Hej! På den här sidan skall jag försöka sammanfatta det viktigaste jag har att säga under de mer "tunga" apologetiska sidorna för er som inte orkar eller vill läsa jättelånga resonemang. Det här skall vara lite mer lättfattat, lättsamt och förhoppningsvis - kort.
Vad har jag för källor till alla de saker som jag påstår i de bloggposter som finns på den här sidan?
De allra flesta av de jag läser har en prof.emeritus i nytestamentlig forskning: N.T. Wright R. Bauckham J.D.G. Dunn sedan har vi andra, minst lika intressanta namn inom nytestamentlig forskning som jag anser är intressanta: Gary Habermas - PhD filosofi och religionsfilosofi, M.A. i filosofisk teologi https://sv.wikipedia.org/wiki/Gary_Habermas Anni Pesonen - teologie doktor Kirsi Valkama - filosofie magister i filosofi och teologi Förutom dessa forskare tycker jag att författaren C.S. Lewis är intressant att läsa. Jag har valt att inte ange exakta namn på böcker eller sidohänvisningar dels för att texterna skulle bli oläsliga. Men jag önskar att ni som läser här känner till att jag väljer noggrant vems böcker jag läser och vilken bakgrund författarna har. Här har ni namn på de böcker och föresläningar som jag har läst på sistone och mest refererar till när det gäller faktan på dessa sidor: Jesus and the eyewitnesses (R. Bauckham 2006) Mark's geography and the origin of the Gospel of Mark (R. Bauckham - föreläsning, finns bla på youtube) The resurrection of the son of God (N.T. Wright 2003) The Jewish Annotated New Testament (2011) The Resurrection Argument - Gary Habermas (finns bla på youtube) The Shroud of Turin - en artikel av Gary Habermas finns på garyhabermas.com Arkielämää raamatun aikaan (vardagsliv under biblisk tid - Pesonen / Valkama 2010) Mere Christianity (C.S. Lewis 1952) Förutom dessa böcker och föreläsningar anser jag även att websidan thattheworldmayknow.com är också en guldgruva av information. Som jag ser det handlar frågan om inget mindre än; är det verkligen sant att Jesus var och är den han sade sig att vara och om han var det, varför var han det? Detta är frågor som Nya Testamentet försöker ge svar på. I Nya Testamentet finns:
Jag kan inte tro utan vidare. Jag måste ha goda grunder. Jag gissar att du är likadan. Så min första fråga när jag började grunna kristendomen i sömmarna var - är evangelierna skrivna tillräckligt tidigt för att kvala in som ögonvittnen? Den här bloggposten skall bara behandla detta. Den första frågan måste då bli - var börjar och slutar vår tidslinje? Vår tidslinje börjar vid år 30 efter kristus. De flesta idag - teister som ateister - är överens om att Jesus var en historiskt riktig person som blev korsfäst av romarna. Detta skall ha hänt cirka år 30, enligt vår tideräkning. Tidslinjen tar slut vid år 70. Går vi förbi år 70 har vi lämnat ögonvittnesperioden, med god marginal. Folk på första århundradet levde i regel inte längre än 45 år. Någon enstaka person kunde så klart leva längre än så. Men om evangelierna skall alls falla inom ramarna av ögonvittensperioden måste de falla mellan dessa år. Mitt resonemang börjar med en läkare. Han hette Lukas, och även skeptikerna håller idag med om att Lukasevangeliet, som bär hans namn, och Apostlagärningarna har samma författare. Dessa skall läsas som del 1 och del 2: kan vi placera del två på vår tidslinje kan vi resonera oss till även när del ett skrevs. Har vi placerat Lukasevangeliet och Apostlagärningarna på en tidslinje kan vi sedan även placera resten av evangelierna på en tidslinje, då den ena skribenten lånar saker i sitt skrivande från andra, tidigare evangelister. Och man kan ju inte låna något från en text som inte har blivit skriven än, eller hur? De historiska händelserna som hjälper oss att tidsplacera Apostlagärningarna ( from nu Apg) är:
Apostlagärningarnas två absoluta huvudpersoner är just Simon Petrus och aposteln Paulus. Små, mindre viktiga personers avrättning nämns i boken, ibland i stor detalj. Men både Petrus och Paulus lever i slutet av boken. Templet står omskrivet i presens. Både Peter och Paulus reser omkring en hel del i Judéen med omnejd. Inget antyder att Judarna skulle påbörjat något krig. Lämna nu första århundradet ett ögonblick. Tänk dig att du har hittat svenska socialdemokraters internpost från 80-talet. Men du vet inte exakt när under 80 - talet breven blev skrivna. Så du tittar främst på hur de skriver om Palme; talar breven om honom i presens, som om han fortfarande levde? Talar breven om honom som om han fortfarande var statsminister i Sverige? Eller står Palme omnämnd i dåtid varje gång han nämns? Nämner man till och med hans mord? Om ja, då vet du att breven är skrivna efter mordet. Med samma logik anser jag att det är rimligt att utgå ifrån att om vare sig Petrus eller Paulus avrättningar, det judisk-romerska kriget eller templets förstörande står omnämnda i Apg, indikerar det att boken skrevs innan, inte efter dessa händelser. Därför är det rimligt att placera boken Apg vid 60 - talets början på vår tidslinje. Och nu har vi rena rama dominobrickoeffekten till evangelierna: om Apg - som ju var del 2 i en bokserie om två böcker - blev skrivet i början av 60 ekr, måste ju del 1, Lukasevangeliet, ha skrivits ännu tidigare. Lukas i sin tur lånar från Matteusevangeliet. Då måste Matteus ha skrivits ännu tidigare. Och samtliga forskare som jag har läst menar att Markusevangeliet är äldst, och att Matteus i sin tur lånade från Markus. Vilket betyder att Markus måste falla ännu tidigare än Matteus på tidslinjen. 