Innan vi börjar del två i diskussionen om evangeliernas tillförlitlighet måste vi för ett ögonblick återvända till lärjungarna själva. Det kommer att bli för snårigt med resonemanget längre fram om jag inte först klargör en del fakta:
Det har diskuterats och debatterats så mycket att det kan för oss idag kännas skrattretande självklart att konstatera att Jesus var judisk. Han höll sabbaten. (Nåja, oftast.) Han gick till synagogan för att undervisa. Han ansåg att han hade blivit utskickad till de ”förlorade fåren” av Israels stam. Som barn blev han omskuren. Han klädde sig som en jude och åt som en jude. Det samma gjorde hans lärjungar. Detta skall vi ha mycket klart för oss. Jesu lärjungar var inte kristna. De var judar. Jesu lärjungar var inte heller de första kyrkofäderna. Anledningen är enkel. Det fanns ingen kyrka. Den höll på att bildas – men när jag pratar om ”den unga moderkyrkan i Jerusalem” skall man inte förväxla detta med en faktisk kyrka – såsom vi tänker idag. De här männen gick till synagogan, de rörde sig i området kring templet i Jerusalem, de firade sabbat och det rådde en stark identitesförvirring där i början; vilka är vi? Vi vet vad vi förkunnar – men hur bildar vi församlingar? Hur gör man? Vilka får gå med? Under vilka villkor? Måste hedningarna omskära sig först? Måste de bli judar först innan de kan ta emot Kristi dop? All den här förvirringen går att läsa i både de Paulinska breven samt apostlagärningarna. De pågick en intensiv debatt om allt detta – och åsikterna gick isär.
Det har diskuterats och debatterats så mycket att det kan för oss idag kännas skrattretande självklart att konstatera att Jesus var judisk. Han höll sabbaten. (Nåja, oftast.) Han gick till synagogan för att undervisa. Han ansåg att han hade blivit utskickad till de ”förlorade fåren” av Israels stam. Som barn blev han omskuren. Han klädde sig som en jude och åt som en jude. Det samma gjorde hans lärjungar. Detta skall vi ha mycket klart för oss. Jesu lärjungar var inte kristna. De var judar. Jesu lärjungar var inte heller de första kyrkofäderna. Anledningen är enkel. Det fanns ingen kyrka. Den höll på att bildas – men när jag pratar om ”den unga moderkyrkan i Jerusalem” skall man inte förväxla detta med en faktisk kyrka – såsom vi tänker idag. De här männen gick till synagogan, de rörde sig i området kring templet i Jerusalem, de firade sabbat och det rådde en stark identitesförvirring där i början; vilka är vi? Vi vet vad vi förkunnar – men hur bildar vi församlingar? Hur gör man? Vilka får gå med? Under vilka villkor? Måste hedningarna omskära sig först? Måste de bli judar först innan de kan ta emot Kristi dop? All den här förvirringen går att läsa i både de Paulinska breven samt apostlagärningarna. De pågick en intensiv debatt om allt detta – och åsikterna gick isär.
Det är Jesu lärjungars lärjungar som är de första kyrkofäderna. Nu finns en kyrka. Församlingarna är grundade. Och det är i sällskap med Jesu lärjungars lärjungar som vi måste fortsätta vår resa. Polycarp, (80 – 167 ekr) aposteln Johannes lärjunge, biskop i Smyrna. Papias (70-163 ekr) och Irenaeus (130 – 202 ekr) – två av de första biskoparna. Vi har nu tagit ett steg från Jesus-generationen. Det är intressant att lyssna på lärjungarnas lärjungar. För här har vi nu en möjlighet att få reda på vad Jesu lärjungar har fört vidare. Jag börjar med Polycarp:
Polycarp är intressant eftersom ett av hans brev har överlevt till våra dagar – brevet till Filipperna. Den är bokstavligen översållad med citat från de texter som vi idag hittar i Nya Testamentet – Polycarp citerar Matteusevangeliet, Lukasevangeliet, Apostlagärningarna, och förutom dessa – 12 av de brev vi hittar i Nya Testamentet. Man kan lugnt säga att Nya Testamentet är redan i bruk. Visserligen har ingen samlat ihop materialet än till att finnas inom samma pärmar – men det används - och används flitigt. Vad som är ännu intressantare är, att vi kan jämföra Polycarps citat med det vi hittar idag i vårt Nya Testamente – och konstatera att innehållet stämmer, mening för mening. Jag tar det en gång till: vi kan titta på de första kyrkofädernas brev och se vad de citerar. Vi kan se att de dokumenten som de citerar är samma böcker och brev som finns i det som vi kallar för Nya Testamentet. Vi kan se att citaten rent innehållsmässigt stämmer överens med det vi hittar i våra biblar idag. Detta en generation efter att ursprungsmaterialet nedtecknades. Det må hända att vi inte har ursprungsdokumenten. Men vi har tillräckligt många av de tidiga kyrkofädernas brev för att kunna se att det vi läser idag och det de läste på sin tid på inget vis skiljer sig från varandra.
