Min vetenskapliga studie vars syfte är att skapa större intimitet mellan den som frågar och den som svarar - sammantaget 36 frågor - har nu nått till fråga 13, som lyder som följer:
Finns det något som du har länge drömt om att göra? Varför har du inte gjort det?
Det jag hör som svar är följande:
Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. (Joh 15:1-2)
Gud dröjer med andra ord inte med att göra det han längtar efter av samma anledningar som vi; lathet, trötthet, olust, oförmåga, tvivel eller rädsla. Han dröjer med att göra det nödvändiga tills han är säker på att resten av plantan är stark nog att klara ansningen. Och med den förklaringen går vi raskt och med ryckande sax-hand över till mig och min förvildade tillvaro:
Här skall ansas. Tydligen.
Alltså... gnället är riktigt nära nu. Det bubblar precis under ytan. För snart ett år sedan gjorde han samma sak som min en gång 18-månader gamla mellandotter; det var en svepande gest med rak arm över allt jag hade dukat på bordet och sedan ett par oskyldiga himmelsblå och ett glatt "ramlade!".
Eller hur? När det kommer från en 18 - månader gammal älskling som för tillfället inte är intresserad av mat är det väl en sak - men när det gäller en eoner och biljoner år gammal Gud som precis svept undan allt trevligt ätbart från matbordet och lämnat mig blinkande ensam kvar - det är liksom något annat.
"Så vad menar du att jag ska äta då?"
"Det jag har sagt och föreslagit ett bra tag nu. Kött och grönsaker."
Blev svaret.
"Men... men... vad hände då med 'giv oss vår dagliga sockerschock i form av socker och stärkelse då'?"
"Det blir inget mer med det", blev det glada,obekymrade svaret.
Så jag började idissla. Till en början med en allt annat än tålmodig min. Men sedan började vikten rasa i rätt så aktiv takt, jag fick byta till storleken mindre byxor med hyfsat jämna mellanrum, och strax började också minen ljusna; det här med att lyssna till den Heliga Ande och biblisk mathållning kanske inte var så dumt ändå?
I dagsläget har jag vant mig vid min nya matfilosofi och tycker inte att jag behöver avstå något. Förrän nu. Han är tydligen klar med trädgårdssaxen och sysslar därborta med något som låter oroväckande mycket som något slags motordrivet redskap.
"Men! Kan vi inte resonera om saken ändå", försöker jag lite nervöst. Det här låter inte ett dugg bra.
"Det där som jag har hört dig viska och föreslå i ett par veckor - eller är det månader nu - det är väl ändå inte du på riktigt, jag menar, ingen är väl ändå så grym?"
Åh kan inte min Gud vara ens lite, litegrann tam? Lite grann som en huskatt som man kan lyfta i famnen och mysa med?! MÅSTE det vara detta med klor och ränder och piskande svansar exakt hela tiden?!
Allt är tillåtet för mig – men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig – men ingenting får ta makten över mig. (1 Kor 6:12)
Jamen! ropar jag. Vi pratar här nu om ingenting mindre än att du vill ta min tekopp ifrån mig! Jag är mamma! Jag är lärare! Jag har tre barn varav två med särskilda behov, jag har 120 elever som alla skall undervisas, älskas och vårdas - HUR menar du att det skall gå till om jag INTE LÄNGRE FÅR HÅLLA I MIN TEKOPP??? Jag menar, visst har jag läst att den Heliga Andes verk ska bli så synligt i ens gärning att absolut ingen kan tro att det är individen själv som kommer här och kommer i egen makt och härlighet ("Det är HERREN som är Gud! Det är HERREN som är Gud! 1 Konungsboken nånting - Elia härjar på berget) - men att ta min tekopp! Jag fattar ju poängen - om jag, alldeles utan min tekopp - ändå åstadkommer inspirerad undervisning och lyckas framkalla ett leende eller två hos mina kolleger så kommer alla tycka att något minst sagt övernaturligt måste vara i görningen; men SNÄLLA! Päivi utan té är som rockmusik utan basgångar, det är som Engelska utan grammatik, det är som Ida utan flaggstång - du FÅR den inte - skriker jag och gömmer min favorittekopp bakom min rygg.
Dock är det så att slaget är redan förlorat. Leende påminner han mig om att jag är hopplöst förälskad i Honom och allt mitt visst var hans - utan hans kreativa skapande förmågor - inga som helst tekoppar, liksom.
SUCK.
I ett sällsynt slag av medömkan ger han dock med sig lite grann; jag får visst behålla min tekopp. Jag kan ju alltid fylla den med kokhett vatten...
Love is a killer
A homicidal fiend
Love is a killer
It'll be the death of me
I got a target on my back
For a cupid dressed in black
Love is a killer
It's killing me
(Vixen - Love is a Killer)
Men visst - jag förstår faktiskt hans poäng. Även om han levererar den med samma äckligt svarta humor som jag själv är så van att svinga med kan jag ändå höra sanningen i det han säger:
Jag tog inte bort ditt största beroende för att du skulle genast ersätta den med ett annat. Och det är ju sant. Jag är löjligt förtjust i att dricka mitt te med en skvätt vispgrädde - till den graden att jag knappt vet längre hur man dricker det utan.
You fascinate and yet frustrate
Demand so much of me (Vixen igen)
Så enklaste lösningen är att ta bort teet helt och hållet. Sucka mitt hjärta men brist inte. Och det är ju inte så att det som han nu släpar mig skrikande igenom inte skulle vara bibliskt. Det är det visst det. Titta bara på de två citaten som jag tagit upp här; första Korinthierbrevets "I will not be mastered by anything" och Jesus själv i Johannes med sitt ansande. När det är som tuffast och när hela mitt inre skriker efter KOFFEIN (eller är det grädde?) så påminner jag mig om att den här Guden gillar att ha sitt skatt i lärkärl:
Jag förkunnar inte mig själv utan Jesus Kristus: han är herre, och jag är er tjänare för Jesu skull. 6Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
7Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. 8Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, 9förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. 10Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. (2 Kor 5-10)
Så jag tar mitt kors - mitt löjligt lilla - och hajkar efter Honom.
För att Jesu liv skall bli synligt i min kropp.