Edens lustgård – eller paradiset – människorna har sökt efter den faktiska platsen i årtusenden. Numera går sökandet till och med vidare genom satellitkameror som kan skicka oss bilder på uttorkade flodbäddar som skulle kunna vara Pison och Gihon – de två saknade floderna från Genesis andra kapitel;
En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.
(1 Mos 2:10-14)
I den här bloggposten skall vi titta lite närmare på en dokumentär, producerad av History Channel, som hävdar saker om Genesis-narrativets Eden; dokumentären i fråga heter "The Real Location of the Garden of Eden and the Biblical origins of Mankind".
En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.
(1 Mos 2:10-14)
I den här bloggposten skall vi titta lite närmare på en dokumentär, producerad av History Channel, som hävdar saker om Genesis-narrativets Eden; dokumentären i fråga heter "The Real Location of the Garden of Eden and the Biblical origins of Mankind".
I dokumentären påstås att det Sumeriska Gilgamesh-eposet skulle innehålla en variant av Adam och Eva i paradiset – berättelsen:
”Uncover a Genesis-story a thousand years older than the bible itself. The story is familiar. A man and a woman. A tempting fruit. A garden. And a serpent."
”a tale of a garden, a tree of life, and even a serpent. It was the epic saga of a Sumerian hero called Gilgamesh.”
Efter denna introduktion hör vi M. Mayer, från Chapman Universitetets religionsavdelning:
”In the epos of Gilgamesh it is the serpent that does the sin – in the same way as in the garden of Eden. The serpent does us in again by tempting us and leading us into disobedience to God. And thus taking away immortality and life once again.”
Dokumentären påstår alltså att i Gilgamesh-eposet hittar vi:
Adam och Eva – liknande figurer.
En trädgård där livets träd finns
En orm som syndar mot Gud och som – i likhet med Genesis-berättelsen – lockar oss människor till olydnad mot Gud.
”Uncover a Genesis-story a thousand years older than the bible itself. The story is familiar. A man and a woman. A tempting fruit. A garden. And a serpent."
”a tale of a garden, a tree of life, and even a serpent. It was the epic saga of a Sumerian hero called Gilgamesh.”
Efter denna introduktion hör vi M. Mayer, från Chapman Universitetets religionsavdelning:
”In the epos of Gilgamesh it is the serpent that does the sin – in the same way as in the garden of Eden. The serpent does us in again by tempting us and leading us into disobedience to God. And thus taking away immortality and life once again.”
Dokumentären påstår alltså att i Gilgamesh-eposet hittar vi:
Adam och Eva – liknande figurer.
En trädgård där livets träd finns
En orm som syndar mot Gud och som – i likhet med Genesis-berättelsen – lockar oss människor till olydnad mot Gud.
Då kör vi:
Genesis, kap 1
Genesis börjar med ett narrativ där allting som är, skapas av en ensam Gud.
Gilgamesh, stentavla 1:
Gilgamesh eposet börjar med att presentera Gilgamesh som den största av alla kungar. Han är ond och grym; kvinnorna i riket använder han till att tillfredsställa sina sexuella begär och männen utmanas till olika utmattande prov på styrka.
Än så länge inga likheter mellan Genesisnarrativet och Gilgamesh-eposet.
Genesis, kap 1-2
I Genesis skapas mannen och kvinnan till Guds avbild. De har en specifik uppgift på jorden – att vårda den och ta hand om den. Kvinnan skapas ur mannens faktiska kropp.
Gilgamesh, stentavla 1:
Gilgamesh kompanjon i eposet är en man – Enkidu, inte en kvinna. Enkidu skapas inte ur Gilgamesh, inte heller presenteras någon av dessa båda som de ursprungliga föräldrarna till all mänsklighet – vilket så klart skulle ändå vara svårt med tanke på att båda är män. Världen, en civiliserad sådan, existerar redan – Gilgamesh är en i raden av många kungar. Vare sig Gilgamesh eller Enkidu har fått något särskilt uppdrag från en specifik, eller flera gudar.
