Det är många märkliga rykten som går, fortfarande idag. Det har passerat 2000 år men lärjungarnas trovärdighet och ärlighet är fortfarande ett ämne som lockar till diskussion. Jag har redan i tidigare blogginslag diskuterat omöjligheten, att någon eller några skulle ha lagt till en massa till ursprungstexterna; med 38 000 tidiga citat från de första kyrkofädernas brev faller sig tanken rätt så omöjlig. Men tänk om. Tänk om de ursprungliga lärjungarna faktiskt hittade på det där med att de skulle ha mött sin återuppståndna mästare? Tänk om de ljög ihop allt det där med att Jesus dök upp genom solida väggar, med en riktig fysisk kropp och bad om att få något att äta och dricka för att bevisa att han inte var en ande? Jag menar, vem tar såna amsagor på allvar idag, i dagens upplysta era?
När frågan väl har sugit sig fast vid mig som en annan fästing, måste jag ta den på allvar. Är det möjligt? Är det möjligt att lärjungarna ljög ihop allting eller också kanske hallucinerade - ville så gärna se sin döda mästare att tillslut gjorde de det?
Ljög. Detta har jag diskuterat förut; folk ljuger med en motiv. Vilket skulle motivet vara här? Att på pin tji få folk att tro på kroppslig återuppståndelse, något som för övrigt långt ifrån alla hade på agendan inom judendomen AD 30?
Att vara Jesu lärjunge påsken 30 var farliga saker. Petrus själv skall ha förnekat all kännedom om sin mästare strax efter arresteringen. Att erkänna sin tillhörighet till någon som precis blivit ihjältorterad av romarna låter inte som den mest lysande framtidsutsikten. Mycket riktigt bekräftar också evangelierna att lärjungarna inte deltog vid Jesu avrättning. De var rädda. Vettskrämda. Bättre att gömma sig tills allting lugnat ner sig och sedan smita ifrån staden, kanske en och en. Att bara några dagar efter korsfästelsen börja sprida ryktet om en tom grav och en återuppstånden mästare låter inte som en bra idé alls. Jerusalem måste ha varit som ett getingbo dagarna efter påsk sabbaten. Känslorna har säkert varit på ytan och ämnet Jesus har definitivt inte varit neutral mark så fort efter avrättningen. Att ljuga om en återuppstånden Gud låter helt enkelt som snabbaste sättet att få en fribiljett till nästa avrättning - den här gången som huvudattraktionen.
Men om de verkligen trodde att de såg honom då? Masshallucinationer - det tycker jag förresten att jag har sett föreslås som alternativ förklaring. Raskt styr jag stegen mot google: sökord - masshallucination. Noll sökträffar. Google föreslår masshysteri istället. Förklarningen är enkel: när vi hallucinerar är det våra hjärnor som erbjuder oss bilder som inte finns. Vi kan inte kommendera 11 personer att alla se samma drömbilder samtidigt - dessa är privata företeelser, mellan hjärnan och personen. Mata elva glada gossar med hallucinogener och visst kommer de att hallucinera - men knappast samma saker.
För att masshallucinationsteorin skall stämma måste Jesu lärjungar också interagera med varandra inom ramarna av samma hallucination. De kanske har alla, likt neanderthalmänniskorna i Untinen-Auels "Grottbjörnens folk", fått tillgång till någon slags gemensam minnesbank? Min alltför livliga fantasi målar upp följande scenario framför mig:
Jerusalem, Övre Salen, påsklovet 30 ekr
Petrus: *harumph* "ja, gott folk, då i dessa märkliga tider har ytterligare en ny underlighet inträffat: jag träffade imorse en läkare som påstod att han var från framtiden. Han gjorde många under och tecken för att bevisa detta och slutligen berättade han varför han hade kommit."