40 - talet, allra senast, menar exempelvis Richard Bauckham, som även skriver om hur Markusevangeliet erbjuder anonymitetens beskydd till flera viktiga medspelare i de sista dramatiska händelserna under påskveckan. Och själva poängen med att erbjuda någon anonymitetens beskydd är ju, att personen i allra högsta grad lever, medan skribenten sitter och skriver. Markus, Matteus och Lukas brukar kallas för synoptiska evangelier. Det är för att de är så samstämmiga. Att läsa dessa tre är lite som att lyssna på tre killar som alla har antingen själva bevittnat, eller lyssnat på var sitt ögonvittne som har sett samma bilolycka. Så vad har vi? Jesus dör cirka 30 Markusevangeliet: 40 - tal, allra senast Matteus (lånar från Markus) Lukas (lånar från åtminstone Matteus) Apostlagärningarna (del två till Lukasevangeliet och skriven av samma författare som Lukasevangeliet) tidig 60 - tal, allra senast. Du märker kanske att jag inte har nämnt det fjärde evangeliet, Johannesevangeliet. Den är väldigt speciell. Den får jag ta och behandla i en annan light-post. Men om du är jättenyfiken redan nu får du gärna gå in under fliken "lärjungarna" och läsa mer där om vem Johannes var. Det finns för all del mer saker som talar för att exempelvis Markusevangeliet verkligen blev skrivet så tidigt som jag påstår här. Men dessa resonemang är långa och invecklade. Just nu räcker det med att konstatera att bara genom att känna till lite allmän, enkel historia kan vi resonera oss till om tre evangelier av fyra möjliga verkligen skulle kunna falla inom åren 30 - 70 ekr. Mitt svar på den frågan blir ett ja. Och om evangelierna verkligen var skrivna av faktiska personer som kände Jesus, eller av personer som kunde själva lyssna till ögonvittnen och sedan skriva ner det de hörde, blir det ju genast mycket intressantare att alls läsa dem. Men räcker dessa historiska fakta verkligen? Finns det inga andra fakta och resonemang som vi kan titta på för att försäkra oss om att evangelierna verkligen faller inom ramen av ögonvittnesperioden? Det skall jag ta upp i nästa bloggpost. Detta brukar vara huvudanledningen till att folk "inte tror" att evangelierna innehåller något annat än myt och legend. Även om originalskrifterna skrevs inom ögonvittneseran - hur kan vi veta att texterna inte har ändrats av andra, senare aktörer? Det här är en riktigt bra fråga att ställa. Det fanns nämligen inget kontrollsystem på den tiden då allt kopierades för hand. Kvaliteten på manuskripten varierade. en del kopister orkade inte skriva allt i ett långt manuskript utan utelämnade och skippade lite som de kände för det. Andra lade till egna saker, som de tyckte passade. Det här var ett allmänt problem. Det klagades en hel del över den varierande kvaliten på kopior. Dock har vi följande fakta att luta oss tillbaka på när det gäller just materialet i Nya Testamentet: även om evangeliernas originalmanuskript har gått förlorade har vi 36 000 tidiga citat att tillgå. Idag vill jag förklara varför detta är intressant. Nu måste vi igen återvända till en generation efter Jesus. I den generationen hittar vi en kyrkofader vid namn Polycarp. Han är intressant eftersom ett av hans brev har överlevt i original till våra dagar. Det är ett brev till en församling. I det här brevet citerar Polycarp både Lukas och Matteusevangeliet, Apostlagärningarna och 12 av de breven som vi idag hittar i Nya Testamentet. Genom att läsa hans citat får vi en bild av hur hans kopior av de här dokumenten har sett ut. Sedan kan vi öppna våra egna versioner som finns i Nya Testamentet och jämföra. Har Polycarp citerat något som inte finns i våra versioner, i dagens biblar? Har ordalydelsen i våra biblar och hans kopior ändrat sig? Även om han inte citerar några hela verk - hur stor är sannolikheten att han har lyckats citera just de ställen som sedan har vandrat oförändrade till dagens biblar? Och hur är det med det faktum att han inte citerar varje källa bara en gång utan flera? Genom att jämföra hur citaten från de tidiga kyrkofädernas brevväxling har sett ut med det vi har idag i våra biblar kan vi få reda på hur mycket texterna har eller inte har förändrats. Det är också intressant att notera att dessa 36 000 citat skulle räcka för att återställa hela Nya Testamentet, mening för mening, om vi hade förlorat alla hela manuskript. Samt att dessa 36 000 citat kommer från de första 300 åren. Varje separat gubbe har suttit med sin individuella kopia av ett manuskript. De har inte kunnat kontrollera vad nästa person kommer att citera om ytterligare 50 år - eller hur. De har inte kunnat kontrollera vilken kvalité brevskrivaren i landet eller staden bredvid har haft på sina kopior. Något samlingsverk, där alla evangelierna, breven och allt det andra skulle finnas inom samma pärmar, fanns inte. Så vad är det för skillnader vi hittar då? Markusevangeliets avslut har gått förlorat. Johannesevangeliet har ett avsnitt med en äktenskapsförbryterska som i de äldsta kopiorna finns skrivet bredvid texten, i marginalen. Där kan vi inte veta om detta är ett tillägg som kopisten missade eller glömde och sedan lade till i marginalen, eller om det var något som någon lade till av okänd anledning. Det är de två stora textavsnitten som antingen saknas eller där vi idag inte kan veta hur det från första början såg ut. För övrigt handlar förändringarna om antingen förklarande tillägg eller om formulering. Vad menar jag med ett förklarande tillägg? Jo, om det i den äldsta kopian står "Jesus var ensam med de 12" och sedan i en yngre kopia står "Jesus var ensam med de 12 lärjungarna" så är ordet "lärjungarna" ett förklarande tillägg. Ett sådant tillägg ändrar inte på faktan i texten, men förklarar för en senare läsare som inte hör till Jesus-generationen vilka "de 12" var. Med andra ord: dagens Ny-testamentliga forskning menar verkligen att vi inte behöver oroa oss för att någon skulle lagt till en massa saker (eller dragit ifrån) mellan originalmanuskripten och de kopior vi har idag. Den enorma mängden citat från bland annat de tidiga