Du är 24 år gammal, du har studerat färdigt och du skall till ditt livs första jobbintervju. Även nu skaffar du information: vad kan de tänkas fråga? Vilka frågor skall man själv ställa på en jobbintervju? Vad behöver du veta om jobbet? Vilka mer jobbar där? Hur ser arbetstiderna ut? Vad är en rimlig lön att begära? Återigen förbereder du dig minutiöst. Det skulle aldrig falla dig i att bara gå dit, baserat på ett "alla känner väl till att"-slags fakta om jobbintervjuer, för du vill verkligen ha det här jobbet.
När det gäller viktiga beslut i livet, tenderar vi att söka fakta, prata med auktoriteter, väga för- och nackdelar, lyssna inåt på våra egna känslor, och efter en hel del research i ämnet, faktabaserad och känslobaserad, fattar vi våra beslut. Självklart. Vi vill inte bo var som helst. Inte jobba med vad som helst. Inte gifta oss med vem som helst. Är personen alkoholiserad? Har hon missbruksproblematik? Slåss han? Vad känner jag? Vad vill jag? Att fatta viktiga beslut måste få ta lite tid.
Men märkligt nog verkar det som om de allra flesta ute i den sekulära världen inte verkar tycka att dessa regler längre gäller när det kommer till tro och religion. Bibeln är bara gammalt mossigt trams. Det "vet" sekularisten, för hen såg en dokumentär på History Channel en gång. Jesus var absolut inte Gud inkarnerad. Inte för att sekularisten har satt sig in i ämnet, men det vet ju alla. Eftersom majoriteten anser det får den åsikten duga för hen också. Det blir säker jättebra. Och förresten köpte hen en Jesus-bilaga till "Världens Historia" i julas när det ändå skulle handlas på Ica Maxi, och i den gick de igenom precis allt. Så hen har faktiskt en viss expertis, en viss know-how, kring detta med Jesus och återuppståndelsen.
Ett par dokumentärer på TV. En bilaga köpt på ICA MAXI.
Någon klok själ har sagt följande om Kristendomen:
"Om Kristendomen inte är sann då spelar det ingen roll hur lite vi vet om eventuella sak-fakta. Men om den är sann, då är införskaffandet av dessa fakta och ett ställningstagande därefter det viktigaste beslutet du någonsin kommer att fatta."
Nej så klart att ingen måste någonting alls. Att möta Gud har många olika ansikten. Jag har själv precis skrivit en ungdomsbok som skildrar två olika sätt att möta Gud: huvudpersonen går den intellektuella, fakta-baserade vägen. Men i boken finns även en annan person som möter Gud utan att ha så mycket som öppnat en religiös bok. Hennes möte sker i och genom naturen. Gud har många olika språk, och många olika sätt att nå oss.
Min huvudskakning idag består av det fakta att de allra flesta människor idag inte vet om att de inte vet. Faktum är att de flesta tror att de vet, och, begripligt nog, baserar sitt beslut på detta imaginära kunnande och vetande. För vi har ju blivit drillade ända sedan skoldagarna att kritiskt granska våra fakta innan vi fattar våra beslut, och de flesta beslut skall fattas på intellektuella grunder; ingen köper ett hus "för att det känns rätt", baserat på några bilder ute på nätet, och hoppas sedan att det blir bra. Att besöka huset, prata med mäklaren, se området, kanske byta några ord med grannarna, och slutligen, vänta tills besiktningen har gått igenom, är självklara saker. Det är så vi gör. Men när det gäller evighetshoppet, som gäller bra mycket längre än ett husköp, där går det bra med några dokumentärer och en ica maxi-bilaga.
Själva hjärtat i första Petrusbrevets 3:15 handlar ju om att just kunna svara på frågor när de kommer, från omvärlden:
Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.
När mina barn var i trotsåldern fick jag lära mig att alla frågor verkligen inte ställs med ord. Ibland ställs frågan i direkt handling: vad månne hända, om jag gör SÅ HÄR? Lika fullt var det en fråga, som krävde sitt sakliga och konkreta svar: ofta också den i handlingens form. Detta tycker jag är väl värt för oss alla att komma ihåg: alla frågor ställs inte som faktiska frågor i ord. Men det är frågor, ändå: "Den situationen som du precis beskrivit för mig, du kristna kvinna, är ju totalt bortom allt hopp! Nu anser den sekulära världen att du skall handla på Y vis! Visst tänker du göra det? Nej? Nej?? Men... hur orkar du??" (Läs: Varifrån kommer ditt hopp?)
Och så finns det frågor som absolut ställs som frågor. Och ibland är det naturligtvis så, att vi inte har något svar redo. Men det är också okej. Det är tusen resor bättre att säga "Hm, ja, det är en svår fråga, och jag har själv också funderat över det några gånger. Jag måste faktiskt säga att det stör mig att jag inte har något bra svar på det. Jag tror jag skall gräva lite i detta, och när jag hittar något matnyttigt, så kan jag berätta för dig också", än att inte vilja diskutera alls.
"Sänd mig!" ropar Jesaja, sedan efter att ett glödande kol från Guds altare har vidrört hans orena läppar, i hans berömda vision om Gud i hans tempel.
Är vi redo att ropa "sänd mig", när Gud frågar, "vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare"?
Vad är det glödande kolet, som skall rengöra våra läppar, så att vi också kan ropa "sänd mig"?
Det är mellan var och en av oss, och Gud. Men han har lovat att ge oss vishet, om vi ber om det: Om någon av er brister i vishet skall han be till Gud, som ger åt alla utan förbehåll eller förebråelser, och han skall få vad han ber om. (Jak 1:5)
Vilket löfte!
Så... vad väntar vi på? Massvis med grannar, vänner, kolleger och medmänniskor fattar fortfarande idag sina beslut kring den viktigaste frågan som finns, baserat på "det som alla vet", alternativt History Channel-dokumentärer och ICA MAXI-bilagor.
Allt börjar, som vanligt, med en bön. Sedan, "sänd mig".