"Tänk att Christer Fuglesangs himmelsfärd har fått en alldeles egen helgdag". Hihihi. Hahaha. Höhöhö.
Variant två:
"Nä, ingen skola på torsdag."
"Va? Varför inte?"
"Kristi Flygare".
"Ja JUST det!"
Attityden från den sekulära världen är begriplig. Nedlåtande, men begriplig. "Vad ÄR det de tror sig fira NU DÅ? Så de tror att Jesus for upp till himmelen. Försvann i ett moln. Åkte upp till pappa. Som tydligen finns där mellan molnen nånstans. Japp, den firar vi. Suck-suck-suck."
Jag förstår den sekulära huvudskakningen helt och fullt. Ser man på saken så låter det faktiskt inte klokt. De Kristna är mindre vetande, barnsliga dårar, och så är det med det. De tror på sagor, och så är det med det. Det är alltså helt okej att skratta åt dem och helst håna hela alltihopa. För det är ju så vi människor gör när vi inte förstår något. Låtomoss håna, för säkerhets skull.
Eller..? Finns det en annan approach? Går det att prova en ny uppsättning skor? De, som det står "nyfikenhet" på? Vad firar de, nu då? Vad tror de, idag? Ska vi kika närmare på vad som pågår i en vanlig kristen skalle, dagen efter Kristi Himmelsfärd? Det kanske inte ÄR farligt ändå..?
Jag tror att vi kan börja med att konstatera att det finns saker som vi inte kan se med blotta ögat. Regnbågens färgskala fortsätter, bortom det mänskliga ögats förmåga att uppfatta färgerna. Tonskalan fortsätter både uppåt och neråt, bortom det mänskliga örats förmåga att höra och registrera.
Den mänskliga förmågan att registrera och uppfatta är begränsad. Vi vet redan att våra kroppar inte kan registrera allt som är. Men likt bebisar och små barn fortsätter vi att leva i den enklaste religionen av dem alla: "det som inte går omedelbart att uppfatta och förstå, det finns inte." Förutom när det finns. I vår vardag behöver vi inte bekymra oss vare sig om färger som vi inte behöver se eller toner vi inte behöver kunna höra för att vardagen skall fortsätta fungera. Men märkligt nog existerar den där andra dimensionen, precis bredvid våran, alldeles oavsett om vi tror att vi behöver den eller inte. Katten sitter på hallmattan och följer något med blicken.
Bebisföräldern är alltid tillsammans med bebisen. Bebisen behöver ha någon vid sin sida hela tiden. Så småningom, när bebisen blir cirka nio månader, börjar bebisen bli medveten om att verkligheten består av flera olika rum, och det är möjligt för föräldern att försvinna in i ett angränsande rum, medan bebisen blir kvar i det första rummet. Panik uppstår: kommer hon tillbaka? Tänk om hon inte gör det? Total sorg och panik river i barnets kropp: hur gör jag nu? Vart gick hon? Varför kan jag inte följa efter? Varför tog hon inte med mig?
"Nämen lilla Max! Mamma är ju här! Jag skulle bara hämta en kopp te!"
I vissa fall räcker det faktiskt med att mamma blundar, eller faktiskt, sover, för att barnet skall vädra fara:
Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. Och han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark 4:37-40)
Likt bebisföräldern är Jesus inledningsvis med lärjungarna, i deras rum, hela tiden. I takt med att barnen växer, går föräldraskapet över till småbarnsföräldraskap: nu går det bra att finnas i olika rum ett litet tag, utan att barnet omedelbart brister i gråt. Jesus skickar iväg barnen, på ett litet ärende, medan han själv väntar kvar: "Och de gav sig i väg och gick från by till by, och överallt förkunnade de evangeliet och botade sjuka." (Luk 9:6)
Steg för steg vänjer Jesus lärjungarna vid en större självständighet: barnen får leka i vardagsrummet, medans pappa tar sig an disken i köket:
När Jesus hade avslutat befallningarna till sina tolv lärjungar gick han därifrån för att undervisa och förkunna i städerna där omkring. (Matt 11:1)
Strax kommer barnen traskande, med ett första knopp-pussel, som de bär försiktigt mellan sig. Ögonen lyser. De har lagt den alldeles själva: tre hela bitar! TITTA PAPPA!
De sjuttiotvå kom glada tillbaka och sade: ”Herre, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn.” (Luk 10:17)
Föräldern håller sig nära, och barnen vet var han är. De vet vart de skall gå, i vilket rum pappa förväntas sitta med sin kaffekopp.
Korsfästelsen är ett faktum. Jag måste gå, min älskling. Men jag kommer snart tillbaka. Vilken 2-åring tror på det, första gången? Nu handlar det inte bara om att pappa har lämnat för barnet kända rum. I dessa kan barnet leta. Men nu har pappa åkt iväg till ett obegripligt, obskyrt "annanstans" som han kallar för "jobbet". Var ligger det? Vad betyder det? Varför sade han att dit han går kan vi inte följa med? Varför kan vi inte det? Hitintills har vi ju kunnat!
"I min Faders hus finns många rum." Han försöker förklara, så att vi kan förstå. Men det är svårt för oss att förstå, precis som det är svårt för en trotsande treåring att ta in att han faktiskt inte kan och förstår precis allting, riktigt än, även om det verkar så för honom, från hans eget perspektiv. Och likt trotsbarn blir vi hel-ilska, och minst sagt svåra att tas med, om någon antyder att vi inte alls är riktigt så stora som vi tror än, och än finns det mycket kvar att upptäcka som vi inte vet och förstår. "Kristi Flygare, minsann!" Andra verkligheter, genom vilka Herren går som han själv önskar och vill? Visst. Jag tror inte att "jobbet" finns ens en gång, så länge som han måste vara där. Han har nog försvunnit för gott. Och dagis är för resten av livet.
Som vilken förälder som helst vänjer Jesus sina lärjungar vid de angränsande verkligheterna gradvis: nej, vi kan inte följa med till jobbet. Vi är för små för att ens besöka. Under 40 dagar efter återuppståndelsen försvinner pappa Jesus med jämna mellanrum till den andra, märkliga verkligheten, men så kommer han strax tillbaka. Kommer och går, går och kommer, tills barnen vänjer sig vid den nya realiteten.
Han har lovat att komma tillbaka. Så vi väntar. Precis som han har tränat oss.