I den här tredje delen om texternas trovärdighet skall vi då äntligen komma till själva textinnehållet.
Jag har gått igenom varför jag anser det inte bara sannolikt utan trovärdigt att de vars namn evangelierna bär – Markus, Matteus, Lukas och Johannes - faktiskt har skrivit texterna och varför jag inte tror att texterna har förändrats genom århundradenas gång. Genom dessa texter får vi en unik inblick i Jesu lärjungars åsikter om Jesus. Vem var han? Vad gjorde han? Vad sade han?
Förutom lärjungarnas egna åsikter ger evangelierna oss ytterligare något annat. Jesus egen åsikt om sig själv.
Jag skulle vilja börja med "vad gjorde Jesus" - frågan:
Jag har gått igenom varför jag anser det inte bara sannolikt utan trovärdigt att de vars namn evangelierna bär – Markus, Matteus, Lukas och Johannes - faktiskt har skrivit texterna och varför jag inte tror att texterna har förändrats genom århundradenas gång. Genom dessa texter får vi en unik inblick i Jesu lärjungars åsikter om Jesus. Vem var han? Vad gjorde han? Vad sade han?
Förutom lärjungarnas egna åsikter ger evangelierna oss ytterligare något annat. Jesus egen åsikt om sig själv.
Jag skulle vilja börja med "vad gjorde Jesus" - frågan:
Jag har i tidigare avsnitt gett goda argument för att vi kan förlita oss på att de liknelser som beskrivs i Nya testamentet och den undervisning som tillskrivs Jesus faktiskt kommer från honom och ingen annan. Nu skulle jag vilja titta lite närmare på den absolut vanligaste anledningen till att evangelierna avskrivs som myter och sagor: miraklerna.
Är det verkligen meningen att vi skall tro att Jesus väckte folk från de döda? Gick på vatten? Multiplicerade några fiskar och brödkakor så att de räckte för flera tusen människor?
Det jag tycker är intressant att titta på här är oppositionens vittnesmål. Om det var så att Jesus enbart gick omkring och undervisade med auktoritet skulle han inte beskrivas av de som var fientligt inställda gentemot honom som ”en trollkarl” och ”magiker”. Och det här är inga positiva attribut som tillskrivs rabbi Jeshua, om någon tror det. Om det nu verkligen är så att Jesus aldrig gjorde något mer märkvärdigt en predikade ett kärleksbudskap – vad har då den judiska Talmud för anledning att beskriva honom som en trollkarl och magiker? Varför skulle romarna korsfästa en harmlös, vandrande filosof? Något mer än undervisade gjorde han visst.
Ytterligare en sak att fundera kring när det gäller Jesu mirakel är följande: enbart Johannes-evangeliet tar upp Lasarus, och hans uppväckande från de döda. Om nu detta verkligen hände, om Lasarus verkligen hade legat begravd i fyra dagar och luktade redan, hur är det då möjligt att de övriga evangelierna inte lyfter den här händelsen alls? Den har ju varit monumentalt stor.
Jag tror att nyckeln ligger återigen i det beskydd som anonymitet ger. Kom ihåg att Johannes skriver att de skriftlärda ville döda även Lasarus. Om det nu är så att Lasarus liv var i fara blir det mer rimligt varför exempelvis Lukas inte ens nämner Lasarus i sin berömda berättelse om Lasarus systrar, Marta och Maria. Lukas beskriver hur Jesus tar in hos Marta och Maria på en av sina vandringar men är mycket noga med att inte nämna namnet på byn och brodern Lasarus nämns inte överhuvudtaget. Om det verkligen var så att Lasarus liv var i fara är det rimligt att tänka sig att Markus, Matteus och Lukas, som alla skriver innan Johannes, har uteslutit Lasarus helt och hållet då det är enda sättet att beskydda honom. De räcker inte med att bara låta bli att nämna Lasarus namn, händelsen bör ha varit så känd att alla visste vem det rörde sig om. Ända sättet att skydda Lasarus är att inte tala om händelsen överhuvudtaget. Johannes däremot kan nämna både namnet på Lasarus by och återberätta hela händelsen med Lasarus till-liv-väckande, då Lasarus hade, vid det laget som Johannes skriver, dött.