(Tomas ser skeptisk ut)
Petrus fortsätter: "Han hade kommit för att berätta för oss att dessa visioner om Jesus som vi alla - ja, alla förutom Tomas här - har bevittnat kallas i själva verket för hallucinationer - och att de är rätt så vanliga hos sörjande folk, som vi. Jag tar upp detta nu här efter maten eftersom jag precis hade en ny hallucination. I min hallucination såg jag här nu hur vår Herre Jesus uppenbarade sig för oss alla därborta vid fruktfatet , och i min hallucination gick du, Tomas fram till honom och började peta på honom för att försäkra dig om att han var på riktigt."
Johannes: "Men vad märkligt! Precis samma sak hallucinerade jag!"
Andreas: "Ja, jag med!"
Jakob: "samma sak såg jag, klart och tydligt."
Filippos: "för detta bevittnar även jag."
Bartolomaios: "Hep!"
Matteus: "Sup! Jag med!"
Jakob: "Ja!"
Simon: "har vi ätit svamp idag?"
Judas: (inte han. Den andre.) "Detta såg även jag."
Petrus: "Du är tyst, Tomas. Har även du hallucinerat?"
Tomas: "Nej, det har jag inte. Jag såg honom och det gjorde även alla ni andra. Jag gick mycket riktigt fram till honom och vi förde ju alla dialog med honom - vad är detta för ont prat om syner och visioner??"
Petrus: "Hm. Vi skall kanske rösta för om detta som denna min gäst från framtiden sade verkar rimligt och mer trovärdigt än det vi med egna ögon här bevittnat."
Tomas: "Rösta? Rösta??"
Petrus: "Tanken slog mig, bara... "
När frågan väl har sugit sig fast vid mig som en annan fästing, måste jag ta den på allvar. Är det möjligt? Är det möjligt att lärjungarna ljög ihop allting eller också kanske hallucinerade - ville så gärna se sin döda mästare att tillslut gjorde de det?
Ljög. Detta har jag diskuterat förut; folk ljuger med en motiv. Vilket skulle motivet vara här? Att på pin tji få folk att tro på kroppslig återuppståndelse, något som för övrigt långt ifrån alla hade på agendan inom judendomen AD 30?
Att vara Jesu lärjunge påsken 30 var farliga saker. Petrus själv skall ha förnekat all kännedom om sin mästare strax efter arresteringen. Att erkänna sin tillhörighet till någon som precis blivit ihjältorterad av romarna låter inte som den mest lysande framtidsutsikten. Mycket riktigt bekräftar också evangelierna att lärjungarna inte deltog vid Jesu avrättning. De var rädda. Vettskrämda. Bättre att gömma sig tills allting lugnat ner sig och sedan smita ifrån staden, kanske en och en. Att bara några dagar efter korsfästelsen börja sprida ryktet om en tom grav och en återuppstånden mästare låter inte som en bra idé alls. Jerusalem måste ha varit som ett getingbo dagarna efter påsk sabbaten. Känslorna har säkert varit på ytan och ämnet Jesus har definitivt inte varit neutral mark så fort efter avrättningen. Att ljuga om en återuppstånden Gud låter helt enkelt som snabbaste sättet att få en fribiljett till nästa avrättning - den här gången som huvudattraktionen.
Men om de verkligen trodde att de såg honom då? Masshallucinationer - det tycker jag förresten att jag har sett föreslås som alternativ förklaring. Raskt styr jag stegen mot google: sökord - masshallucination. Noll sökträffar. Google föreslår masshysteri istället. Förklarningen är enkel: när vi hallucinerar är det våra hjärnor som erbjuder oss bilder som inte finns. Vi kan inte kommendera 11 personer att alla se samma drömbilder samtidigt - dessa är privata företeelser, mellan hjärnan och personen. Mata elva glada gossar med hallucinogener och visst kommer de att hallucinera - men knappast samma saker.