Än så länge inga likheter mellan Genesis och Gilgamesh.
Genesis, kap 3:
Dialog mellan ormen och Eva. Ormen lurar både Eva och Adam att äta av det enda trädet som är dem förbjudet. Detta träd är inte livets träd, utan kunskapens. Det är kunskapen om gott och ont som har förbjudits människan, inte odödlighet. Människorna låter sig frestas av ormen, de äter av de förbjudna frukterna och blir utdrivna ur Edens lustgård.
Gilgamesh, stentavlorna 2-8
Tillsammans ger sig Gilgamesh och Enkidu iväg på äventyr för att vinna ära och berömmelse; de skall resa till en skog där de skall ta död på monstret som bebor skogen. Många äventyr följer. Enkidu dör, och Gilgamesh sörjer ohyggligt. Han bestämmer sig för att leta reda på hjälten Utnapishtim, som känner till odödlighetens hemlighet. Efter många äventyr hittar han slutligen Utnapishtim. Utnapishtim berättar om den katastrofala översvämningen som han en gång överlevde, ombord på en ark i sällskap med sin familj och en massa djur. Gilgamesh får även information om odödlighetens växt/ört, som han också slutligen finner, på havets botten. Gilgamesh blir bestulen sin ört av en orm.
Här finns nu äntligen en likhet mellan Genesis och Gilgamesh-eposet; det har ingen direkt anknytning till vare sig paradiset, Adam och Eva eller livets träd – men i båda narrativen återfinns en katastrofal översvämning, där en enda familj överlever, i sällskap med en massa djur ombord på en ark. Detta är i sammanhanget ett sidospår, då dokumentären inte handlar om Noas flod, utan om det försvunna Eden, samt Adam och Eva i lustgården. Jag återkommer till detta och återgår nu till huvudtemat:
I Genesis äter inte Adam och Eva av livets träd – som skulle gett dem odödlighet – utan av kunskapens. Till skillnad från Gilgamesh är paret inte ute efter ära och berömmelse och senare odödlighet - utan kunskap. ”Livets träd” var tillåten för dem, enligt Genesis. De behöver inte genomgå några stora äventyr för att nå sitt mål, då Genesis inte är en äventyrsberättelse, utan en skapelseberättelse. Inte heller dör den ena, för att sedan skickas iväg till underjorden, ur vilken den överlevande parten skall rädda honom ur – ett klassiskt tema för antikens värld – dock inte för Genesis.
En orm finns med i båda berättelserna. Adam och Eva blir lurade av en orm till att äta av kunskapens träd, Gilgamesh blir bestulen livets ört av en orm. Även om ”en orm” figurerar i båda berättelserna är ormens roll radikalt annorlunda: i Adam och Eva – narrativet vill ormen lura paret till att äta av frukten, i Gilgamesh vill ormen förhindra hjälten från att använda plantan/örten. Ingenstans i Gilgamesh framgår att ormen skulle ha syndat mot några som helst gudar genom denna sin handling, eller att Gilgamesh skulle ha suktat efter något förbjudet, i sin jakt efter odödlighetens ört. Inte heller har ormen i Gilgamesh-eposet någon lockande/frestande roll, så som dokumentären påstår. Ormen kommer, ormen själ, ormen går.
Genesis, kap 1
Genesis börjar med ett narrativ där allting som är, skapas av en ensam Gud.
Gilgamesh, stentavla 1:
Gilgamesh eposet börjar med att presentera Gilgamesh som den största av alla kungar. Han är ond och grym; kvinnorna i riket använder han till att tillfredsställa sina sexuella begär och männen utmanas till olika utmattande prov på styrka.
Än så länge inga likheter mellan Genesisnarrativet och Gilgamesh-eposet.
Genesis, kap 1-2
I Genesis skapas mannen och kvinnan till Guds avbild. De har en specifik uppgift på jorden – att vårda den och ta hand om den. Kvinnan skapas ur mannens faktiska kropp.