Är det verkligen meningen att vi skall tro att Jesus väckte folk från de döda? Gick på vatten? Multiplicerade några fiskar och brödkakor så att de räckte för flera tusen människor?
Det jag tycker är intressant att titta på här är oppositionens vittnesmål. Om det var så att Jesus enbart gick omkring och undervisade med auktoritet skulle han inte beskrivas av de som var fientligt inställda gentemot honom som ”en trollkarl” och ”magiker”. Och det här är inga positiva attribut som tillskrivs rabbi Jeshua, om någon tror det. Om det nu verkligen är så att Jesus aldrig gjorde något mer märkvärdigt en predikade ett kärleksbudskap – vad har då den judiska Talmud för anledning att beskriva honom som en trollkarl och magiker? Varför skulle romarna korsfästa en harmlös, vandrande filosof? Något mer än undervisade gjorde han visst.
Ytterligare en sak att fundera kring när det gäller Jesu mirakel är följande: enbart Johannes-evangeliet tar upp Lasarus, och hans uppväckande från de döda. Om nu detta verkligen hände, om Lasarus verkligen hade legat begravd i fyra dagar och luktade redan, hur är det då möjligt att de övriga evangelierna inte lyfter den här händelsen alls? Den har ju varit monumentalt stor.
Jag tror att nyckeln ligger återigen i det beskydd som anonymitet ger. Kom ihåg att Johannes skriver att de skriftlärda ville döda även Lasarus. Om det nu är så att Lasarus liv var i fara blir det mer rimligt varför exempelvis Lukas inte ens nämner Lasarus i sin berömda berättelse om Lasarus systrar, Marta och Maria. Lukas beskriver hur Jesus tar in hos Marta och Maria på en av sina vandringar men är mycket noga med att inte nämna namnet på byn och brodern Lasarus nämns inte överhuvudtaget. Om det verkligen var så att Lasarus liv var i fara är det rimligt att tänka sig att Markus, Matteus och Lukas, som alla skriver innan Johannes, har uteslutit Lasarus helt och hållet då det är enda sättet att beskydda honom. De räcker inte med att bara låta bli att nämna Lasarus namn, händelsen bör ha varit så känd att alla visste vem det rörde sig om. Ända sättet att skydda Lasarus är att inte tala om händelsen överhuvudtaget. Johannes däremot kan nämna både namnet på Lasarus by och återberätta hela händelsen med Lasarus till-liv-väckande, då Lasarus hade, vid det laget som Johannes skriver, dött.
Ytterligare en aspekt av "vad gjorde Jesus" som har diskuterats mycket är hans förhållningssätt till kvinnor.
Under den här tidseran åt inte män och kvinnor tillsammans, inte heller fick kvinnorna samma lagliga rättigheter som männen, de hade inte heller rätten att vittna i rättsliga mål. Rabbiner pratade inte med kvinnor om de kunde undvika det, särskilt inte främmande kvinnor. Jesus bryter mot alla gängse bruk. Han tar in hos Marta och Maria efter att Marta har bjudit in honom och tillåter Maria sitta vid hans fötter när han talar. Det är helt oerhört. En kvinna tillåts sitta kvar i samma rum med männen – och sitta vid en rabbis fötter – det är ju att upplyfta henne till en lärjunge! Kvinnliga lärjungar – vad kommer härnäst?
Jag skulle här vilja klargöra att jag inte anser att judarna skulle varit mer misogynistiska än de andra kulturerna under det första århundradet. Det romerska samhället var strikt patriarkaliskt det med.