För att masshallucinationsteorin skall stämma måste Jesu lärjungar också interagera med varandra inom ramarna av samma hallucination. De kanske har alla, likt neanderthalmänniskorna i Untinen-Auels "Grottbjörnens folk", fått tillgång till någon slags gemensam minnesbank? Min alltför livliga fantasi målar upp följande scenario framför mig:
Jerusalem, Övre Salen, påsklovet 30 ekr
Petrus: *harumph* "ja, gott folk, då i dessa märkliga tider har ytterligare en ny underlighet inträffat: jag träffade imorse en läkare som påstod att han var från framtiden. Han gjorde många under och tecken för att bevisa detta och slutligen berättade han varför han hade kommit."
(Tomas ser skeptisk ut)
Petrus fortsätter: "Han hade kommit för att berätta för oss att dessa visioner om Jesus som vi alla - ja, alla förutom Tomas här - har bevittnat kallas i själva verket för hallucinationer - och att de är rätt så vanliga hos sörjande folk, som vi. Jag tar upp detta nu här efter maten eftersom jag precis hade en ny hallucination. I min hallucination såg jag här nu hur vår Herre Jesus uppenbarade sig för oss alla därborta vid fruktfatet , och i min hallucination gick du, Tomas fram till honom och började peta på honom för att försäkra dig om att han var på riktigt."
Johannes: "Men vad märkligt! Precis samma sak hallucinerade jag!"
Andreas: "Ja, jag med!"
Jakob: "samma sak såg jag, klart och tydligt."
Filippos: "för detta bevittnar även jag."
Bartolomaios: "Hep!"
Matteus: "Sup! Jag med!"
Jakob: "Ja!"
Simon: "har vi ätit svamp idag?"
Judas: (inte han. Den andre.) "Detta såg även jag."
Petrus: "Du är tyst, Tomas. Har även du hallucinerat?"
Tomas: "Nej, det har jag inte. Jag såg honom och det gjorde även alla ni andra. Jag gick mycket riktigt fram till honom och vi förde ju alla dialog med honom - vad är detta för ont prat om syner och visioner??"
Petrus: "Hm. Vi skall kanske rösta för om detta som denna min gäst från framtiden sade verkar rimligt och mer trovärdigt än det vi med egna ögon här bevittnat."
Tomas: "Rösta? Rösta??"
Petrus: "Tanken slog mig, bara... "
Inte särskilt trovärdigt. Men hur är det med exempelvis massvisioner av Jungfru Maria? Visst har jag läst något sådant någon gång? När hjärnan rasslat igång kommer jag på det: Fatima-miraklet. Följande vet wiki:
On May 13, 1917, ten year old Lúcia Santos and her cousins Jacinta and Francisco Marto were herding sheep at a location known as the Cova da Iria near their home village of Fátima, Portugal. Lúcia described seeing a woman "brighter than the sun, shedding rays of light clearer and stronger than a crystal goblet filled with the most sparkling water and pierced by the burning rays of the sun". Astonished they ran back to their village and told everyone.
Då så. Barnen ser. De vidrör inte, de kommer inte ens på tanken att försöka vidröra. Inte heller verkar Maria intresserad av att dela barnens matsäck med dem.
Jag jämför med Lukasevangeliet:
Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ”Frid över er!” De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.”Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ”Finns det något att äta här?” De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.
(Luk 24:36)
Jag skakar på huvudet. Om jag skulle till att hitta på att jag träffat säg, min döde far - vad skulle jag hitta på då? Tja, jag skulle antagligen beskriva en vision. Jag skulle berätta hur jag sett en vision av honom, säkerligen skulle jag kunnat hitta på att vi konverserade med varandra. Men jag tror faktiskt inte det skulle falla mig i att fabulera ihop att sedan gick jag fram till honom och petade på hans högst fysiska kropp för att försäkra mig om att han var på riktigt och sen satte jag mig ner för att äta en macka och dricka en cola med honom. Varpå han försvann. Det skulle jag alldeles definitivt inte hitta på. Otroligheten i skildringen om hur lärjungarna träffade en fysisk Jesus med en fysisk kropp som de sedan bröt bröd med är det som gör berättelsen så trovärdig. Vem hittar på något sånt?
