Fast det var ju inget tåg. Det var bara ett mejl från habiliteringsläkaren. Där han sakligt svarade på en oskyldigt orolig fråga som jag hade, angående sonens tvångsmässiga harklande, som har varit med i bilden av och till sen i somras. Jag beskrev Hur Det Är. Habiliteringsläkaren svarade att det jag beskriver låter som vokala tics. Att sonen har utvecklat vokala tics. Och om de har hållit i sig i mer än tre månader (juli-augusti-september-oktober) och om de är socialt invalidiserande så kan det vara fråga om Tourettes. "Just nu avvaktar vi, men här är en länk där du kan läsa mera om Tourettes, jag vidarebefordrar mitt mejl till hab-psykologen för kännedom".
Avvaktar.
Mitt huvud avvaktade inte ett smack. Inte heller mitt hjärta. De kraschade genast.
Gud, jag orkar inte. Jag vill inte. Det måste finnas någonslags NPF-rättvisa här i världen, något i stil med "bara så många diagnoser / barn" som kickar in.
Avvaktar.
Inte. Mammor till barn med särskilda behov avvaktar inte. Slänger istället ihop vad som finns att hitta på golvet av hjärta och huvud, försöker få bitarna att passa, tejpar ihop lite halvslarvigt och drar djupt, djupt efter andan. För - det skall hämtas barn. Det skall talas med personal som jobbar med sonen. Det skall bes om hjälp med kartläggning. En liten röst inom mig gnyr något om att alla säkert kommer att lyfta på ögonbrynen och tycka att detta väl måste vara det knäppaste de hört på länge - Tourettes? Han? Nej, men det kan inte stämma, ändå!
Jag och min Gud masar oss över skolgården. Gossen sitter på en cykel. Därborta. Jag styr stegen mot en fritidspedagog och förklarar. Inga höjda ögonbryn. Bara igenkännande nickningar. (Djupt, djupt efter andan.) Nästa dag pratar jag med pedagogen som jobbar med sonen. Inga höjda ögonbryn nu heller. Bara mer igenkännande nickningar. Jo, jag skall få hjälp med kartläggningen av detta.
Så. Jag har gjort det, jag har sagt det. Vi ska - kartlägga. Hur ofta. När. Vad som triggar. Ingen extra diagnos än, i alla fall. Det kanske försvinner av sig självt? (Juli-augusti-september-oktober)
Det här är en teologisk blogg. Ämnet här ovan har inget alls att göra med teologi, det har att göra med neuropsykiatri. Men jag har inte en enda vettig teologisk tanke i huvudet just nu.
Jo, kanske en.
Eli, eli lama sabachthani?