Egentligen skulle jag kunna stanna där. Det räcker så fint som evidens för att vare sig evangelierna eller epistlarna har ”förändrats bortom all igenkännlighet” genom århundradens lopp. Vi behöver inte tvivla kring om vi ”har” originaltexterna. Breven från de första kyrkofäderna räcker fint för att tala om för oss att det har vi. Faktiskt – bibelforskarna idag säger gång på gång följande: ”om vi skulle ha förlorat alla kopior av evangelierna, alla kopior av Paulus brev, alla kopior av de breven som finns i Nya Testamentet skulle vi ändå kunna återställa materialet tack vare det flitiga citerandet i de första biskoparnas brev.” Efter att ha sett Polycarps Philipperbrev är jag övertygad. Men det finns fler. Många, många fler. Jag lägger in en länk mot slutet av den här texten där läsaren kan gå och se själv.
När vi sedan kommer till den beryktade Nicea-konferensen (300-tal) gäller inte diskussionen alls VAD som skall samlas ihop – utan ATT det skall samlas ihop. Alla de här dokumenten, som kyrkan använde sig av hela tiden behövde samlas ihop till ett samlat verk.
Polycarp är intressant eftersom ett av hans brev har överlevt till våra dagar – brevet till Filipperna. Den är bokstavligen översållad med citat från de texter som vi idag hittar i Nya Testamentet – Polycarp citerar Matteusevangeliet, Lukasevangeliet, Apostlagärningarna, och förutom dessa – 12 av de brev vi hittar i Nya Testamentet. Man kan lugnt säga att Nya Testamentet är redan i bruk. Visserligen har ingen samlat ihop materialet än till att finnas inom samma pärmar – men det används - och används flitigt. Vad som är ännu intressantare är, att vi kan jämföra Polycarps citat med det vi hittar idag i vårt Nya Testamente – och konstatera att innehållet stämmer, mening för mening. Jag tar det en gång till: vi kan titta på de första kyrkofädernas brev och se vad de citerar. Vi kan se att de dokumenten som de citerar är samma böcker och brev som finns i det som vi kallar för Nya Testamentet. Vi kan se att citaten rent innehållsmässigt stämmer överens med det vi hittar i våra biblar idag. Detta en generation efter att ursprungsmaterialet nedtecknades. Det må hända att vi inte har ursprungsdokumenten. Men vi har tillräckligt många av de tidiga kyrkofädernas brev för att kunna se att det vi läser idag och det de läste på sin tid på inget vis skiljer sig från varandra.
Egentligen skulle jag kunna stanna där. Det räcker så fint som evidens för att vare sig evangelierna eller epistlarna har ”förändrats bortom all igenkännlighet” genom århundradens lopp. Vi behöver inte tvivla kring om vi ”har” originaltexterna. Breven från de första kyrkofäderna räcker fint för att tala om för oss att det har vi. Faktiskt – bibelforskarna idag säger gång på gång följande: ”om vi skulle ha förlorat alla kopior av evangelierna, alla kopior av Paulus brev, alla kopior av de breven som finns i Nya Testamentet skulle vi ändå kunna återställa materialet tack vare det flitiga citerandet i de första biskoparnas brev.” Efter att ha sett Polycarps Philipperbrev är jag övertygad. Men det finns fler. Många, många fler. Jag lägger in en länk mot slutet av den här texten där läsaren kan gå och se själv.
När vi sedan kommer till den beryktade Nicea-konferensen (300-tal) gäller inte diskussionen alls VAD som skall samlas ihop – utan ATT det skall samlas ihop. Alla de här dokumenten, som kyrkan använde sig av hela tiden behövde samlas ihop till ett samlat verk.
Observera – vi diskuterar fortfarande inte själva innehållet i texterna. Bara ifall vi överhuvudtaget kan anse oss ”ha” dem, oförändrade. Går det att veta vad Jesus sade? Jag anser – att tack vare dessa mycket tidiga brev där en del går att datera till så tidigt som en generation efter Jesus – är svaret ja.
På detta lägger vi ett hav av kopior av fullständiga dokument. Grekiska, syriska, koptiska och så småningom latinska kopior… Även om de som har överlevt till våra dagar kommer aningen senare och är därför inte lika intressanta som de första breven, är de ändå av intresse tack vare den enorma mängden. Inget antikt dokument är så välkopierat som Nya Testamentet. Vi talar om 5000 kopior på bara grekiska. Då blir det helt plötsligt möjligt att jämföra kopior med varandra – hur stora skillnader pratar vi om? Förvrängs budskapet helt hopplöst från ena århundradet till det andra? Svaret är ett rungande nej. Och även om så skulle vara fallet – vi kan alltid gå tillbaka till breven. 36 000 citat. Som dateras till innan Nicea-sammanträdet, 325 ekr.
