The newer evidence that is emerging is not from religious fanatics, as some suppose, but from reputable scholars: archeologists, historians, chemists, physicists, botanists, palynologists, forensic pathologists, image analysts, art historians, textile experts, and 3 technical photographers. Most of them are from leading academic institutions and prestigious scientific establishments (Daniel R. Porter)
Här bredvid ser ni ett foto av liksvepningen, som ligger under loopen idag. Det allra första som bör sägas är att hundratals liksvepningar finns bevarade idag. De innehåller förmultningsfläckar. Blodfläckar. Men inte en enda av dem innehåller någon anatomiskt korrekt bild av en korsfäst man i rigor mortis.
Förutom den här.
1978 fick ett team vetenskapsmän fem dagars dygnet-runt -tillgång till duken. Detta är deras sammanfattning:
"We can conclude for now that the Shroud image is that of a real human form of a scourged, crucified man. It is not the product of an artist. The blood stains are composed of hemoglobin and also give a positive test for serum albumin."
Tio år senare gjordes en kol-14 datering av duken. En liten bit tyg klipptes från ett hörn och sedan delades biten i tre delar. Samtliga tre bitar testades på tre olika laboratorier. Man kom fram till att duken härstammade från 1300 - talet. Alltså måste avbilden vara en förfalskning.
Trots dateringen återstod följande problem:
När det amerikanska paret Benford & Marino publicerade ytterligare en teori där de föreslog att linnetyget hade reparerats av nunnorna på det kloster där duken bevarades på 1300-talet, och därför inte kunde dateras korrekt av en kol-14 datering, gick en av de ursprungliga forskarna, Raymond Rogers i taket. Han var en av de få människor som hade tillgång till en reservbit som hade sparats från det ursprungliga provmaterialet. Han bestämde sig för att bevisa att Benford och Marinos påstående var nonsens:
Upon examining the fibers under a microscope, however, he concluded that ... a cotton patch had been woven into the linen fibers and then dyed to match the color of the linen (Wikipedia)
Rogers fynd publicerades i en vetenskaplig tidskrift ett par månader innan hans död i cancer. I artikeln konstaterade han att kol-14 dateringen stämde, men var irrelevant när det gällde linnedukens sanna ålder.
Så här långt vet vi alltså att avbilden inte är vare sig ditritad eller målad, den är inte tryckt eller tillverkad på något annat vis som vi människor känner till. Duken innehåller stora mängder mänskligt blod. Och den avbildar mycket exakt evangeliernas beskrivning av Jesu lidanden – från piskningen till törnekronan, till korsfästelsen till punkterandet av hjärtat.
Duken fascinerar. Och det som fascinerar mig är ett fler och fler vetenskapsmän idag intresserar sig för duken. Patologer. Botanister. Kemister. Historiker. Listan går vidare.
Det som ändå slutligen får mitt nackhår att resa sig, är avslutningen av Gary Habermas uppsats om liksvepningen:
Hundratals liksvepningar finns bevarade, men ingen annan som vi har tillgång till idag har någon avbild, enbart blod och förmultningsfläckar. Vidare visar det sig att Turinsvepningen inte innehåller någon förmultning, vilket, i Medelhavsmiljön, betyder att kroppen inte stannade i svepningen mer än ett fåtal dagar. Patologerna är också överens om att ingen har öppnat liksvepningen medan kroppen fanns i den. Svepningen hade direkt kontakt med kroppen och blodet förflyttades till den. Att separera kroppen och duken från varandra under sådana omständigheter skulle innebära avlägsning av flera torkade blodfläckar och detta skulle smeta ut kanterna av det torkade fläckarna. Blodfläckarna är inte bara intakta utan deras kanter är oförstörda.
Vi tar det där sista en gång till: om kroppen stannade kvar inne i duken bordet det, i rimligenhetens namn, finnas förmultningsfläckar på den. Det gör det inte. Nå - då bör någon ha vecklat upp duken för att avlägsna kroppen från duken? Fast då borde blodfläckarna vara utsmetade i kanterna. Det är de inte.
I min värld försvinner inte döda, av blod smetiga kroppar från sina liksvepningar utan att antingen lämna efter sig förmultningsfläckar eller utsmetade blodfläckar. Inte heller lämnar de anatomiskt korrekta avbilder efter sig.
Vi närmar oss slutet av vår resa nu. Det är inte särskilt svårt att börja samla ihop samtliga pusselbitar och se vad den stora bilden föreställer:
Här bredvid ser ni ett foto av liksvepningen, som ligger under loopen idag. Det allra första som bör sägas är att hundratals liksvepningar finns bevarade idag. De innehåller förmultningsfläckar. Blodfläckar. Men inte en enda av dem innehåller någon anatomiskt korrekt bild av en korsfäst man i rigor mortis.
Förutom den här.
1978 fick ett team vetenskapsmän fem dagars dygnet-runt -tillgång till duken. Detta är deras sammanfattning:
"We can conclude for now that the Shroud image is that of a real human form of a scourged, crucified man. It is not the product of an artist. The blood stains are composed of hemoglobin and also give a positive test for serum albumin."