Gilgamesh, stentavla 1:
Gilgamesh kompanjon i eposet är en man – Enkidu, inte en kvinna. Enkidu skapas inte ur Gilgamesh, inte heller presenteras någon av dessa båda som de ursprungliga föräldrarna till all mänsklighet – vilket så klart skulle ändå vara svårt med tanke på att båda är män. Världen, en civiliserad sådan, existerar redan – Gilgamesh är en i raden av många kungar. Vare sig Gilgamesh eller Enkidu har fått något särskilt uppdrag från en specifik, eller flera gudar.
Än så länge inga likheter mellan Genesis och Gilgamesh.
Genesis, kap 3:
Dialog mellan ormen och Eva. Ormen lurar både Eva och Adam att äta av det enda trädet som är dem förbjudet. Detta träd är inte livets träd, utan kunskapens. Det är kunskapen om gott och ont som har förbjudits människan, inte odödlighet. Människorna låter sig frestas av ormen, de äter av de förbjudna frukterna och blir utdrivna ur Edens lustgård.
Gilgamesh, stentavlorna 2-8
Tillsammans ger sig Gilgamesh och Enkidu iväg på äventyr för att vinna ära och berömmelse; de skall resa till en skog där de skall ta död på monstret som bebor skogen. Många äventyr följer. Enkidu dör, och Gilgamesh sörjer ohyggligt. Han bestämmer sig för att leta reda på hjälten Utnapishtim, som känner till odödlighetens hemlighet. Efter många äventyr hittar han slutligen Utnapishtim. Utnapishtim berättar om den katastrofala översvämningen som han en gång överlevde, ombord på en ark i sällskap med sin familj och en massa djur. Gilgamesh får även information om odödlighetens växt/ört, som han också slutligen finner, på havets botten. Gilgamesh blir bestulen sin ört av en orm.
Här finns nu äntligen en likhet mellan Genesis och Gilgamesh-eposet; det har ingen direkt anknytning till vare sig paradiset, Adam och Eva eller livets träd – men i båda narrativen återfinns en katastrofal översvämning, där en enda familj överlever, i sällskap med en massa djur ombord på en ark. Detta är i sammanhanget ett sidospår, då dokumentären inte handlar om Noas flod, utan om det försvunna Eden, samt Adam och Eva i lustgården. Jag återkommer till detta och återgår nu till huvudtemat:
I Genesis äter inte Adam och Eva av livets träd – som skulle gett dem odödlighet – utan av kunskapens. Till skillnad från Gilgamesh är paret inte ute efter ära och berömmelse och senare odödlighet - utan kunskap. ”Livets träd” var tillåten för dem, enligt Genesis. De behöver inte genomgå några stora äventyr för att nå sitt mål, då Genesis inte är en äventyrsberättelse, utan en skapelseberättelse. Inte heller dör den ena, för att sedan skickas iväg till underjorden, ur vilken den överlevande parten skall rädda honom ur – ett klassiskt tema för antikens värld – dock inte för Genesis.
En orm finns med i båda berättelserna. Adam och Eva blir lurade av en orm till att äta av kunskapens träd, Gilgamesh blir bestulen livets ört av en orm. Även om ”en orm” figurerar i båda berättelserna är ormens roll radikalt annorlunda: i Adam och Eva – narrativet vill ormen lura paret till att äta av frukten, i Gilgamesh vill ormen förhindra hjälten från att använda plantan/örten. Ingenstans i Gilgamesh framgår att ormen skulle ha syndat mot några som helst gudar genom denna sin handling, eller att Gilgamesh skulle ha suktat efter något förbjudet, i sin jakt efter odödlighetens ört. Inte heller har ormen i Gilgamesh-eposet någon lockande/frestande roll, så som dokumentären påstår. Ormen kommer, ormen själ, ormen går.
Vidare har paralleller mellan Enkidus tämjande från vild till civiliserad och människans fall såsom den beskrivs i Genesis också föreslagits; låt oss titta närmare på detta.