Vi har texterna. Och just därför kan kyrkan med ett visst lugn i dagens biblar markera vilka textavsnitt som finns i de tidigaste kända kopiorna – och vilka som inte gör det. Det sista kapitlet i Markus markeras med kursiv stil. Avsnittet i Johannes där Jesus räddar en äktenskapsförbryterska från stening. Det är ungefär det hela. Om vi pratar om stora textavsnitt. Någon enstaka mening här och var kan också få en kursiv markering med en notering om att i vissa manuskript si och så. Det brukar inte ändra på vare sig textinnehållet eller sammanhanget på något dramatiskt vis.
Nästa fråga blir då vem skrev vad?
Matthew issued a written gospel among the Hebrews in their dialect, while Peter and Paul were preaching at Rome, and laying the foundations of the Church. After their departure, Mark, the disciple and interpreter of Peter, did also hand down to us in writing what had been preached by Peter. Luke also, the companion of Paul, recorded in a book the Gospel preached by him. Afterwards, John, the disciple of the Lord, who also had leaned upon His breast, did himself publish a Gospel during his residence at Ephesus in Asia.
Ingen av de tidiga kyrkofäderna föreslår några andra författare för evangelierna. De har burit dessa namn från första början.
Matteus omnämns i evangelierna som en tullindrivare. Som en sådan kunde han naturligtvis skriva och läsa.Även Papias nämner Matteus-evangeliet – och ger oss den – mycket begripliga – informationen att Matteus skrev sitt originalmanuskript på hebreiska varpå den blev översatt till grekiska. Detta finner jag (och även de som i verkligheten ”kan” – som Bauckham) mycket sannolikt – då Matteus som jude naturligtvis har velat skriva på det språket som hans heliga skrift – den judiska bibeln – var skriven på. Det ger hans vittnesbörd rätt slags ”tyngd” och auktoritet.
Johannes tillhörde inte "de 12" utan omnämns som "Johannes den Äldre" - antagligen med prästerlig utbildning. (Jag har skrivit mer utförligt om detta i bloggposten som finns överst på sidan här.)
Markus har vi redan diskuterat i posten ”ögonvittnen”. Sannolikheten, att han verkligen var Simon Petrus tolk anser jag vara mycket hög delvis för Papias vittnesmål och delvis för hur Markusevangeliet är skrivet. Det Petrinska perspektivet lyser igenom även för en ovan läsare.
Återstår Lukas, läkaren från Antiokia, som skrev både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Han följde med Paulus på dennes missionsresor, och på vissa ställen i boken apostlagärningarna lyser detta igenom då berättandet plötsligt övergår till ett ”vi”; detta indikerar att författaren själv har varit med på resan. Jag noterar att Encyclopedia Britannica anser att det är ”högst sannolikt” att Lukas verkligen skrev dessa båda böcker.
Så återigen – låt oss summera, del ett och två:
1) Jesus undervisade genom att berätta liknelser och små korta berättelser som underlättade memoreringsprocessen i ett samhälle som redan hade en gedigen tradition av utantillinlärning.
2) Lärjungarna kan inte ha placerat ord i mun på Jesus därför att Jesus citerar skriften hela tiden – och lärjungarna var inte skriftlärda, något man måste vara för att våga plocka skriftcitat som ständigt korshänvisar till varandra för att sedan lägga detta i munnen på någon annan.
3) Andra, senare aktörer kan inte ha lagt ord i mun på Jesus eftersom vi har bland annat 36 000 tidiga evangelie- och epistelcitat från personer som alla har haft olika dokument framför sig. Om dessa dokument skulle skilt sig markant åt skulle det synas i citaten.
4) Inga andra personer än de traditionella namnen har någonsin erbjudits som författare till evangelierna. Vi kan gå tillbaka till en generation efter Kristus för att se vad kyrkofäderna hade att säga om dessa dokument.
Allt detta räcker för att övertyga mig om att vi har texterna. I del tre skall jag äntligen komma till Lewis trilemma samt själva innehållet i texterna.
På detta lägger vi ett hav av kopior av fullständiga dokument. Grekiska, syriska, koptiska och så småningom latinska kopior… Även om de som har överlevt till våra dagar kommer aningen senare och är därför inte lika intressanta som de första breven, är de ändå av intresse tack vare den enorma mängden. Inget antikt dokument är så välkopierat som Nya Testamentet. Vi talar om 5000 kopior på bara grekiska. Då blir det helt plötsligt möjligt att jämföra kopior med varandra – hur stora skillnader pratar vi om? Förvrängs budskapet helt hopplöst från ena århundradet till det andra? Svaret är ett rungande nej. Och även om så skulle vara fallet – vi kan alltid gå tillbaka till breven. 36 000 citat. Som dateras till innan Nicea-sammanträdet, 325 ekr.
