Under hösten 2017 - vintern 2018 skrev jag några dikter som finns här nedan i skriven ordning - den första först, och medan du skrollar ner följer dikterna i skriven tur-ordning. Möjligen kan det komma mer någon gång.
Guden kurrar i mörkret.
Hans lockrop tonar precis bakom mitt fönster, manar ut i det svarta. Snabbt flyr han, i tystnad och kyla. Kvar dröjer lätta vingslag. Kvar dröjer jag, blind. I mörkret andas allting nära. Ropa igen, älskade! Ropa, ge mig riktning, å Gud! Hans unga röst ekar i den taggiga skogen, bland förvildade stigar. Dit vill han mig locka. Hit ville han ha mig, till tagg, klo och tand. Människornas ljus bakom mig skränar om trygghet och räddning. Kvar står jag. Guden kurrar i mörkret. Spinner sakta, på höga, hemliga grenar. // Jumala kujertaa pimeydessä. Hänen kutsuhuutonsa kaikuu juuri ikkunani takana, vetää ulos mustuuteen. Jo nopeasti katoaa, hiljaa kylmyyteen. Hetken huumaa siiveniskut. Hetken huumaa sokeus. Pimeydessä kaikki hengittää vieri vierin. Huuda vielä, Sinä! Huhuile suuntaa, oi Jumala! Hänen nuori äänensä kaikuu piikkipimeikössä, kauan metsittyneillä poluilla. Sinne hän kutsuu. Tänne minut halusi, kynsien ja hampaiden keskelle. Ihmisten valot selkäni takana meluavat pelastusta ja turvaa. Tässä olen. Jumala kujertaa pimeydessä. Hiljaa kehrää, korkealta, salaiselta oksalta. Guden klöser i mig
med breda tassar Jag ropar, ropar. I ångest, smärta, nederlag, niger djupt inför hans kors. Ja, han vet. Han, han ensam sänder mig nederlaget Alla andra, dem har jag stolt visat ifrån mig vaktat mitt hjärta. Men nu, konungen med den vilda kronan är här, Hans blick lågar i mig. Jag niger, darrar, utan val. Stolt lyfter han sin krona, stampar i marken, ropar. Jag hör, och skakar. Stormen stiger.
Den susar i höstens vattenpölar, drar ringar över mörka ytor. Träden bleknar bakom gula händer. Snart dundrar Han över skogen, spanar under grenarnas droppande skuggor stirrar med sneda ögon. Redan rasar han ner i mitt tysta, ordnade mörker. Allt slits ur plats, lyfts och böjs ur form i Hans vind. Ljuset rivs på. Vilt faller tystnaden. // Myrsky nousee, suhisee syksyn lätäköissä vetää ympyröitä tummiin pintoihin. Puut kalpenevat keltaisin käsin. Pian kumisee Hän metsän yllä vaanii pisaroivien oksien varjoissa vahtii vinoin silmin. Jo räsähtää rauhalliseen pimeyteeni. Riipii kaiken sijoiltaan nostaa, taivuttaa, muokkaa tuulessa. repii valon esiin. Villiä on hiljaisuus. Jag följde hans fotspår till öknens kant
Men nu sprack marken i kyla och tomhet, från mina fötters skuggor till horisontens rand. Här finns inga vägmärken inga spår i sanden att följa. Torrt dammar tomheten mot anklarna, den stiger som ett tyst tidvatten, bosätter sig i kroppen som gammal sorg. Vildmarken utanför den av människan utportionerade tiden, Gapar med glittrande käftar bortom regler och andras ork. Här blåser ångesten runt i vassa vindbyar den klänger sig fast vid allt det som är ihåligt. Ut kravlar demoner och skorpioner, mätta lejon vänder bort blicken, där finns ingen lättnad att få. Ylande röster och gamla, skuggiga minnen. Domine, exaudi vocem meam. Djupt bland bladen,
i prassel och gammal tystnad, mina ögon fladdrar efter din blick. Skuggan av dina steg leder mig djupare in, till ett mörkare kaos. Du gömmer dig i min bön, tar skydd bland mina ensamma skuggor. Du, ger mig en ung Starets, Du, beser tyst min vandring Du spänner dig i språng, bland skrattande ulvar och rytande lejon, slukar Du mig hel. Skrämt letar mina händer efter dig längs vita tangenter och svarta toner. I skogen av profeter och glömda böner hittar jag så äntligen vid flytande floder och mjuk mark, Spår Jaha... nu blev det faktiskt samma dikt tre gånger; den finska längst ner är originalet, för er som begriper / bryr er om sådant, den engelska och svenska är inte riktigt översättningar, men kanske - versioner? - av det finska ursprunget.
My soul's night The slow prayer of my soul’s night sloshes around quietly, in black muddy pools, in the the deep darkness of my heartwaters. Gray words flicker like cawing crows wings rush in gusts of prayer, for you. The dry throat's earnest heartbeat, turn my eyes to you, O Lord. Gouge the crusts of my heart’s surface, open crimson streams to gush along sorrow’s secret hallways. Pray, sigh, breathe, In me, of me, to me O Wraith, King, and Lord. Rest your sorrows in the hollow caves of my heart hide your cold hands in my unknown prayers, in my soulgrave’s deepest darks // Själens natt Min själanatts långsamma bön vadar stilla, ålar tyst krokodil, i den svarta leran av mina hjärtevatten. Gråa skrumpnar orden, som ropande råkor susar på vingar av bön tar riktning mot dig En torr strupes stadiga pulsslag, vänd min blick, O Gud. Bänd loss mitt hjärtas sårskorpor Öppna eldröda strömmar Att brusa längs hemliga salar av sorg. Be, sucka, andas i mig, genom mig, till mig Å Vålnad, Konung, Herre. Vila dina sorger i mitt hjärtas grumliga grottor Göm dina isiga händer i mina okända böner i min själagravs dolda djup Sieluni yö: Sielunyöni hidas rukous kahlaa hiljaa, käsipohjaa, sydänvesieni mustaa mutaa. Harmaana varisevat sanat, kuin raakkuvat varikset. Kohisevat rukouksen siipinä Sinua kohden. Kuivan kurkun harras syke, käännä katseeni, oi Herra. Koverra sydämeni pintaruvet, avaa tulipunaiset virrat kuohumaan pitkin surujen salaisia saleja. Rukoile, huokaa, hengitä, Minussa, minusta, minuun Oi Aave, Kuningas, Herra. Lepää suruinesi sydämeni ontoissa onkaloissa Kätke kohmeiset kätesi Minulle tuntemattomiin rukouksiin, sielunhautani syvien syliin. |
SkribentSkriv något om dig själv. Det behöver inte vara mycket, bara en översikt. Arkiv
May 2020
Kategorier |