Vildmannen Enkidu har sex med en glädjeflicka och hon introducerar honom till det civiliserade livet med kläder - och bröd och vin som mat. Detta går inte att jämföra med Evas uppgift i Genesis på några som helst punkter: Eva är inte någon erfaren glädjeflicka skickad som sändebud från den civiliserade världen till vilden Adam. I syndafallet beskrivs båda två som ovetande om skillnaden mellan gott och ont. I Gilgamesh-eposet skickas en redan civiliserad tempelprostituerad till Enkidu, i akt och mening att introducera en redan existerande civilisation till honom; ingen synd begås i samband med detta introducerande, inga regler bryts. Inte heller har tempelflickan skapats specifikt för Enkidu. Hon har ett uppdrag gällande Enkidu, men sedan försvinner hon ur narrativet. Hon är inte på något vis ämnad som hans maka och jämbördige. Enkidu är skapad som sällskap till Gilgamesh. Inte glädjeflickan. Faktiskt berättar inte narrativet något alls om hur hon blev till, då detta inte är intressant; hon är en tempelprostituerad, en av många, och blev väl till på det traditionella viset.
Dokumentären presenterar Gilgamesh-eposet på ett sådant vinklat sätt att man genast, utan andra förkunskaper, föreställer sig att även i Gilgamesh-berättelsen finns en man och en kvinna som båda bebor en trädgård, där de blir lockade av en frukt som växer i ett träd och ormen finns med där i någon roll:
"A man and a woman. A tempting fruit. A garden. And a serpent."
I själva verket har ”kvinnan” i Gilgamesh-eposet en snabbt försvinnande biroll – det är Enkidu som är Gilgamesh kumpan och resekamrat, inte kvinnan, någon trädgård och lockande frukt återfinns överhuvudtaget inte – men väl en skog med ett monster i, och en undervattensplanta som ger evigt liv. Vad har den berättelsen för ”likheter” med skapelse-berättelsen från Genesis?
Vildmannen Enkidu har sex med en glädjeflicka och hon introducerar honom till det civiliserade livet med kläder - och bröd och vin som mat. Detta går inte att jämföra med Evas uppgift i Genesis på några som helst punkter: Eva är inte någon erfaren glädjeflicka skickad som sändebud från den civiliserade världen till vilden Adam. I syndafallet beskrivs båda två som ovetande om skillnaden mellan gott och ont. I Gilgamesh-eposet skickas en redan civiliserad tempelprostituerad till Enkidu, i akt och mening att introducera en redan existerande civilisation till honom; ingen synd begås i samband med detta introducerande, inga regler bryts. Inte heller har tempelflickan skapats specifikt för Enkidu. Hon har ett uppdrag gällande Enkidu, men sedan försvinner hon ur narrativet. Hon är inte på något vis ämnad som hans maka och jämbördige. Enkidu är skapad som sällskap till Gilgamesh. Inte glädjeflickan. Faktiskt berättar inte narrativet något alls om hur hon blev till, då detta inte är intressant; hon är en tempelprostituerad, en av många, och blev väl till på det traditionella viset.
Dokumentären presenterar Gilgamesh-eposet på ett sådant vinklat sätt att man genast, utan andra förkunskaper, föreställer sig att även i Gilgamesh-berättelsen finns en man och en kvinna som båda bebor en trädgård, där de blir lockade av en frukt som växer i ett träd och ormen finns med där i någon roll:
"A man and a woman. A tempting fruit. A garden. And a serpent."
I själva verket har ”kvinnan” i Gilgamesh-eposet en snabbt försvinnande biroll – det är Enkidu som är Gilgamesh kumpan och resekamrat, inte kvinnan, någon trädgård och lockande frukt återfinns överhuvudtaget inte – men väl en skog med ett monster i, och en undervattensplanta som ger evigt liv. Vad har den berättelsen för ”likheter” med skapelse-berättelsen från Genesis?
Låt mig nu exemplifiera hur faktiska likheter mellan två olika narrativ ser ut:
Det finns enbart en stor, uppenbar likhet mellan Gilgamesh – eposet och de första kapitlen i Genesis, och detta berör översvämningen, samt hur figuren Utnapishtim överlevde den i en ark.