Ett annat tydligt exempel på hur Jesus bryter mot gängse praxis när det gäller manligt/kvinnligt är när han samtalar med en samarisk kvinna vid Jakobs brunn under tiden som lärjungarna är iväg och skaffar mat. De är ensamma, och det passar sig verkligen inte att en man talar till en ensam kvinna (eller tvärtom) när de inte känner varandra och ingen annan finns i närheten. Mycket riktigt blir lärjungarna förvånade när de kommer tillbaka och ser sin mästare djupt försjunken i samtal med en kvinna.
Inget av det här är saker som lärjungarna skulle ha hittat på att lägga till händelserna – om det nu inte faktiskt hände på det här viset. Det skulle gjort deras rabbi minst sagt suspekt i andras ögon. Ändå väljer de att ha med dessa berättelser. Vad värre är – det är kvinnorna som först bevittnar den tomma graven första vardagen efter påsksabbaten. Kom ihåg att kvinnors vittnesmål inte sågs giltigt på den här tiden. Lärjungarna skulle ha – borde ha – struntat i att berätta detta och istället direkt gått in på att berätta hur Petrus och Johannes – männen - kom springande till graven och fann den tom. Det finns ingen anledning för dem att berätta hur kvinnorna fann den tomma graven först – det kommer inte att öka på berättelsens trovärdighet – ändå finns skildringen med. Allt detta talar om för den uppmärksamme läsaren att den här rabbin har smittat åtminstone delar av sin kvinnosyn över på sina lärjungar. Ingen tvingar Petrus att berätta att kvinnorna fann graven först. Ingen tvingar Lukas att ta med berättelsen om Marta och Maria. Ingen tvingar Johannes att ta med berättelsen om den samariska kvinnan vid Jakobs brunn. Det faktum, att alla dessa berättelser finns med ger sitt tysta vittnesbörd om att dessa lärjungar hade blivit djupt berörda av sin rabbi, och definitivt följde honom, även efter döden.
Man kan fråga sig om de skulle ha börjat sprida så här detaljerade och trogna biografier av en lärare som enligt deras eget tycke var ”stor” men som resten av omvärlden fördömde, till och med korsfäste - det mest skamliga öde en jude kunde tänka sig, om det var allt läraren var - "stor".
Slutligen kommer vi till den sista och mest intressanta frågeställningen: ansåg Jesus själv att han var Guds inkarnation på jorden?
Oh ja.
”Jag är uppståndelsen, och livet”
”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4:13-14)
”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh 6:35)
Vem talar så? Vem säger sådana saker om sig själv? Och kommer ändå undan med att uppfattas som ödmjuk och mild?
Här emellan är det åter dags att summera lite:
Sannolikheten, att oppositionen skulle ha kallat Jesus för "trollkarl" och "magiker" utan att han någonsin gjorde något annat än predika ett kärleksbudskap finner jag vara oerhört liten.
Sannolikheten, att lärjungarna skulle själva ha hittat på att ge Jesus en radikalt annorlunda kvinnosyn - något som skulle ha gjort honom mindre, inte mer, trovärdig i omvärldens ögon är också oerhört liten.
Sannolikheten, att lärjungarna skulle ha själva hittat på samtliga av dessa saker som Jesus skall ha sagt om sig själv - många av dessa med ekon av gamla testamentet - utan att ha något annat än en misslyckad, korsfäst Messias att hänvisa till, är även den mycket liten.
Och nu äntligen - Lewis trilemma.
Om Jesus verkligen refererade till sig själv som den gudomliga gestalten - människosonen - i profeten Daniels bok inför vilka alla folk skall böja knä och som skall placeras på Gud Faderns högra sida – om han verkligen sade detta och ingen lade dessa ord i munnen på honom efter hans död – då återstår tre alternativ:
1) Jesus ljög
2) Jesus var galen
3) Jesus talade sanning
Jag tar varje teori en åt gången. Först ut – ”ljög” teorin.
