv.
Med detta i bakhuvudet blir jag aningen tveksam när jag hör folk hävda: ”men lärjungarna kan ju efteråt ha lagt en massa ord i munnen på Jesus.” Anledningen till att jag känner mig tveksam till detta är, att Jesus citerar den heliga skriften hela tiden. För det första har inte lärjungarna som Jesus samlade omkring sig haft tillgång till några bokrullar som de har kunnat leta igenom i jakt efter passande citat som de skulle kunna lägga i munnen på sin numera döde mästare. För det andra funkar det inte att bara lite slumpmässigt lägga några skriftcitat i munnen på honom. Vi pratar om 24 böcker som samtliga korshänvisar till varandra. Du måste kunna din skrift för att veta vad du skall plocka. Du måste också veta på ett ungefär vad du vill ha, vad du letar efter. Till det räcker inte utantillrabblande av renlighetsregler. Och det för oss till mitt sista exempel, resonemanget om människosonen:
Jesus absoluta favorittitel när han talade om sig själv i tredje person var ”människosonen”. Det är ett uttryck som dyker upp vid två separata tillfällen i Tanakh – det finns i Hesekiels bok och i profeten Daniels bok. I Hesekiel används den som ett sätt att skilja människa från Gud.
Medan han talade fylldes jag av en andekraft som reste mig upp. Och jag hörde den som talade till mig. ”Människa”, sade han, ”jag sänder dig till israeliterna, de trotsiga som trotsar min vilja. (Hes 2:2-3) (I den nya översättningen står det faktiskt bara ”människa” – inte ”människoson”)
I Daniels bok dyker uttrycket upp en gång – som en delbeskrivning av en syn som Daniel hade. I Daniels beskrivning är ”människosonen” i allra högsta grad en Gudomlig varelse:
Jag såg vidare i synerna om natten hur en som liknade en människa kom med himlens skyar; han nalkades den uråldrige och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt, ära och herravälde, så att människor av alla folk, nationer och språk skulle tjäna honom. Hans välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under. (Dan 7:13-14) (Svenska översättningen missar igen att använda "människosonen" här.)
Så tusendollarsfrågan är – vilken av dessa båda är det Jesus menar när han pratar om sig själv som ”människosonen”?
För att kunna svara på detta måste jag be er att i tanken gå till det nattliga förhöret, som ägde rum samma kväll då Jesus arresterats i Getsemane: lite hastigt har man samlat ett gäng Äldste som skall mitt i natten förhöra Jesus. De frågar honom rakt ut – är du Messias? På detta svarar Jesus prompt ”jag är” varpå han fortsätter med att citera Daniel – nästan ordagrant:
”Jag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga oss om du är Messias, Guds son.” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.” Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: ”Han har hädat. Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har själva hört hädelsen. (Matt 26:63-65)
Så då behöver vi inte ifrågasätta det. Jesus väljer den Gudomliga beskrivningen av ”Människosonen.” Nästa 10-poängsfråga blir – men sade han verkligen det då? Eller är detta något som lärjungarna kan ha lagt ord i mun på Jesus senare, efter hans död? Hur tillförlitliga är evangelietexterna?