kyrkofädernas brevskriveri försäkrar oss att det skulle varit svårt för legender och myter att slinka in. Vi skulle se dem; "det här citatet figurerar inte under de första 150 åren alls. Det måste vara en senare legend som har slunkit med i manuskripten." Eftersom sådant inte förekommer kan vi veta hur originalmanuskripten har sett ut, på ett ungefär. Tänk dig att du planerar att skriva en saga. För att dina läsare skall förstå att de läser en saga planterar du en del skrivartekniska knep i din berättelse. Du börjar med "det var en gång" och avslutar med "och de levde lyckliga i alla sina dagar". Din hjälte skall lösa tre problem innan han vinner sitt pris. På samma sätt hade de som skrev historia under första århundradet en del skrivartekniska knep för sig för att den som läser skulle känna igen skriften som just historia. Idag skall vi kika närmare på det äldsta evangeliet och vilka skrivartekniska knep där finns. Papias var en av de första kyrkofäderna. Han levde en generation efter Jesus. Han påstår att den Markus som skrev Markusevangeliet var Simon Petrus tolk. I min värld är påståendet vettigt. Simon Petrus var, enligt evangelierna, en enkel fiskare från Kapernaum, landsbygden. Han talade antagligen inget annat än sitt modersmål, Arameiska. Om han skall berätta om Jesus för andra folkslag lär han behöva en tolk. Men räcker det som bevis att Papias säger att Markus var Simon Petrus tolk? Räcker det med att tanken är rimlig? Nej. Så klart inte. Vi vill ha bevis på att vi genom Markus lyssnar på Simon Petrus, en av Jesu ursprungliga lärjungar. Vi föreställer oss scenen: Simon Petrus berättar för en folkskara om hur det var att vandra tillsammans med Jesus. Markus står bredvid och översätter. Markus gör det här många, många gånger. Så småningom lär han sig Petrus berättelser utantill. Antingen på uppmaning, eller på egen hand, börjar han skriva ner berättelserna. Men nu händer något med berättelserna. Petrus, som själv var med, säger så klart "vi" om sig själv, Jesus och de andra som var med när han berättar: "Vi gick till Getsemane och Jesus sade..." Men nu, när Markus, som inte var med, skall skriva ner detta blir Petrus "vi" istället "de": "De gick till Getsemande och Jesus sade..." Detta, att berättandet börjar väldigt ofta med ett "de" och går sedan raskt över till huvudpersonen - Jesus - ser vi särskilt mycket och ofta i just Markusevangeliet. De andra evangelierna är inte skrivna så, även om de innehåller ungefär samma händelser. Det här sättet att skriva stämmer fint med tanken att Markus verkligen var Simon Petrus tolk som senare skrev ner hans muntliga berättelser. Ytterligare en sak som finns i Markusevangeliet kallas för Inclusio. Markus vill så klart hålla läsarens uppmärksamhet fäst vid Jesus. Samtidigt vill han att läsaren skall känna till att han har ett ögonvittne, som han har fått berättelserna ifrån. Han vill också att läsaren skall veta vem det är, utan att ta bort fokus från Jesus. Därför ramar han in sin berättelse. I början av berättandet nämner han Simon Petrus lite extra, utan någon särskild anledning. Samma sak gör han i slutet. Genom berättandets gång nämner han Simon Petrus extra mycket. Är det verkligen slumpen att Markusevangeliet har en inclusio som just riktar strålkastaren mot Simon Petrus? Eller är detta ytterligare en sak som talar för Papias påstående; Markus var Simon Petrus tolk? Som avslutning skulle jag vilja berätta lite kort om geografin i Markusevangeliet och hur det var att leva som fiskare under första århundradet. Genesaret-sjön är stor. I själva verket omnämns den ofta som "det Galileiska havet". I norra ändan fanns en liten by som hette Kapernaum. Enligt traditionen var detta Simon Petrus hemstad. Som fiskare har han använt det mesta av sin vakna tid till att stå näck i en båt ute på sjön med sina fiskenät redo. Sjön har varit hela hans värld. Möjligheter att resa runt omkring har varit få. Det han känner bäst till är alltså geografin i norra ändan av sjön. Detta syns i berättandet av Markusevangeliet: så länge vi rör oss omkring den norra ändan av sjön nämns resrutter och platsnamn mycket ofta. Jesus åker mest båt. Hela berättandet rör sig kring vattnet: Jesus går vid sjöstranden, han undervisar från en båt och många av händelserna utspelar sig antingen vid eller på sjön. Ordet sjö nämns 17 gånger i Markusevangeliet. De andra evangelierna kommer inte någonstans i närheten med det ordet. Markusevangeliet har en sjöcentrerad världsbild. Detta passar också in med påståendet: Markus var tolk åt en fiskare som hette Simon Petrus. Jag vet inte om dig, men själv börjar jag undra hur många skrivartekniska knep som egentligen får backa upp Papias påstående om vem Markus var innan jag börjar tro på honom? Är det verkligen slumpen att Markusevangeliet berättas ur ett "de" - perspektiv som mycket väl kan vara en omskrivning av Petrus "vi? Är det verkligen slumpen att just Markusevangeliet har en inclusio som kastar strålkastaren mot Petrus? Är det verkligen slumpen att just geografin i Markusevangeliet är sjöcentrerad, precis som man kan förvänta sig av en fiskare som berättar? Jag lämnar dig att fundera på detta. De andra evangelierna har också sina särskilda skrivartekniska knep. Jag hade inte tänkt att gå igenom dem på den här light-avdelningen. Nästa gång tänkte jag prata lite grann om följande problem: Även om vi tror att evangelierna faller inom ramen av ögonvittnesperioden och att vi genom dem får lyssna på riktiga ögonvittnen till Jesu gärning - vem säger att Jesu lärjungar inte har lagt till en massa sedan efter att Jesus hade dött? Överdrivit, hittat på och ljugit helt enkelt? Jag tror att det skulle varit utomordentligt svårt för någon alls att lägga ord i mun på Jesus. I nästa bloggpost skall jag förklara varför. I