När vi människor ljuger så gör vi det med något motiv. Vi ljuger för att vi är rädda, för att vi skäms, för att vinna något eller för att dölja något. Jesus står bunden och slagen inför den jury som har makten att döma honom till döden. Inte till vilken död som helst – utan antingen till att stenas till döds eller också överlämnas till romarna.
Vi idag slipper se hur det ser ut när en man stenas till döds. Han skriker och gråter, ben krossas, snor, blod och avföring rinner om honom. Det är ett oerhört plågsamt och traumatiskt sätt att dö på.
Romarna kan hitta på andra, lika plågsamma sätta att tortera ihjäl en förbrytare på. Korsfästelse sågs som ”det ultimata straffet” – så plågsamt att en romersk medborgare skulle aldrig behöva utsättas för det – än mindre behöva bevittna det. Om bödlarna ville det fanns det sätt att förlänga plågan så att det varade i flera dagar. Allt möjligt från liten fotpall till fötterna till att vända på korset så att solen inte gassar direkt på den kunde tillämpas för att förlänga tortyren. Tyvärr måste jag nog lite senare – i en annan bloggpost ta er igenom korsfästelsens anatomi i detalj – men för tillfället behövs det inte. För tillfället räcker det med att konstatera att Jesus skulle absolut ha vetat vad det innebär att svara jakande på frågan ”Är du Messias, den levande Gudens son” inför en fientligt inställd jury. Att svara jakande på en sådan fråga är att skriva under sin egen omedelbara och mycket plågsamma dödsdom. Vem ljuger om att vara Gud med sådana framtidsutsikter?
Var han galen då? Det skulle man förstås kunna tro. Tittar man på hans påståenden som jag listat här ovan skulle man lätt kunna tro att han led av storhetsvansinne, allra minst. Och det finns ju en episod i evangelierna där hans mor och hans bröder har kommit för att hämta hem honom då de är övertygade om att han är ”från sina sinnen” ett snällare sätt att säga ”spritt språngande.” Så var han det? Har miljontals människor genom århundraden blivit berörda, funnit tröst i en galenpannas budskap?
Det största problemet med ”Jesus var galen” – teorin är att den inte räcker till som förklarning till lärjungarnas radikalt ändrade beteende strax efter episoden med den tomma graven.
Ja, vi har en tom grav. De lärde tvistar fortfarande idag om varför den är tom, dock håller diskussionen om ifall den var det på att dö ut. Till och med skeptikerna medger – kanske aningen buttert men dock – att vi faktiskt har att göra med en tom grav.
The plot thickens.
Vilken anledningen än var till den tomma graven så är det sannerligen inte ”Men Jesus måste ha varit galen, ingen normalt funtad människa lämnar sin egen grav tre dagar efter begravningen!”
För att reda ut punkt nummer tre på Lewis lista måste jag be dig att följa med till en trädgårdsgrav från första århundradet.
Nu börjar den riktiga resan.
Mot Jerusalem.
Under den här tidseran åt inte män och kvinnor tillsammans, inte heller fick kvinnorna samma lagliga rättigheter som männen, de hade inte heller rätten att vittna i rättsliga mål. Rabbiner pratade inte med kvinnor om de kunde undvika det, särskilt inte främmande kvinnor. Jesus bryter mot alla gängse bruk. Han tar in hos Marta och Maria efter att Marta har bjudit in honom och tillåter Maria sitta vid hans fötter när han talar. Det är helt oerhört. En kvinna tillåts sitta kvar i samma rum med männen – och sitta vid en rabbis fötter – det är ju att upplyfta henne till en lärjunge! Kvinnliga lärjungar – vad kommer härnäst?
Jag skulle här vilja klargöra att jag inte anser att judarna skulle varit mer misogynistiska än de andra kulturerna under det första århundradet. Det romerska samhället var strikt patriarkaliskt det med.