Först: om Jesus inte sade detta måste detta vara ord placerade i munnen på honom av lärjungarna. Och det jag inte får ihop är detta – att Jesu lärjungar nu alltså skall kunna skrifterna minst lika väl som de skriftlärda? Jag förstår resonemanget att folk – särskilt i Galilén som skall ha varit genomreligiöst, sin tids ”bibelbälte” – kunde mycket mer om skrifterna än vi alla gånger tror enkla arbetare om – men det måste väl ändå ha funnits en anledning till varför det fanns skriftlärda? I exemplet om människosonen pratar vi här nu om att kunna plocka ett citat, från en bok, ett citat som förekommer där en gång, att inledningsvis känna till att den finns i sinnevärlden överhuvudtaget, och inte bara känna till den utan förstå den och använda den rätt. Kom ihåg den dialektala skillnaden mellan skriften och det talade språket; i tanken jämför jag med när jag skall läsa den finska bibelöversättningen från 1930 – talet; där finns äldre ord som jag inte förstår och då försvåras min förmåga att första hela skriftstället. Och då är ändå inte den gamla finskan så långt från dagens att man skulle vilja kalla dem två olika dialekter. Än mindre olika språk. Hur har det då varit mellan arameiskan och hebreiskan – som Josephus faktiskt kallar två olika språk? Vidare undrar jag hur det skulle gå för mig om jag skulle få bara höra den där 30-tals bibeln reciteras, inte se den skrivna texten alls? Hur mycket skulle jag förstå då?
Och med tanke på hur fort evangelierna var i omlopp efter Jesus död så låter det helt orimligt att tänka sig att lärjungarna skulle haft tid och råd att studera sina heliga skrifter så till den grad att de skulle kunnat i princip byta yrke; från fiskare till Israels Lärare på tio garanterat bekymmersfria år? Kom ihåg Bauckhams teori om anonymitetens beskydd i Markusevangeliet. Från Jesus död till Markusevangeliets författande - max tio år - om det skall vara någon mening med att skydda folk med anonymitet. (För detaljer se texten "ögonvittnen?".)
För det andra: det finns ytterligare en aspekt att begrunda. Oppositionen levde och hade hälsan när åtminstone det första evangeliet skrevs. Jag föreställer mig att de skulle börjat skrika rätt så högt om lärjungarna gick och påstod saker om exempelvis det där nattliga förhöret som aldrig hade hänt. ”Så där sade han ju inte! Vad fick ni det ifrån?!”
”Lärjungarna placerade citaten ord i mun på Jesus”- teorin håller helt enkelt inte.
Tillbaka till mitt exempel om människosonen. Den är nämligen mycket viktig, och jag valde den inte på måfå. Vad det handlar om är inget mindre än frågan – ansåg Jesus själv att han var Gud inkarnerad?
Om lärjungarna inte fabulerade fritt från sitt eget kunnande av skriftcitat – vad återstår? Om lärjungarna inte placerade det här specifika citatet i munnen på Jesus – vilka alternativ återstår?
Tre. Nämligen det som brukar kallas för C.S. Lewis trilemma:
1) Jesus ljög.
2) Jesus var galen.
3) Jesus talade sanning.
Dessa tre alternativ skall vi granska lite närmare i nästa bloggpost.
För nu skulle jag vilja summera vad vi har kommit fram till i den här bloggposten:
1) Jesu lärjungar har haft en mycket god förmåga att lära sig Jesu undervisning utantill redan då han levde då de kom från en kultur där det fanns en lång tradition att lära sig saker och ting utantill.
2) Jesu lärjungar skulle haft mycket svårt att lägga ord i mun på sin döde mästare eftersom skrifterna var skrivna på Hebreiska - ett språk som inte talades utan reserverades som skriftspråk för de heliga texterna. För att förstå dessa texter på djupet måste man vara en av Israels lärare - som hade använt hela sin livstid till att fördjupa sig i texterna och deras nyanser.
3) Jesus citerar - och hänvisar till - den heliga skrift hela tiden. För att kunna lägga ord i mun på honom måste man själv kunna texterna och deras korshänvisningar utomordentligt väl.
4) Människosonen var Jesu favorittitel på sig själv. Som Gudomlig titel förekommer den exakt en gång i en bok av 24. Sannolikheten att lärjungarna skulle känt till att titeln fanns ens en gång och att den kunde tolkas som en Gudomlig titel är utomordentligt låg - se punkt två.
I nästa avsnitt skall vi göra en djupdykning i Lewis trilemma samt i frågan - kan någon efter lärjungarna ha placerat ord i mun på Jesus. Till dess – ta en Ipren.