dagens text tänkte jag behandla varför det inte är särskilt trovärdigt att någon alls skulle kunnat lägga ord i mun på Jesus efter hans död. Jag tror att hans undervisning, sådan vi läser den i Nya Testamentet - verkligen var hans, inte senare myter, legender och "Jesus-historier" som blandade sig in under årens gång. Jag skall nu redogöra varför: Först och främst måste du känna till att det var bara pojkarna som fick gå i skolan under första århundradets Judéen. Det pojkarna fick lära sig var lagen - de fem Moseböckerna. Det är vettigt. Om du vill fungera i ett samhälle måste du kunna lagarna och reglerna. Eftersom böcker var stora skatter var det inget som folk ägde, så som vi gör idag. I en liten by fanns antagligen exakt en uppsättning av Torarullar (de 5 Moseböckerna) och dem hade byrabbinen i sin synagoga, som också fick fungera som byskola. Detta betyder att Jesus och hans samtida växte upp i en kultur där det fanns en gedigen utantillinlärningstradition. Eftersom vanligt folk inte ägde böcker, fick alla lära sig tradera skrifterna utantill. Den här vanligaste typen av läraren kommer jag i fortsättningen kalla för Torah-rabbin: han kan de fem Moseböckerna. Det är hans område av expertis. Förutom Toran finns det ju även andra böcker i det vi kallar för Gamla Testamentet - Judarnas bibel; sammantaget finns där 24 böcker. En del innehåller poesi. Andra är profetiska böcker. Och så finns det böcker som skildrar det Judiska folkets historia. Innan vi kommer till den andra sorten av Rabbiner skulle jag vilja berätta en sak till: det fanns ytterligare en sak som försvårade för en vanlig Abrahamsson att verkligen på djupet förstå sin egen heliga skrift. Den var skriven på Hebreiska. På den tiden talade ingen Hebreiska. Folket talade Arameiska. Hebreiskan var reserverad för de heliga skrifterna. Tänk dig att du går till kyrkan en gång i veckan för att höra bibeln läsas upp. Men ingen läser upp den på svenska. Istället får du höra den läsas upp på gammeldanska. Hur väl förstår du då vad som sägs? Av just den här anledningen behövde man ha experter. Dessa experter kallades för skriftlärda. Deras jobb var att på djupet förstå texterna och kunna förklara dem. Och nu kommer vi äntligen till den andra sortens rabbin som jag vill att ni skall känna till: Smikah-rabbin. Smikah är hebreiska och betyder "auktoritet". En Smikah-rabbi hade lärt sig hela gamla testamentet utantill. Med korsreferenser mellan texterna. Sådana rabbiner var sällsynta. Vi pratar inte ens om en per generation. Och de var kända! När en sådan rabbi kom till byn ville alla höra honom undervisa! Folk reste långt för att f höra honom, han samlade stora folkskaror omkring sig vart han än gick... Och han hade lärjungar. En vanlig Torah-rabbi hade elever. Men en rabbi med Smikah tog sig lärjungar. Att bli antagen var en stor ära. Lärjungarna ville efterlikna sin Rabbi i allt han gjorde. Han hade ju rätten att undervisa i egen auktoritet! Han fick göra egna tolkningar av texten - så länge som han höll sig inom ramarna av Tanakh - den judiska bibeln. Det är dessa rabbiner som säger saker och ting som "ni har hört det sägas... men jag säger er..." De gör egna tolkningar. Hängivna lärjungar. Rätten av göra egna tolkningar. Folk som kommer resande från när och fjärran för att höra den här rabbinen undervisa. Börjar det låta bekant? Det borde det. Jesus uppförde sig - rakt igenom sin gärning - som en rabbi med Smikah; så fort han öppnade munnen ramlade det ut textcitat. I hans liknelser använder han sig av bilder som folk känner igen från gamla testamentet. Han undervisade i templet. Det fick inte vilken som helst Torah-rabbi göra. Och nu kommer vi till min poäng med den här texten: det blir helt enkelt fruktansvärt svårt att lägga ord i mun på en sådan person! Samtliga texter i GT korshänvisar till varandra! Det räcker inte med att du kan texterna - du måste också kunna korshänvisningarna - och förstå dem! Med andra ord: för att kunna lägga ord i mun på en Rabbi med Smikah måste du själv vara en Rabbi med Smikah. Och jag sade ju att de här killarna var sällsynta. Inte ens en per generation. Jag brukar köra en modern liknelse: för att kunna slå i folk att du är Zlatan räcker det inte med att du ser ut som han. Eller att du kan "spela fotboll". Du måste tyvärr kunna spela fotboll på samma nivå som Zlatan för att folk skall tro att DU är Zlatan. Och det är här vi möter på patrull. Lärjungarna själva lägga ord i mun på sin numera döda mästare? För att få eftervärlden att tro att Jesus var en rabbi med Smikah måste du själv vara en - annars kommer inte texterna ha den rätta klangen. Idag skulle man också kunna jämföra med en Shakespeare-kunnare, som har lärt sig alla Shakespeares sonetter utantill. Men att kunna hans sonetter utantill är tyvärr inte likvärdigt med att äga den briljans som krävs för att författa en, och det med den äkta Shakesperianska stilen. På detta ska vi komma ihåg att Jesu lärjungar har haft en utomordentligt god förmåga att lära sig saker och ting utantill. De tillhörde en kultur där alla lärde sig saker och ting utantill i stora tjock, hela tiden. De har, med största sannolikhet, lärt sig Jesu undervisning och liknelser utantill redan när han levde. Men kan inte senare aktörer ha kunnat lägga ord i mun på Jesus? Även om Jesu lärjungar inte hade den förmågan, kan inte någon okänd, anonym rabbi med Smikah senare ha lagt ord i munnen på Jesus? En sådan figur får helt enkelt inte plats i händelseförloppet mellan att evangelierna skrevs ner och att de börjar citeras av de första kyrkofäderna. Kommer du ihåg de 36 000 tidiga citaten? Så vad betyder det här i praktiken? Att ingen lade ord i munnen på Jesus. Att vi har hans undervisning, intakt. Att vi har att göra med en person som påstod att han var mycket, mycket mer än bara en rabbi med Smikah. Vem påstår att han är Gud? Påstod Jesus det? Om han gjorde det - varför gjorde han det? Ljög han? Var han galen? Eller - talade han sanning? Detta skall vi kika på i nästa bloggpost. Så långt har vi här på light-avdelningen kommit fram till följande:
Men... om inte skrifterna har förvanskats genom århundradenas gång och om lärjungarna inte glorifierade sin döde hjälte utan berättade om honom som de verkligen mindes honom - då måste ju nästa logiska steg bli att fråga: sade Jesus verkligen någon enda gång att han var Gud inkarnerad? Ja. Frågan är bara hur många exempel jag skall ta här på light-avdelningen. Det börjar med ett begrepp. "Människosonen". Det här var Jesu absoluta favorittitel på sig själv. Han refererade ofta till sig själv som "Människosonen". Så vad betyder det? Det beror på. I Gamla Testamentet hittar vi "Människosonen" i två olika böcker. I profeten Hesekiels bok använder Gud titeln om Hesekiel, för att understryka Hesekiels mänsklighet. I Daniels bok finns människosonen med som en del av en syn som Daniel ser. Människosonen kommer gående längs skyarna och placeras på Guds högra sida. Alla folken bugar sig för honom. I Daniel används titeln som en Gudomlig titel. Tiotusendollars-frågan är alltså; vilket av dessa båda titlar menade Jesus? Alla evangelierna berättar om hur Jesus blev bortförd mitt i natten strax innan det årliga påskfirandet skulle börja. Han blir förhörd inför de Judiska skriftlärde. Under ett tillfälle ställer de den stora frågan till honom rakt ut: "är du Messias?" På detta svarar Jesus genom att citera Daniel... Om nu ingen har kunnat placera ord-i-mun på Jesus sedan efter hans död måste vi anta att han faktiskt sade detta. Och då återstår tre olika alternativ - det som brukar kallas för C.S.Lewis trilemma (efter en känd författare som skrev många böcker som försvarade den kristna tron):
Vi människor brukar ljuga av en anledning. Vi vill skydda oss själva. Vi vill skydda någon annan. Vi vill rädda ansiktet. Vi vill rädda någon annans ansikte. Vi är rädda. Eller arga. Vi vinner något på att ljuga. De flesta ljuger inte för att det är skojigt, utan med ett motiv. Vilket skulle ha varit Jesus motiv? Han står inför en fientligt sinnad jury som kan döma honom till att stenas till döds. Vad som är ännu värre är att de kan överlämna honom till romarna. Utan romerskt medborgarskap väntar enbart mycket plågsamma sätt att dö. I värsta fall kan romarna döma honom till att dö en död som tar flera dagar att lida igenom. Allt det här vet Jesus. Så vilket är hans motiv? Om han själv visste att han inte var "den levande Gudens son" - varför då ljuga om det inför någon som kan och vill plåga ihjäl honom om han svarar ja? Jag tror att min föreställningsförmåga är lika god som nästa mans. Men jag kan inte komma på ett enda motiv för den teorin. Inte under de förutsättningarna. Alltså kvarstår - Jesus trodde verkligen att han var Gud inkarnerad. Så - var han galen då? Var inte hans mamma och hans bröder hos honom vid ett tidigare tillfälle - redo att hämta hem honom för att de just trodde att han var "från sina sinnen"? Följande problem har jag med "galen" - teorin:
Vilket vi har. Dessa fakta håller skeptikerna - de mest pålästa skeptikerna - med om, idag:
The plot thickens. I nästa bloggpost måste vi tyvärr in i en tom grav, från första århundradet. Då är vi äntligen här. Ser du den avlånga stenslafen där borta? Där brukade man lägga kroppen. Och i de där mindre, mörkare utrymmen, dit lade man familjens ossuarins - stenkistorna i vilka man lade benen ungefär ett år efter begravningen. Som jag sade i förra bloggposten: till och med skeptikerna idag - det vill säga de som är pålästa - håller med om att vi har en tom grav. Sedan går åsikterna isär om varför. Fyra hypoteser finns:
Först ut har vi alltså "dog inte på korset" - teorin. Piskningen var en vanligt förekommande intro till korsfästelsen. Den skedde med en s.k. flagellum som drog med sig hud och vävnader varje gång som piskan slog till mot kroppen. Det var inte ovanligt att offret piskades tills antingen benen eller inälvorna syntes. Den här bestraffningsformen kallades för "lilla döden". Långt ifrån alla överlevde den. På detta berättar evangelierna att Jesus även fick en törnekrona. Glöm alla stiliserade bilder på törne-tiaror. Soldaterna skulle inte haft tid eller möjlighet att börja pyssla med taggiga grenar. De skulle böjt ihop några grenar till en hockeyhjälms- liknande historia. En vass hockeyhjälm. Väl på avrättningsplatsen är det dags för korsfästelsen. Korsfästelsen sker genom var sin stor kroppspulsåder, i handleden. Sedan roterar man den ena foten över den andra och en tredje spik korsfäster fötterna. För att andas in måste offret stödja sin kroppstyngd mot spiken som går rakt igenom hans fötter. När kroppen sjunker ihop och han andas ut skjuter smärtan upp längs ryggen och de korsfästa armarna. Den vanligaste dödsorsaken var att kvävas till döds. Romarna var proffs på den här sortens avrättningar. Om en centurion, som hade som uppgift att bevaka att allt gick rätt till skulle plockat ner någon som fortfarande levde skulle han själv omedelbart ha dömts till döden. På detta skall vi komma ihåg följande fakta: enligt evangelierna blev Jesus hjärta punkterat med en romersk lans. Tänk också på att det finns en anledning till varför dagens självmordskandidater skär upp just handlederna; om blodet får flöda fritt från två öppna kroppspulsådrar dör offret tämligen snabbt. Vad tror du händer med ett levande offer för korsfästelse samma sekund som spikarna dras loss? För att inte raskt förblöda skulle Jesus behövt omedelbar akutvård redan vid foten av korset. Raskt vidare till nästa teori; lärjungarna stal kroppen. Vi befinner oss