Tänk dig att du planerar att skriva en saga. För att dina läsare skall förstå att de läser en saga planterar du en del skrivartekniska knep i din berättelse. Du börjar med "det var en gång" och avslutar med "och de levde lyckliga i alla sina dagar". Din hjälte skall lösa tre problem innan han vinner sitt pris.
På samma sätt hade de som skrev historia under första århundradet en del skrivartekniska knep för sig för att den som läser skulle känna igen skriften som just historia. Idag skall vi kika närmare på det äldsta evangeliet och vilka skrivartekniska knep där finns.
Papias var en av de första kyrkofäderna. Han levde en generation efter Jesus. Han påstår att den Markus som skrev Markusevangeliet var Simon Petrus tolk. I min värld är påståendet vettigt. Simon Petrus var, enligt evangelierna, en enkel fiskare från Kapernaum, landsbygden. Han talade antagligen inget annat än sitt modersmål, Arameiska. Om han skall berätta om Jesus för andra folkslag lär han behöva en tolk.
Men räcker det som bevis att Papias säger att Markus var Simon Petrus tolk? Räcker det med att tanken är rimlig? Nej. Så klart inte. Vi vill ha bevis på att vi genom Markus lyssnar på Simon Petrus, en av Jesu ursprungliga lärjungar.
Vi föreställer oss scenen: Simon Petrus berättar för en folkskara om hur det var att vandra tillsammans med Jesus. Markus står bredvid och översätter. Markus gör det här många, många gånger. Så småningom lär han sig Petrus berättelser utantill. Antingen på uppmaning, eller på egen hand, börjar han skriva ner berättelserna. Men nu händer något med berättelserna. Petrus, som själv var med, säger så klart "vi" om sig själv, Jesus och de andra som var med när han berättar: "Vi gick till Getsemane och Jesus sade..." Men nu, när Markus, som inte var med, skall skriva ner detta blir Petrus "vi" istället "de": "De gick till Getsemande och Jesus sade..."
Detta, att berättandet börjar väldigt ofta med ett "de" och går sedan raskt över till huvudpersonen - Jesus - ser vi särskilt mycket och ofta i just Markusevangeliet. De andra evangelierna är inte skrivna så, även om de innehåller ungefär samma händelser. Det här sättet att skriva stämmer fint med tanken att Markus verkligen var Simon Petrus tolk som senare skrev ner hans muntliga berättelser.
Ytterligare en sak som finns i Markusevangeliet kallas för Inclusio. Markus vill så klart hålla läsarens uppmärksamhet fäst vid Jesus. Samtidigt vill han att läsaren skall känna till att han har ett ögonvittne, som han har fått berättelserna ifrån. Han vill också att läsaren skall veta vem det är, utan att ta bort fokus från Jesus. Därför ramar han in sin berättelse. I början av berättandet nämner han Simon Petrus lite extra, utan någon särskild anledning. Samma sak gör han i slutet. Genom berättandets gång nämner han Simon Petrus extra mycket. Är det verkligen slumpen att Markusevangeliet har en inclusio som just riktar strålkastaren mot Simon Petrus? Eller är detta ytterligare en sak som talar för Papias påstående; Markus var Simon Petrus tolk?
Som avslutning skulle jag vilja berätta lite kort om geografin i Markusevangeliet och hur det var att leva som fiskare under första århundradet.
På samma sätt hade de som skrev historia under första århundradet en del skrivartekniska knep för sig för att den som läser skulle känna igen skriften som just historia. Idag skall vi kika närmare på det äldsta evangeliet och vilka skrivartekniska knep där finns.
Papias var en av de första kyrkofäderna. Han levde en generation efter Jesus. Han påstår att den Markus som skrev Markusevangeliet var Simon Petrus tolk. I min värld är påståendet vettigt. Simon Petrus var, enligt evangelierna, en enkel fiskare från Kapernaum, landsbygden. Han talade antagligen inget annat än sitt modersmål, Arameiska. Om han skall berätta om Jesus för andra folkslag lär han behöva en tolk.
Men räcker det som bevis att Papias säger att Markus var Simon Petrus tolk? Räcker det med att tanken är rimlig? Nej. Så klart inte. Vi vill ha bevis på att vi genom Markus lyssnar på Simon Petrus, en av Jesu ursprungliga lärjungar.
Vi föreställer oss scenen: Simon Petrus berättar för en folkskara om hur det var att vandra tillsammans med Jesus. Markus står bredvid och översätter. Markus gör det här många, många gånger. Så småningom lär han sig Petrus berättelser utantill. Antingen på uppmaning, eller på egen hand, börjar han skriva ner berättelserna. Men nu händer något med berättelserna. Petrus, som själv var med, säger så klart "vi" om sig själv, Jesus och de andra som var med när han berättar: "Vi gick till Getsemane och Jesus sade..." Men nu, när Markus, som inte var med, skall skriva ner detta blir Petrus "vi" istället "de": "De gick till Getsemande och Jesus sade..."
Detta, att berättandet börjar väldigt ofta med ett "de" och går sedan raskt över till huvudpersonen - Jesus - ser vi särskilt mycket och ofta i just Markusevangeliet. De andra evangelierna är inte skrivna så, även om de innehåller ungefär samma händelser. Det här sättet att skriva stämmer fint med tanken att Markus verkligen var Simon Petrus tolk som senare skrev ner hans muntliga berättelser.