Nej jag kan inte tro att detta skulle vara lärjungarnas egna fria fantasier, inte heller tror jag att dessa män har ärats av Gud med den seriöst sällsynta gåvan av masshallucination; till er är det givet och sedan till absolut ingen annan mer. Någonsin.
Jag vet att jag sticker ut en enorm haka här nu, år 2015. Men jag hävdar att lärjungarna faktiskt upplevde detta. Alldeles på riktigt. Och om de gjorde det, borde detta faktum göra livet lite mer intressant för var och en av oss. Frågan, om lärjungarna talar sanning eller inte kan mycket väl vara den viktigaste frågan någon av oss någonsin tar ställning till.
Påsken närmar sig. Jag föreslår en mental vandring till den tomma graven, och därefter en liten egen stund för att fundera på saken, en gång till.
On May 13, 1917, ten year old Lúcia Santos and her cousins Jacinta and Francisco Marto were herding sheep at a location known as the Cova da Iria near their home village of Fátima, Portugal. Lúcia described seeing a woman "brighter than the sun, shedding rays of light clearer and stronger than a crystal goblet filled with the most sparkling water and pierced by the burning rays of the sun". Astonished they ran back to their village and told everyone.
Då så. Barnen ser. De vidrör inte, de kommer inte ens på tanken att försöka vidröra. Inte heller verkar Maria intresserad av att dela barnens matsäck med dem.
Jag jämför med Lukasevangeliet:
Medan de ännu talade stod han plötsligt mitt ibland dem och hälsade dem: ”Frid över er!” De blev rädda, och i sin förskräckelse trodde de att det var en ande de såg. Då sade han: ”Varför blir ni skrämda, varför fylls ni av tvivel? Se på mina händer och mina fötter, det är jag och ingen annan. Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har.”Och han visade dem sina händer och fötter. Då de av idel glädje och förvåning ännu inte kunde tro, frågade han dem: ”Finns det något att äta här?” De räckte honom en bit stekt fisk, och de såg hur han tog den och åt.
(Luk 24:36)
Jag skakar på huvudet. Om jag skulle till att hitta på att jag träffat säg, min döde far - vad skulle jag hitta på då? Tja, jag skulle antagligen beskriva en vision. Jag skulle berätta hur jag sett en vision av honom, säkerligen skulle jag kunnat hitta på att vi konverserade med varandra. Men jag tror faktiskt inte det skulle falla mig i att fabulera ihop att sedan gick jag fram till honom och petade på hans högst fysiska kropp för att försäkra mig om att han var på riktigt och sen satte jag mig ner för att äta en macka och dricka en cola med honom. Varpå han försvann. Det skulle jag alldeles definitivt inte hitta på. Otroligheten i skildringen om hur lärjungarna träffade en fysisk Jesus med en fysisk kropp som de sedan bröt bröd med är det som gör berättelsen så trovärdig. Vem hittar på något sånt?
Nej jag kan inte tro att detta skulle vara lärjungarnas egna fria fantasier, inte heller tror jag att dessa män har ärats av Gud med den seriöst sällsynta gåvan av masshallucination; till er är det givet och sedan till absolut ingen annan mer. Någonsin.
Jag vet att jag sticker ut en enorm haka här nu, år 2015. Men jag hävdar att lärjungarna faktiskt upplevde detta. Alldeles på riktigt. Och om de gjorde det, borde detta faktum göra livet lite mer intressant för var och en av oss. Frågan, om lärjungarna talar sanning eller inte kan mycket väl vara den viktigaste frågan någon av oss någonsin tar ställning till.
Påsken närmar sig. Jag föreslår en mental vandring till den tomma graven, och därefter en liten egen stund för att fundera på saken, en gång till.