alltså i Jerusalem. Den heligaste platsen för hela judendomen. Detta är inte vilken veckosabbath som helst - det är påsksabbath. För 2000 år sedan hade ingen förutom Judarna helg. Judarna hade sin lördag då allt arbete upphörde. Det fanns strikta regler kring sabbathen; allt arbete var förbjudet. Man fick inte gå mer än max en kilometer. Det fanns renlighetsregler och kultisk renhet att beakta: att låta en hednings skugga vidrörda kroppen, att ha samröre med en menstruerande kvinna, att vidröra en död kropp; allt detta resulterade i kultisk orenhet. Men att gå in i en grav under sabbathen? - otänkbart. Jesu lärjungar var inte heller vilka som helst Judar. För de var Messiasfrågan så viktig att de hade bokstavligen övergett allt för att följa Guds utsände. Det är dessa killar som vi nu skall ha att bryta mot Gud. Det är dessa killar som vi nu vill skicka iväg att råna en grav under den heligaste högtiden på den heligaste platsen – utan något som helst motiv. Vi måste också betänka den handlingsförlamande sorgen. Det jag ser framför mig när jag föreställer mig lärjungarna en dag efter Jesu avrättning är ett gäng män som gömmer sig i ett hus någonstans i Jerusalem. Några lutar huvudet mot väggen. Andra ligger ner, med ansiktet mot väggen. Några sitter ner på golvet med huvudet begravt i armarna. Ingen pratar. Alla är inbeslutna i sin egen privata sorgeprocess. En kvinna slinker tyst in i rummet och lägger fram lite mat på bordet. Den förblir oberörd. För att lärjungarna skall ha kunnat stjäla kroppen måste de ha klarat av att prata med varandra. Diskutera. Planera. Komma överens. Och på det - genomföra. Det var inte heller bara de judiska sabbathföreskrifterna de skall klara av att bryta emot. Den romerska lagen föreskriver att gravplundrare skall korsfästas - upp och ner. En romersk soldat som somnar på sin vaktpost eller överger den kommer att brännas på bål levande, med sina egna kläder som bränsle. Soldaterna har utmärkta motiv att vakta graven. Dessa lagar finns så klart där även att betänka en okänd gravplundrare. Och återigen funderar jag över det där med motiv. Vad ska en gravplundrare i Judéen med kroppen till? En gravplundrare som är villig att riskera upp-och-nervänd korsfästelse måste vara högeligen motiverad till att ta risken. Till detta måste tilläggas, att om lärjungarna stal kroppen vet de om att graven är tom därför att de såg till att den var det. Det är inte så att de alla kommer, post stöld, vandra kollektivt till klagomuren och sedan slå huvudet i en stenvägg tills alla drabbats av hjärnskakning samt amnesia, och nu kan lyckligt påstå att Jesus har återuppstått, utan rädsla för tortyr-döden - en rädsla som de rimligen borde inneha kvar intakt, om de själva vet om att de ljuger. Det ska sjujäkla mycket till för att gå med på att torteras till döds på ett romerskt kors för nöjet att få försvara något man vet är ren och skär lögn. Och OM en okänd gravplundrare skulle tagit Jesus kropp skulle detta inte ha lett till lärjungar som springer gata upp och gata ner och lallar om en återuppstånden Jesus. Det skulle ha resulterat i förtvivlade lärjungar som självklart skulle ha utgått ifrån att en gravplundrare hade tagit kroppen. Lyssna på Maria Magdalena och hennes reaktion när hon upptäcker den tomma graven. Hon utgår självklart ifrån att någon har tagit/flyttat på kroppen, INTE att Jesus har återuppstått. En tom grav i sig skulle inte ha räckt för att övertyga någon om något överhuvudtaget. Och det skulle inte ha lett till att lärjungarna kallar en död Jesus för Messias. Ingen trodde att Messias skulle behöva återuppstå, i och med att han inte skulle dö alls. Död och återuppståndelse var för oss vanliga dödliga. Därför skulle inte heller lärjungarna tänkt någon sådan tanke. Nej jag får inte till det. Vare sig med de av sorg handlingsförlamade judiska ( ! ) lärjungarna eller med en gravplundrare som riskerar romersk korsfästelse för att han så desperat behöver ha en död kropp - till vaddå? Att göra vad med? Kom ihåg i vilket skick den här specifika kroppen är. Om han absolut måste ha en död kropp kan han ju gå till avskrädeshögen där de andra båda korsfästa liken finns. Dem är det ingen som vaktar. Dem är det inga romerska lagar om gravplundring som skyddar. Fel grav då? Kvinnorna kommer gående i morgonmörkret. Tack vare den snabbt åstundande sabbathen hann de inte med de sedvanliga ritualerna vid gravläggningen. Det vill de åtgärda nu. Men - till deras stora förskräckelse upptäcker de en tom grav. Lärjungarna var inte med när Jesus korsfästes. Inte heller var de där när han begravdes. Så när kvinnorna kommer springande tror de självklart att kvinnorna - som faktiskt var där - har hittat till rätt grav. Några av dem springer och kollar själva. Och där är ryktesspridningen igång. Väl så långt. Men den teorin spricker så fort vi blandar in gravägaren och de romerska och de judiska auktoriteterna. Självklart har de också dubbelkollat om de fortfarande har kroppen i förvar. Självklart har de hittat till rätt grav - det enda de behöver göra är att be gravägaren följa med. Återstår en teori. Den skall vi syna i detalj i nästa bloggpost. Så långt har vi kommit fram till att det inte är särskilt trovärdigt att lärjungarna skulle lyckats motivera sig till att sno kroppen och riskera både Guds och människors vrede. Inte heller är det rimligt att tro på en okänd gravplundrare som bär iväg med kroppen. Gravplundrare är ute efter gravgåvor. Om han absolut vill ha en död kropp kan han gå till avskrädeshögen där det ligger två nyligen korsfästa män. Mycket mer riskfritt än att försöka med en bevakad kropp. Fel grav hypotesen faller på att gravägaren finns bland Sanhedrin - de skriftlärda - och självklart kan guida alla inom oppositionen som vill det till rätt grav.