Låt oss jämföra med den bibliska Noa:
Noa blir förvarnad om den kommande översvämningen – Utnapishtim blir förvarnad om den kommande översvämningen.
Noa får exakta mått för sitt arkbyggande – Utnapishtim får exakta mått för sitt arkbyggande.
Noa tar med sig sin familj och djur ombord på arken – Utnapishtim tar med sig sin familj och djur på arken.
Noa släpper iväg fåglar för att undersöka omvärlden – Utnapishtim släpper iväg fåglar för att undersöka omvärlden.
Noas ark landar på ett berg – Utnapishtims ark landar på ett berg.
Här finns faktiska likheter mellan de två narrativen – i såpas stor grad att de inte går att bortse ifrån. Därmed inte sagt att Gilgamesh-eposet skulle, under faktisk läsning, leva upp till ett enda påstående som dokumentären ville ge sken av. Tvärtom – dokumentären förvränger fakta genom att hitta på likheter mellan de båda narrativen som tyvärr inte finns i sinnevärlden:
”Gilgamesh finds the fruit of the tree of life”
Gilgamesh hittar ingalunda något livets träd – för att få tag på sin ört som skänker evigt liv får han vandra på havets botten med stenar om anklarna. Att försköna fakta är en sak, att ljuga rakt av är något helt annat.
Det finns enbart en stor, uppenbar likhet mellan Gilgamesh – eposet och de första kapitlen i Genesis, och detta berör översvämningen, samt hur figuren Utnapishtim överlevde den i en ark.
Låt oss jämföra med den bibliska Noa:
Noa blir förvarnad om den kommande översvämningen – Utnapishtim blir förvarnad om den kommande översvämningen.
Noa får exakta mått för sitt arkbyggande – Utnapishtim får exakta mått för sitt arkbyggande.
Noa tar med sig sin familj och djur ombord på arken – Utnapishtim tar med sig sin familj och djur på arken.
Noa släpper iväg fåglar för att undersöka omvärlden – Utnapishtim släpper iväg fåglar för att undersöka omvärlden.
Noas ark landar på ett berg – Utnapishtims ark landar på ett berg.
Här finns faktiska likheter mellan de två narrativen – i såpas stor grad att de inte går att bortse ifrån. Därmed inte sagt att Gilgamesh-eposet skulle, under faktisk läsning, leva upp till ett enda påstående som dokumentären ville ge sken av. Tvärtom – dokumentären förvränger fakta genom att hitta på likheter mellan de båda narrativen som tyvärr inte finns i sinnevärlden:
”Gilgamesh finds the fruit of the tree of life”
Gilgamesh hittar ingalunda något livets träd – för att få tag på sin ört som skänker evigt liv får han vandra på havets botten med stenar om anklarna. Att försköna fakta är en sak, att ljuga rakt av är något helt annat.
Slutligen påståendet att Edens lustgård skulle blivit funnet:
Själv har jag varningsklockor som ringer så fort någon önskar ändra på givna beskrivningar för att de skall bättre stämma överens med hans egna fakta: Genesis ger följande beskrivning av de fyra floderna:
En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar
Samtliga dessa fyra floder skall alltså ha en huvudkälla som sitt ursprung. Lyssna nu på vad professor Juris Zarins säger om detta i dokumentären:
”Euphrates and Tigris… do not spring from the same source. And the Pison and Gihon do not exist. Archeologist Juris Zarins believes he has solved this dilemma. While researching Zarins ordered photographs from satellites. The images seemed to reveal two ancient fossile rivers, now long dry. They are located in present day Saudi Arabia and Iran. Are these the remnants of the Pison and Gihon rivers in the bible? The bible says the four rivers met at their source. But Zarins believes they met at their base.”
På det här enkla sättet kan man strunta i jobbiga beskrivningar som inte överensstämmer med de fakta man har för handen, och istället vända allt på huvudet; eftersom Zarins inte kan hitta fyra floder som har samma huvudkälla vänder han helt enkelt på begreppet så att det bättre passar hans fakta. Han är inte ensam om att göra detta – redan Christoffer Columbus gjorde samma sak på sin tid, då han sökte efter Eden.
