I och med att varje klagomål som yttras högt skickar dig tillbaka till "dag ett" oavsett hur många dagar som har gått utan klagomål tidigare, är detta en process som lätt kan ta ett halvår. Därför har vi på skolan begränsat projektet till en vecka. Jag ser den veckan som en "testa på" - vecka. Jag förstår att de allra flesta kommer att, fortfarande efter en vecka, vara på "dag ett" eller möjligen två. Men tanken med en "testa på" - vecka är ju att få chansen att upptäcka om detta är något för just dig. Sedan kan alla, elever som personal, ta ett individuellt beslut kring om de vill fortsätta utmana sig själva privat.
Jag tror inte på tvång. Jag tror inte att det går att tvinga sig själv till bättre vanor genom ett gemensamt, kollektivt beslut: "nu delar vi på föräldrapengarna lika så papporna tvingas att ta ut hälften av dagarna!" Faktum är att kollektivt tvång alltid har varit snabbaste sättet att få en Päivi att hyperventilera. Jag beslutar åt dig att klockan nio nästa tisdag skall du vilja cykla till Fjärås och tillbaka. Eller cykla överhuvudtaget.
Näpp, tvång är inte min grej. Samtidigt förstår jag så väl att även en Päivi måste gå med på att prova på något nytt då och då, annars vet hon inte om hon gillar det eller inte. Ta en broccoli. Prova att bara hålla den i handen. Så ser jag på armbandsäventyret. En möjlighet för eleverna och oss vuxna att testa ett annat sätt att kommunicera.
Sedan är det så att jag inte gillar boken som kommer med armbanden. Nej, det var inte ett klagomål. Det är bara så att min livsfilosofi ser annorlunda ut. Jag inser att det är en enorm skillnad på att ta på sig armbandet för att så småningom sluta klaga, bli en positivare person och på så vis locka till sig allt världens goda, eller att ta på sig armbandet i lydnad (ett väldigt impopulärt och gammaldags ord) inför den Gud som skapade mig samt den Via Sacra som han leder mig att gå längs.
Nej, jag får inte klagomål att gå ihop med det kristna livet - och ändå är klagomål nästintill en folksport: alla klagar. Det är ett sätt att umgås, helt enkelt. Man berättar de senaste katastroferna. Himlar med ögonen åt Någon. Eller Situationen. Morgonen Som Var. Och det som faktiskt tog skruv i Will Bowens bok - den som jag inte gillar - var detta han säger om varför vi klagar. Han har gjort en akronym - "GRIPE" - om detta:
vi klagar för att:
Get Attention
Remove responsibility
Insipire Envy
Power
Excuse poor performance
Japp. Jag klagar för att berätta en rolig historia och få chansen att himla lite med ögonen: "Jomen, jag har ju förmånen att köra en bil som är utrustad med blinkers, och det syns ju särskilt inför rondeller vilka bilister som har samma förmån..." (=Jag skulle köra i en rondell idag. Det var en bil som inte blinkade. Låter inte alls lika roligt, faktiskt.)
Jag klagar för att göra klart för alla att det INTE VAR MITT FEL! Vem kan förvänta sig att det ska gå bra att förbereda lektioner med sjuka barn i huset och jag hann faktiskt inte förbereda mig alls så lektionen blev som det blev. (= Jag tyckte det var roligare att sitta i soffan och äta glass under tiden som det sjuka barnet sov. Jag orkade inte förbereda. Det var godare med glass.)
Jag klagar för att meddela att jag minsann är bättre än X som alltid lämnar sin disk PÅ diskmaskinen, nu ÄR ju diskmaskiner väldigt komplicerade mackapärer, de har luckor och grejer. Man måste öppna. Böja sig. Lägga in grejerna - varje gång. (= Jag vill också lämna mina grejer på maskinen. Det ser så trevligt och avslappnat ut.)
Jag klagar faktiskt inte för att få makt idag tror jag, men jag har säkert gjort det; "mamma, mamma, X klättrar i skåpen igen! Hon är ute efter chokladen, får hon det??" (= JAG vill ha chokladen! Sen när jag tänker klättra - när du inte ser på - kanske det inte finns något kvar! Säg till henne!)
Och så klagar jag när jag har gjort dåligt ifrån mig för att slippa tänka på att det var jag som gjorde dåligt ifrån mig: "nä, men visst, pedalarbetet blev väl lite så där, men å andra sidan HAR en Steinway väldigt tunga pedaler, det krävs en väldigt massa fysiskt arbete för att få det att låta bra och det är tuffare för oss tjejer. Och så kräver ju en Steinway en gymnastiksals akustik. Jag vet inte - att knö in en flygel i ett litet kapell, egentligen, om man tänker efter?" (= Det var inte jag. Det var pianot.)
Att klaga är alltså en kampsport för alla. Det finns hur många olika svårighetsgrader som helst, och nybörjarnivån kan alltid individanpassas:
Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.” (Första Mosebok. 2:11-13)
= "Det var INTE jag! Det var den där kvinnan - som DU skapade - som DU ställde vid min sida (hm-hm...) HON gav mig av trädet!"
"Vadå - vadå då?! Jag blev faktiskt LURAD här!"
Det är riktigt underhållande att läsa bibeln, med ett par GRIPE-glasögon. Lite mindre underhållande blir det dock, när vi går över till nya testamentet:
"Älska varandra" (Joh 13:34)
"Förlåt varandra" (Ef 4:32, Kol 3:13)
"Tjäna varandra" (Gal 5:13)
"Be för varandra" (Jak 5:16)
"Hälsa varandra" (Rom 16:16)
"Ha tålamod med varandra" (Ef 1-2, Kol 3:13-14)
"Döm inte varandra" (Rom 14:13)
"Tala inte illa om varandra" (Jak 4:11)
"Bit och slit inte på varandra" (Gal 5:15) .
"Utmana och avundas inte varandra" (Gal 5:26)
"Var goda mot varandra, visa medkänsla och förlåt varandra" (Ef 4:32)
Och slutligen kommer det, bokstavligen:
"Klaga inte på varandra, bröder" (Jak 5:9)
Ouch. Jag får helt enkelt hitta ett annat sätt att vara rolig på. Det kommer att kräva en hel del övning, och säkert en del tråkiga historier, ("Hej Päivi, hur var morgonen?" "Jo, ehm... den var... intensiv och händelserik." "Jaså - vadå då?" "Öh - nej, det är vår och alla är lite extra glada i ljusa mornar och så". = Katten kom in med en halv hare, stora flickan började gråta av sorg och gick in i stereotypier, detta triggade sonens ljudöverkänslighet och tics, varpå lilla tjejen passade på att sno åt sig choklad till frukost när ingen tittade och sen hade hon ont i magen hela vägen till skolan och när vi väl kom fram visade det sig att en av gympapåsarna innehöll den andra halvan av haren, varpå mer stereotypier, ekotal och tics, men till slut lyckades jag få in barnen i en helt har-fri miljö. Du då?")
...men jag kommer att klara det. Från och med nu skall jag ta upp saker med den det berör ("Gud, angående den där styck-mördade haren...") istället för att himla med ögonen hos alla andra.
Jag antar hela 21-dagars utmaningen.
Vilka hänger på?