Ett annat tydligt exempel på hur Jesus bryter mot gängse praxis när det gäller manligt/kvinnligt är när han samtalar med en samarisk kvinna vid Jakobs brunn under tiden som lärjungarna är iväg och skaffar mat. De är ensamma, och det passar sig verkligen inte att en man talar till en ensam kvinna (eller tvärtom) när de inte känner varandra och ingen annan finns i närheten. Mycket riktigt blir lärjungarna förvånade när de kommer tillbaka och ser sin mästare djupt försjunken i samtal med en kvinna.
Inget av det här är saker som lärjungarna skulle ha hittat på att lägga till händelserna – om det nu inte faktiskt hände på det här viset. Det skulle gjort deras rabbi minst sagt suspekt i andras ögon. Ändå väljer de att ha med dessa berättelser. Vad värre är – det är kvinnorna som först bevittnar den tomma graven första vardagen efter påsksabbaten. Kom ihåg att kvinnors vittnesmål inte sågs giltigt på den här tiden. Lärjungarna skulle ha – borde ha – struntat i att berätta detta och istället direkt gått in på att berätta hur Petrus och Johannes – männen - kom springande till graven och fann den tom. Det finns ingen anledning för dem att berätta hur kvinnorna fann den tomma graven först – det kommer inte att öka på berättelsens trovärdighet – ändå finns skildringen med. Allt detta talar om för den uppmärksamme läsaren att den här rabbin har smittat åtminstone delar av sin kvinnosyn över på sina lärjungar. Ingen tvingar Petrus att berätta att kvinnorna fann graven först. Ingen tvingar Lukas att ta med berättelsen om Marta och Maria. Ingen tvingar Johannes att ta med berättelsen om den samariska kvinnan vid Jakobs brunn. Det faktum, att alla dessa berättelser finns med ger sitt tysta vittnesbörd om att dessa lärjungar hade blivit djupt berörda av sin rabbi, och definitivt följde honom, även efter döden.
Man kan fråga sig om de skulle ha börjat sprida så här detaljerade och trogna biografier av en lärare som enligt deras eget tycke var ”stor” men som resten av omvärlden fördömde, till och med korsfäste - det mest skamliga öde en jude kunde tänka sig, om det var allt läraren var - "stor".
Slutligen kommer vi till den sista och mest intressanta frågeställningen: ansåg Jesus själv att han var Guds inkarnation på jorden?
Oh ja.
”Jag är uppståndelsen, och livet”
”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4:13-14)
”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta. (Joh 6:35)
Vem talar så? Vem säger sådana saker om sig själv? Och kommer ändå undan med att uppfattas som ödmjuk och mild?
Här emellan är det åter dags att summera lite:
Sannolikheten, att oppositionen skulle ha kallat Jesus för "trollkarl" och "magiker" utan att han någonsin gjorde något annat än predika ett kärleksbudskap finner jag vara oerhört liten.
Sannolikheten, att lärjungarna skulle själva ha hittat på att ge Jesus en radikalt annorlunda kvinnosyn - något som skulle ha gjort honom mindre, inte mer, trovärdig i omvärldens ögon är också oerhört liten.
Sannolikheten, att lärjungarna skulle ha själva hittat på samtliga av dessa saker som Jesus skall ha sagt om sig själv - många av dessa med ekon av gamla testamentet - utan att ha något annat än en misslyckad, korsfäst Messias att hänvisa till, är även den mycket liten.
Och nu äntligen - Lewis trilemma.
Om Jesus verkligen refererade till sig själv som den gudomliga gestalten - människosonen - i profeten Daniels bok inför vilka alla folk skall böja knä och som skall placeras på Gud Faderns högra sida – om han verkligen sade detta och ingen lade dessa ord i munnen på honom efter hans död – då återstår tre alternativ:
1) Jesus ljög
2) Jesus var galen
3) Jesus talade sanning
Jag tar varje teori en åt gången. Först ut – ”ljög” teorin.