Ytterligare en sak som finns i Markusevangeliet kallas för Inclusio. Markus vill så klart hålla läsarens uppmärksamhet fäst vid Jesus. Samtidigt vill han att läsaren skall känna till att han har ett ögonvittne, som han har fått berättelserna ifrån. Han vill också att läsaren skall veta vem det är, utan att ta bort fokus från Jesus. Därför ramar han in sin berättelse. I början av berättandet nämner han Simon Petrus lite extra, utan någon särskild anledning. Samma sak gör han i slutet. Genom berättandets gång nämner han Simon Petrus extra mycket. Är det verkligen slumpen att Markusevangeliet har en inclusio som just riktar strålkastaren mot Simon Petrus? Eller är detta ytterligare en sak som talar för Papias påstående; Markus var Simon Petrus tolk?
Som avslutning skulle jag vilja berätta lite kort om geografin i Markusevangeliet och hur det var att leva som fiskare under första århundradet.
Genesaret-sjön är stor. I själva verket omnämns den ofta som "det Galileiska havet". I norra ändan fanns en liten by som hette Kapernaum. Enligt traditionen var detta Simon Petrus hemstad.
Som fiskare har han använt det mesta av sin vakna tid till att stå näck i en båt ute på sjön med sina fiskenät redo. Sjön har varit hela hans värld. Möjligheter att resa runt omkring har varit få. Det han känner bäst till är alltså geografin i norra ändan av sjön. Detta syns i berättandet av Markusevangeliet: så länge vi rör oss omkring den norra ändan av sjön nämns resrutter och platsnamn mycket ofta. Jesus åker mest båt. Hela berättandet rör sig kring vattnet: Jesus går vid sjöstranden, han undervisar från en båt och många av händelserna utspelar sig antingen vid eller på sjön. Ordet sjö nämns 17 gånger i Markusevangeliet. De andra evangelierna kommer inte någonstans i närheten med det ordet. Markusevangeliet har en sjöcentrerad världsbild. Detta passar också in med påståendet: Markus var tolk åt en fiskare som hette Simon Petrus.
Jag vet inte om dig, men själv börjar jag undra hur många skrivartekniska knep som egentligen får backa upp Papias påstående om vem Markus var innan jag börjar tro på honom? Är det verkligen slumpen att Markusevangeliet berättas ur ett "de" - perspektiv som mycket väl kan vara en omskrivning av Petrus "vi? Är det verkligen slumpen att just Markusevangeliet har en inclusio som kastar strålkastaren mot Petrus? Är det verkligen slumpen att just geografin i Markusevangeliet är sjöcentrerad, precis som man kan förvänta sig av en fiskare som berättar?
Jag lämnar dig att fundera på detta. De andra evangelierna har också sina särskilda skrivartekniska knep. Jag hade inte tänkt att gå igenom dem på den här light-avdelningen. Nästa gång tänkte jag prata lite grann om följande problem:
Även om vi tror att evangelierna faller inom ramen av ögonvittnesperioden och att vi genom dem får lyssna på riktiga ögonvittnen till Jesu gärning - vem säger att Jesu lärjungar inte har lagt till en massa sedan efter att Jesus hade dött? Överdrivit, hittat på och ljugit helt enkelt? Jag tror att det skulle varit utomordentligt svårt för någon alls att lägga ord i mun på Jesus. I nästa bloggpost skall jag förklara varför.
Som fiskare har han använt det mesta av sin vakna tid till att stå näck i en båt ute på sjön med sina fiskenät redo. Sjön har varit hela hans värld. Möjligheter att resa runt omkring har varit få. Det han känner bäst till är alltså geografin i norra ändan av sjön. Detta syns i berättandet av Markusevangeliet: så länge vi rör oss omkring den norra ändan av sjön nämns resrutter och platsnamn mycket ofta. Jesus åker mest båt. Hela berättandet rör sig kring vattnet: Jesus går vid sjöstranden, han undervisar från en båt och många av händelserna utspelar sig antingen vid eller på sjön. Ordet sjö nämns 17 gånger i Markusevangeliet. De andra evangelierna kommer inte någonstans i närheten med det ordet. Markusevangeliet har en sjöcentrerad världsbild. Detta passar också in med påståendet: Markus var tolk åt en fiskare som hette Simon Petrus.
Jag vet inte om dig, men själv börjar jag undra hur många skrivartekniska knep som egentligen får backa upp Papias påstående om vem Markus var innan jag börjar tro på honom? Är det verkligen slumpen att Markusevangeliet berättas ur ett "de" - perspektiv som mycket väl kan vara en omskrivning av Petrus "vi? Är det verkligen slumpen att just Markusevangeliet har en inclusio som kastar strålkastaren mot Petrus? Är det verkligen slumpen att just geografin i Markusevangeliet är sjöcentrerad, precis som man kan förvänta sig av en fiskare som berättar?
Jag lämnar dig att fundera på detta. De andra evangelierna har också sina särskilda skrivartekniska knep. Jag hade inte tänkt att gå igenom dem på den här light-avdelningen. Nästa gång tänkte jag prata lite grann om följande problem:
Även om vi tror att evangelierna faller inom ramen av ögonvittnesperioden och att vi genom dem får lyssna på riktiga ögonvittnen till Jesu gärning - vem säger att Jesu lärjungar inte har lagt till en massa sedan efter att Jesus hade dött? Överdrivit, hittat på och ljugit helt enkelt? Jag tror att det skulle varit utomordentligt svårt för någon alls att lägga ord i mun på Jesus. I nästa bloggpost skall jag förklara varför.