Tio år senare gjordes en kol-14 datering av duken. En liten bit tyg klipptes från ett hörn och sedan delades biten i tre delar. Samtliga tre bitar testades på tre olika laboratorier. Man kom fram till att duken härstammade från 1300 - talet. Alltså måste avbilden vara en förfalskning.
Trots dateringen återstod följande problem:
- ingen visste hur avbilden hade åstadkommits
- inga kända konstnärer visste på 1300 - talet hur man gjorde anatomiskt korrekta konstverk. Den informationen hade gått mänskligheten förlorad och skulle komma att återupptäckas senare, under renässansen.
- det fanns kända konstverk från tidigare än 1300 - talet där duken verkade ha stått porträtt
När det amerikanska paret Benford & Marino publicerade ytterligare en teori där de föreslog att linnetyget hade reparerats av nunnorna på det kloster där duken bevarades på 1300-talet, och därför inte kunde dateras korrekt av en kol-14 datering, gick en av de ursprungliga forskarna, Raymond Rogers i taket. Han var en av de få människor som hade tillgång till en reservbit som hade sparats från det ursprungliga provmaterialet. Han bestämde sig för att bevisa att Benford och Marinos påstående var nonsens:
Upon examining the fibers under a microscope, however, he concluded that ... a cotton patch had been woven into the linen fibers and then dyed to match the color of the linen (Wikipedia)
Rogers fynd publicerades i en vetenskaplig tidskrift ett par månader innan hans död i cancer. I artikeln konstaterade han att kol-14 dateringen stämde, men var irrelevant när det gällde linnedukens sanna ålder.
Så här långt vet vi alltså att avbilden inte är vare sig ditritad eller målad, den är inte tryckt eller tillverkad på något annat vis som vi människor känner till. Duken innehåller stora mängder mänskligt blod. Och den avbildar mycket exakt evangeliernas beskrivning av Jesu lidanden – från piskningen till törnekronan, till korsfästelsen till punkterandet av hjärtat.
Duken fascinerar. Och det som fascinerar mig är ett fler och fler vetenskapsmän idag intresserar sig för duken. Patologer. Botanister. Kemister. Historiker. Listan går vidare.
Det som ändå slutligen får mitt nackhår att resa sig, är avslutningen av Gary Habermas uppsats om liksvepningen:
Hundratals liksvepningar finns bevarade, men ingen annan som vi har tillgång till idag har någon avbild, enbart blod och förmultningsfläckar. Vidare visar det sig att Turinsvepningen inte innehåller någon förmultning, vilket, i Medelhavsmiljön, betyder att kroppen inte stannade i svepningen mer än ett fåtal dagar. Patologerna är också överens om att ingen har öppnat liksvepningen medan kroppen fanns i den. Svepningen hade direkt kontakt med kroppen och blodet förflyttades till den. Att separera kroppen och duken från varandra under sådana omständigheter skulle innebära avlägsning av flera torkade blodfläckar och detta skulle smeta ut kanterna av det torkade fläckarna. Blodfläckarna är inte bara intakta utan deras kanter är oförstörda.
Vi tar det där sista en gång till: om kroppen stannade kvar inne i duken bordet det, i rimligenhetens namn, finnas förmultningsfläckar på den. Det gör det inte. Nå - då bör någon ha vecklat upp duken för att avlägsna kroppen från duken? Fast då borde blodfläckarna vara utsmetade i kanterna. Det är de inte.
I min värld försvinner inte döda, av blod smetiga kroppar från sina liksvepningar utan att antingen lämna efter sig förmultningsfläckar eller utsmetade blodfläckar. Inte heller lämnar de anatomiskt korrekta avbilder efter sig.
Vi närmar oss slutet av vår resa nu. Det är inte särskilt svårt att börja samla ihop samtliga pusselbitar och se vad den stora bilden föreställer:
- Det är inte rimligt att evangelierna skulle ha skrivits efter ögonvittnesperioden. För mycket i själva evangelierna talar emot detta.
- Det är inte rimligt att vare sig lärjungarna eller senare generationer skulle kunnat fabulera ihop den Jesus som vi läser om i evangelierna idag - Jesu undervisning var och är för unik, avancerad och komplicerad och för övrigt har vi för många tidiga citat från för tidigt i historien för att legender och myter skulle kunna knös in i berättandet
- Det är inte rimligt att lärjungarna stal kroppen och sedan riskerade mycket plågsamma avrättningar - allt för att försvara en lögn
- Det är inte rimligt att lärjungarna skulle hittat på en återuppstånden Messias - ett koncept som inte fanns med på världskartan under första århundradets Judendom - eller ens senare
- Det är inte rimligt att bortförklara det faktum att lärjungarna visst var med om någonting omvälvande med en påhittad tvillingbror till Jesus som blev korsfäst i hans ställe och som förklarar hur det kommer sig att lärjungarna kunde träffa Jesus med en riktig fysisk kropp efter begravningen
- Det är inte rimligt att vi har en linneduk som har en anatomiskt korrekt avbild av det evangelierna bevittnar hände med Jesus utan att vi kan förklara hur bilden blev till om den är ett konstverk
- Det är inte heller rimligt att liksvepningen ifråga inte innehåller vare sig förmultningsfläckar eller utsmetade blodfläckar om kroppen stannade kvar i duken eller om någon avlägsnade den ifrån duken