När vi människor ljuger så gör vi det med något motiv. Vi ljuger för att vi är rädda, för att vi skäms, för att vinna något eller för att dölja något. Jesus står bunden och slagen inför den jury som har makten att döma honom till döden. Inte till vilken död som helst – utan antingen till att stenas till döds eller också överlämnas till romarna.
Vi idag slipper se hur det ser ut när en man stenas till döds. Han skriker och gråter, ben krossas, snor, blod och avföring rinner om honom. Det är ett oerhört plågsamt och traumatiskt sätt att dö på.
Romarna kan hitta på andra, lika plågsamma sätta att tortera ihjäl en förbrytare på. Korsfästelse sågs som ”det ultimata straffet” – så plågsamt att en romersk medborgare skulle aldrig behöva utsättas för det – än mindre behöva bevittna det. Om bödlarna ville det fanns det sätt att förlänga plågan så att det varade i flera dagar. Allt möjligt från liten fotpall till fötterna till att vända på korset så att solen inte gassar direkt på den kunde tillämpas för att förlänga tortyren. Tyvärr måste jag nog lite senare – i en annan bloggpost ta er igenom korsfästelsens anatomi i detalj – men för tillfället behövs det inte. För tillfället räcker det med att konstatera att Jesus skulle absolut ha vetat vad det innebär att svara jakande på frågan ”Är du Messias, den levande Gudens son” inför en fientligt inställd jury. Att svara jakande på en sådan fråga är att skriva under sin egen omedelbara och mycket plågsamma dödsdom. Vem ljuger om att vara Gud med sådana framtidsutsikter?
Var han galen då? Det skulle man förstås kunna tro. Tittar man på hans påståenden som jag listat här ovan skulle man lätt kunna tro att han led av storhetsvansinne, allra minst. Och det finns ju en episod i evangelierna där hans mor och hans bröder har kommit för att hämta hem honom då de är övertygade om att han är ”från sina sinnen” ett snällare sätt att säga ”spritt språngande.” Så var han det? Har miljontals människor genom århundraden blivit berörda, funnit tröst i en galenpannas budskap?
Det största problemet med ”Jesus var galen” – teorin är att den inte räcker till som förklarning till lärjungarnas radikalt ändrade beteende strax efter episoden med den tomma graven.
Ja, vi har en tom grav. De lärde tvistar fortfarande idag om varför den är tom, dock håller diskussionen om ifall den var det på att dö ut. Till och med skeptikerna medger – kanske aningen buttert men dock – att vi faktiskt har att göra med en tom grav.
The plot thickens.
Vilken anledningen än var till den tomma graven så är det sannerligen inte ”Men Jesus måste ha varit galen, ingen normalt funtad människa lämnar sin egen grav tre dagar efter begravningen!”
För att reda ut punkt nummer tre på Lewis lista måste jag be dig att följa med till en trädgårdsgrav från första århundradet.
Nu börjar den riktiga resan.
Mot Jerusalem.
Länkar och källor:
http://followtherabbi.com/guide/detail/rabbi-and-talmidim
http://www.fishingtheabyss.com/archives/196
http://jwa.org/encyclopedia/article/post-biblical-and-rabbinic-women
http://en.wikipedia.org/wiki/Jesus_in_the_Talmud
http://www.tms.edu/tmsj/tmsj15c.pdf (om korsfästelse - romarnas och judarnas syn)
The Jewish Annotated New Testament (oxford university press 2011)
http://followtherabbi.com/guide/detail/rabbi-and-talmidim
http://www.fishingtheabyss.com/archives/196
http://jwa.org/encyclopedia/article/post-biblical-and-rabbinic-women
http://en.wikipedia.org/wiki/Jesus_in_the_Talmud
http://www.tms.edu/tmsj/tmsj15c.pdf (om korsfästelse - romarnas och judarnas syn)
The Jewish Annotated New Testament (oxford university press 2011)