Om vi nu lämnar området fria fantasier skulle jag vilja föreslå följande: om Genesis-översvämningen – sådan som den beskrivs i bibeln – är ett faktum, finns så klart inget kvar av vare sig paradiset eller de fyra floderna – inte ens fossila flodbäddar. Allt har blivit begravt under de stora sedimentlagren som sats i rörelse av översvämningens vattenmassor. Men: människor har, i alla tider, gett familjära namn till nya bekantskaper; New York, New Sweden, etc. Det är inte alldeles otroligt att nya floder som rinner i närheten av varandra har fått gamla namn – vilket skulle förklara varför dagens Eufrat och Tigris inte har samma källa såsom bibeln påstår; det är inte fråga om samma floder även om namnen har överlevt, och fått följa med som namn till nya tvillingfloder. Om så är fallet är det helt meningslöst att leta efter Edens lustgård – då denna skulle förstörts i den globala översvämningskatastrofen – för att nu inte tala om floder som fanns före översvämningen.
I övrigt säger jag ”fy skäms” till History Channel som går med på att sända rent trams, som till och med en enkel googling eller två avslöjar för vad det är. Den som är i sanning intresserad av gammal testamentlig arkelologi gör ett gott val i boken ”On the reliability of the old testament” av K.A. Kitchen, prof, emeritus i Egyptologi.
Själv har jag varningsklockor som ringer så fort någon önskar ändra på givna beskrivningar för att de skall bättre stämma överens med hans egna fakta: Genesis ger följande beskrivning av de fyra floderna:
En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar
Samtliga dessa fyra floder skall alltså ha en huvudkälla som sitt ursprung. Lyssna nu på vad professor Juris Zarins säger om detta i dokumentären:
”Euphrates and Tigris… do not spring from the same source. And the Pison and Gihon do not exist. Archeologist Juris Zarins believes he has solved this dilemma. While researching Zarins ordered photographs from satellites. The images seemed to reveal two ancient fossile rivers, now long dry. They are located in present day Saudi Arabia and Iran. Are these the remnants of the Pison and Gihon rivers in the bible? The bible says the four rivers met at their source. But Zarins believes they met at their base.”
På det här enkla sättet kan man strunta i jobbiga beskrivningar som inte överensstämmer med de fakta man har för handen, och istället vända allt på huvudet; eftersom Zarins inte kan hitta fyra floder som har samma huvudkälla vänder han helt enkelt på begreppet så att det bättre passar hans fakta. Han är inte ensam om att göra detta – redan Christoffer Columbus gjorde samma sak på sin tid, då han sökte efter Eden.
Om vi nu lämnar området fria fantasier skulle jag vilja föreslå följande: om Genesis-översvämningen – sådan som den beskrivs i bibeln – är ett faktum, finns så klart inget kvar av vare sig paradiset eller de fyra floderna – inte ens fossila flodbäddar. Allt har blivit begravt under de stora sedimentlagren som sats i rörelse av översvämningens vattenmassor. Men: människor har, i alla tider, gett familjära namn till nya bekantskaper; New York, New Sweden, etc. Det är inte alldeles otroligt att nya floder som rinner i närheten av varandra har fått gamla namn – vilket skulle förklara varför dagens Eufrat och Tigris inte har samma källa såsom bibeln påstår; det är inte fråga om samma floder även om namnen har överlevt, och fått följa med som namn till nya tvillingfloder. Om så är fallet är det helt meningslöst att leta efter Edens lustgård – då denna skulle förstörts i den globala översvämningskatastrofen – för att nu inte tala om floder som fanns före översvämningen.
I övrigt säger jag ”fy skäms” till History Channel som går med på att sända rent trams, som till och med en enkel googling eller två avslöjar för vad det är. Den som är i sanning intresserad av gammal testamentlig arkelologi gör ett gott val i boken ”On the reliability of the old testament” av K.A. Kitchen, prof, emeritus i Egyptologi.