Vi har texterna. Och just därför kan kyrkan med ett visst lugn i dagens biblar markera vilka textavsnitt som finns i de tidigaste kända kopiorna – och vilka som inte gör det. Det sista kapitlet i Markus markeras med kursiv stil. Avsnittet i Johannes där Jesus räddar en äktenskapsförbryterska från stening. Det är ungefär det hela. Om vi pratar om stora textavsnitt. Någon enstaka mening här och var kan också få en kursiv markering med en notering om att i vissa manuskript si och så. Det brukar inte ändra på vare sig textinnehållet eller sammanhanget på något dramatiskt vis.
Nästa fråga blir då vem skrev vad?
Matthew issued a written gospel among the Hebrews in their dialect, while Peter and Paul were preaching at Rome, and laying the foundations of the Church. After their departure, Mark, the disciple and interpreter of Peter, did also hand down to us in writing what had been preached by Peter. Luke also, the companion of Paul, recorded in a book the Gospel preached by him. Afterwards, John, the disciple of the Lord, who also had leaned upon His breast, did himself publish a Gospel during his residence at Ephesus in Asia.
Ingen av de tidiga kyrkofäderna föreslår några andra författare för evangelierna. De har burit dessa namn från första början.
Matteus omnämns i evangelierna som en tullindrivare. Som en sådan kunde han naturligtvis skriva och läsa.Även Papias nämner Matteus-evangeliet – och ger oss den – mycket begripliga – informationen att Matteus skrev sitt originalmanuskript på hebreiska varpå den blev översatt till grekiska. Detta finner jag (och även de som i verkligheten ”kan” – som Bauckham) mycket sannolikt – då Matteus som jude naturligtvis har velat skriva på det språket som hans heliga skrift – den judiska bibeln – var skriven på. Det ger hans vittnesbörd rätt slags ”tyngd” och auktoritet.
Johannes tillhörde inte "de 12" utan omnämns som "Johannes den Äldre" - antagligen med prästerlig utbildning. (Jag har skrivit mer utförligt om detta i bloggposten som finns överst på sidan här.)
Markus har vi redan diskuterat i posten ”ögonvittnen”. Sannolikheten, att han verkligen var Simon Petrus tolk anser jag vara mycket hög delvis för Papias vittnesmål och delvis för hur Markusevangeliet är skrivet. Det Petrinska perspektivet lyser igenom även för en ovan läsare.
Återstår Lukas, läkaren från Antiokia, som skrev både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Han följde med Paulus på dennes missionsresor, och på vissa ställen i boken apostlagärningarna lyser detta igenom då berättandet plötsligt övergår till ett ”vi”; detta indikerar att författaren själv har varit med på resan. Jag noterar att Encyclopedia Britannica anser att det är ”högst sannolikt” att Lukas verkligen skrev dessa båda böcker.
Så återigen – låt oss summera, del ett och två:
1) Jesus undervisade genom att berätta liknelser och små korta berättelser som underlättade memoreringsprocessen i ett samhälle som redan hade en gedigen tradition av utantillinlärning.
2) Lärjungarna kan inte ha placerat ord i mun på Jesus därför att Jesus citerar skriften hela tiden – och lärjungarna var inte skriftlärda, något man måste vara för att våga plocka skriftcitat som ständigt korshänvisar till varandra för att sedan lägga detta i munnen på någon annan.
3) Andra, senare aktörer kan inte ha lagt ord i mun på Jesus eftersom vi har bland annat 36 000 tidiga evangelie- och epistelcitat från personer som alla har haft olika dokument framför sig. Om dessa dokument skulle skilt sig markant åt skulle det synas i citaten.
4) Inga andra personer än de traditionella namnen har någonsin erbjudits som författare till evangelierna. Vi kan gå tillbaka till en generation efter Kristus för att se vad kyrkofäderna hade att säga om dessa dokument.
Allt detta räcker för att övertyga mig om att vi har texterna. I del tre skall jag äntligen komma till Lewis trilemma samt själva innehållet i texterna.
Länkar:
Polycarps brev med hänvisningar:
http://www.newadvent.org/fathers/0136.htm
En webbsida som listar de tidiga kyrkofäderna samt vilka skrifter de citerar i sina brev:
http://www.datingthenewtestament.com/Fathers.htm
Polycarps brev med hänvisningar:
http://www.newadvent.org/fathers/0136.htm
En webbsida som listar de tidiga kyrkofäderna samt vilka skrifter de citerar i sina brev:
http://www.datingthenewtestament.com/Fathers.htm