Det som gör livet lite extra roligt för mig är att skeptikerna känner till - och håller med - om allt detta. Ändå har vi en tom grav. Den senaste roliga hypotesen som det tydligen har skrivits en forskningsartikel om är, att Jesus skall ha haft en okänd tvillingbror, som det inte finns några som helst historiska belägg för, och det var han som blev korsfäst - inte Jesus. Och därmed har vi förklarat hur det kommer sig att lärjungarna kunde interagera med en livslevande Jesus efter korsfästelsen. Dags att lämna fablernas värld och gå tillbaka till stenhårda fakta. Fakta är att den seriösa forskningen idag är överens om att kristendomen började spridas från Jerusalem; vi vet att Paulus var en historiskt riktig person, och hans omvändelse till Kristendomen, som skedde på väg till Damaskus, i jakt efter flyende Jesus-troende som i sin tur hade nyligen lämnat Jerusalem på grund av förföljelse, går att datera till cirka två år efter Jesu korsfästelse. Fakta är också att ingen riskerar livet med att sprida en helt sanslöst otrolig historia om man inte själv tror på den. Lärjungarna proklamerar utan minsta rädsla en återuppstånden Messias på Jerusalems gator, bara veckor efter Jesu avrättning. De vet att de Judiska auktoriteterna kan stena dem till döds. Det vet att romarna kan låta korsfästa även dem. Ingen riskerar sådana dödssätt för mindre än att man åtminstone själv tror att man talar sanning. Därmed inte bevisat att man gör det. Men med det här resonemanget kan vi i alla fall begrava "lärjungarna stal kroppen" - hypotesen en gång för alla. Skulle de ha gjort det skulle de vetat att de ljuger om en återuppstånden Messias. Då skulle de veta att de riskerar mycket ohyggliga dödssätt - bara för att försvara en lögn. Vem gör det? Just av den här anledningen är även den skpetiska falangen överens om att lärjungarna visst var med om någonting, dagar efter Jesu begravning. Någonting, som förvandlade dem från rädda krakar till orädda proklamerare av ordet. Det är därför de svettas, nu. Så vad kan lärjungarna ha varit med om? Det är många som gärna vill börja prata om visioner, när vi har kommit så här långt. Lärjungarna såg en vision av sin döda mästare. Teorin går alltså så här: lärjungarna, som var helt förstörda av sorg, såg en vision av Jesus. Detta övertygade dem om att han var Messias och återuppstånden. Den som kan minsta lilla om historia kan lugnt fnysa åt den här teorin. För det första: även för 2000 år sedan kände man till att sörjande människor kunde se visioner av den döda. Om lärjungarna skulle ha sett en vision av Jesus skulle detta varit den så kallade sista spiken i kistan för deras del: "okej, han är definitivt död. Vi såg precis en vision av honom." Att se en vision av sin döda mästare skulle övertygat lärjungarna om att Jesus var död, inte att han var återuppstånden. En vision räcker helt enkelt inte till som förklaring för varför lärjungarna orädda talar om en återuppstånden Messias. Jag vet att jag upprepar mig nu - men det här är viktigt, så lyssna nu: Judarna trodde på en fysisk återuppståndelse, ja. Men detta trodde de var en masshändelse, som omfattade samtliga judar, inte enskilda, separata händelser, lite då och då när folk känner för det: "jag tror att jag struntar i den där masshändelsen vid tidens slut och återuppstår nu istället..." Vidare: Messias skulle inte återuppstå. Han skulle inte dö överhuvudtaget. Att slå ihop två omöjligheter till en pga en vision är bara för otroligt: lärjungarna ser en vision av sin döde mästare och därför tror de nu att en enskild person i världshistorien har väckts till ett nytt liv med en ny kropp, långt före alla andra, OCH att den här personen måste i alla fall ha varit Messias, trots att han dog och Messias skulle ju inte dö? Varför skulle de tro det? Varför i hela fridens dar skulle de dra sådana slutsatser av en vision - något som de vet att sörjande människor i alla tider kan uppleva? Varifrån skulle de ens ha fått idén till en återuppstånden Messias? Var och en väljer så klart vad de anser är plausibelt att tro på. Jag kan inte tro på teorin om "en vision." Inte heller tror vare sig jag eller dagens vetenskap på masshallucinationer. Så klart att folk har hallucinerat i alla tider. Men hallucinationer är personegna. Privata. Mellan dig och din hjärna. Precis som drömmar. Inte masshändelser, där elva personer alla hallucinerar samma sak, samtidigt, komplett med förmågan att interagera med varandra, inom ramarna av hallucinationen. Det är just på grund av anledningar som dessa som skeptikerna idag griper efter halmstrån, i form av en okänd korsfäst tvillingbror. Sanningen är att de är farligt nära att anse att lärjungarna måste ha träffat Jesus in corpo. Men en riktig, fast kropp, som går att röra vid, precis som evangelierna vittnar om. Ordet "återuppstånden" betyder nämligen inget mindre än "påträffad åter levande, med en fysisk kropp". Till att bli övertygad om något sådant krävs ett fysiskt möte. Vare sig visioner, drömmar, hallucinationer eller änglar skulle fått någon troende Jude att använda sig av ordet "återuppstånden". Inte heller skulle någon, som mirakulöst överlevt en romersk korsfästelse, och ser ut därefter, fått någon enda Jude klappa ihop händerna och utbrista i ett "han är återuppstånden". Nej, faktisk återuppståndelse är den enda vettiga förklaringen till vittnandet om en återuppstånden Messias. Inte vaga berättelser om "livet efter döden", utan en återuppstånden Messias med en transfysisk kropp - lik vår, men ändå inte. Nu finns det enbart ett föremål kvar, som kan ge oss faktiska data om en möjlig återuppståndelse. Jesu liksvepning, om nu Turinsvepningen faktiskt är det. Vilket vi skall ta oss an i sista bloggposten. The newer evidence that is emerging is not from religious fanatics, as some suppose, but from reputable scholars: archeologists, historians, chemists, physicists, botanists, palynologists, forensic pathologists, image analysts, art historians, textile experts, and 3 technical photographers. Most of them are from leading academic institutions and prestigious scientific establishments (Daniel R. Porter) Här bredvid ser ni ett foto av liksvepningen, som ligger under loopen idag. Det allra första som bör sägas är att hundratals liksvepningar finns bevarade idag. De innehåller förmultningsfläckar. Blodfläckar. Men inte en enda av dem innehåller någon anatomiskt korrekt bild av en korsfäst man i rigor mortis. Förutom den här. 1978 fick ett team vetenskapsmän fem dagars dygnet-runt -tillgång till duken. Detta är deras sammanfattning: "We can conclude for now that the Shroud image is that of a real human form of a scourged, crucified man. It is not the product of an artist. The blood stains are composed of hemoglobin and also give a positive test for serum albumin." Tio år senare gjordes en kol-14 datering av duken. En liten bit tyg klipptes från ett hörn och sedan delades biten i tre delar. Samtliga tre bitar testades på tre olika laboratorier. Man kom fram till att duken härstammade från 1300 - talet. Alltså måste avbilden vara en förfalskning. Trots dateringen återstod följande problem:
När det amerikanska paret Benford & Marino publicerade ytterligare en teori där de föreslog att linnetyget hade reparerats av nunnorna på det kloster där duken bevarades på 1300-talet, och därför inte kunde dateras korrekt av en kol-14 datering, gick en av de ursprungliga forskarna, Raymond Rogers i taket. Han var en av de få människor som hade tillgång till en reservbit som hade sparats från det ursprungliga provmaterialet. Han bestämde sig för att bevisa att Benford och Marinos påstående var nonsens: Upon examining the fibers under a microscope, however, he concluded that ... a cotton patch had been woven into the linen fibers and then dyed to match the color of the linen (Wikipedia) Rogers fynd publicerades i en vetenskaplig tidskrift ett par månader innan hans död i cancer. I artikeln konstaterade han att kol-14 dateringen stämde, men var irrelevant när det gällde linnedukens sanna ålder. Så här långt vet vi alltså att avbilden inte är vare sig ditritad eller målad, den är inte tryckt eller tillverkad på något annat vis som vi människor känner till. Duken innehåller stora mängder mänskligt blod. Och den avbildar mycket exakt evangeliernas beskrivning av Jesu lidanden – från piskningen till törnekronan, till korsfästelsen till punkterandet av hjärtat. Duken fascinerar. Och det som fascinerar mig är ett fler och fler vetenskapsmän idag intresserar sig för duken. Patologer. Botanister. Kemister. Historiker. Listan går vidare. Det som ändå slutligen får mitt nackhår att resa sig, är avslutningen av Gary Habermas uppsats om liksvepningen: Hundratals liksvepningar finns bevarade, men ingen annan som vi har tillgång till idag har någon avbild, enbart blod och förmultningsfläckar. Vidare visar det sig att Turinsvepningen inte innehåller någon förmultning, vilket, i Medelhavsmiljön, betyder att kroppen inte stannade i svepningen mer än ett fåtal dagar. Patologerna är också överens om att ingen har öppnat liksvepningen medan kroppen fanns i den. Svepningen hade direkt kontakt med kroppen och blodet förflyttades till den. Att separera kroppen och duken från varandra under sådana omständigheter skulle innebära avlägsning av flera torkade blodfläckar och detta skulle smeta ut kanterna av det torkade fläckarna. Blodfläckarna är inte bara intakta utan deras kanter är oförstörda. Vi tar det där sista en gång till: om kroppen stannade kvar inne i duken bordet det, i rimligenhetens namn, finnas förmultningsfläckar på den. Det gör det inte. Nå - då bör någon ha vecklat upp duken för att avlägsna kroppen från duken? Fast då borde blodfläckarna vara utsmetade i kanterna. Det är de inte. I min värld försvinner inte döda, av blod smetiga kroppar från sina liksvepningar utan att antingen lämna efter sig förmultningsfläckar eller utsmetade blodfläckar. Inte heller lämnar de anatomiskt korrekta avbilder efter sig. Vi närmar oss slutet av vår resa nu. Det är inte särskilt svårt att börja samla ihop samtliga pusselbitar och se vad den stora bilden föreställer:
|