Om en kristallkula kunde berätta dig sanningen om dig själv, ditt liv, din framtid eller något annat, vad skulle du vilja veta?
Jag stannar upp och lyssnar. Det finns många olika vinklar från vilken den här frågan skulle kunna tacklas. Det första som slår mig är det där med "kristallkula". Judendomen och kristendomen har förbjudit den sortens mixtrande med andemakter. Anledningen till detta är enkel: det finns medveten ondska där ute och vi kan inte veta exakt vad vi får kontakt med. Du som är ny här kanske himlar med ögonen nu; kan en vuxen, upplyst människa verkligen tro på "onda andar"? Svaret på den är - kort och koncist; ja. Men varför? Varför skulle en rationellt tänkande människa idag göra det? Återigen, ett enkelt svar: för att Jesus gjorde det. Han pratade om dessa väsen som ett faktum. Hela tiden. Ofta. Jag hinner inte ta ett jätteresonemang här om evangeliernas trovärdighet, men i jättesnabb korthet:
1. Jesus citerade den judiska heliga skriften så mycket och ofta att de stora namnen inom dagens evangelieforskning är helt överens: Jesus var en av de rabbinerna som kunde hela skriften utantill. Med korsreferenser mellan de olika skrifterna. Oerhört få rabbiner hade den kunskapen. Inte ens en per generation.
2. För att kunna lägga ord i munnen på en sådan person måste du själv kunna hela den heliga skrift utantill - inklusive korsreferenserna. Du kan inte låtsas att du är Zlatan och få omvärlden att tro på det bara genom att se ut som han. Du måste också kunna lira fotboll på samma nivå som Zlatan... för att nu ta en modern liknelse.
3. Senare aktörer kan inte ha lagt ord i mun på Jesus för att evangelierna var i omlopp och citerades flitigt i exempelvis brevväxling - i princip så fort bläcket i dokumenten hunnit torka - så mycket och så ofta (36 000 citat från bara brevväxling) att det skulle synas från citaten om folk börjat hitta på egna små "Jesus sade" - historier och lagt till dessa till ursprungsberättelserna.
Den som vill ha mer går till "allmän apologetik" - avdelningen här på bloggen.
Jag har alltså goda grunder att tro att vi faktiskt kan veta vad Jesus sade och gjorde. Och han pratade anmärkningsvärt ofta om onda andekrafter, med samma torra saklighet som du och jag diskuterar vädret. "Jag har sett Lucifer falla ner från himlen som en blixt", för att nu nämna ett exempel. Ergo - kristallkulor, tarotkort, anden i flaskan etc. är en utomordentligt dålig idé.
Tillbaka till frågan: vad skulle Gud vilja veta om valet stod fritt? Finns det något som Gud inte vet? Jag skulle tro att resonemanget får gå så här: Om nu skaparen skapade oss med en fri vilja kan Gud känna till vilka valalternativ vi har, dock inte vad vi kommer att välja, i varje given stund. Det finns de som hävdar att eftersom Gud är utanför tiden känner han till alla våra val redan innan vi har gjort dem. Själv tänker jag lite annorlunda:
Som jag har sagt innan tror jag att Gud vill något med sin skapelse. Jag tror att han vill något med skapandet av tid, rum och materia. Om det var möjligt att kliva in i huvudet hos en första århundradets jude (Jesus?) och fråga honom: vad vill Gud med allt det här? - skulle svaret bli: "att fylla det med sin egen härlighet". Kom ihåg att både judendomen och kristendomen ser Gud som separerad från sin skapelse. Det är ungefär som med husbygge: när du har byggt klart, vill du flytta in. Vi, som enskilda personer är rum i Guds hus, och hela skapelsen är själva slottet. Han vill bo i oss. Han är ute efter inget mindre än ditt och mitt hjärta.
Vilket borde besvara min fråga. "Vad skulle du vilja veta?" Han svarar; "Har jag ditt hjärta?"
Detta är hans stående, eviga fråga. Det är det första han vill, det första som han längtar efter - Shema, Israel, igen:
Sh'ma Yisra'eil Adonai Eloheinu Adonai echad.
"Hör, Israel, Herren är vår Gud, din Gud är en."
Och hack i häl på den:
"Du skall älska din Gud med hela ditt hjärta med hela din själ och av hela din makt."
Det är många som stöter sig mot detta "skall"; kan man ge kärleken order? Men åh, vad jag skulle vilja att du kunde se och uppleva det jag har sett! Detta "skall" är uttalat med samma "skall" som när du säger till ditt älskade barn, som under inga villkor får råka illa ut, "du skall titta två gånger innan du går över gatan". Detta säger du för att du älskar. För att du vill väl.
Det är så svårt att förstå, att försöka nå till tanken om en kung som inte är något av det som våra mänskliga kungar - ens under sina bästa dagar - har uppvisat. En kung som är kärlek, i sin mest ursprungliga och renaste form. Jesus säger till oss genom sina liknelser, gång på gång, att när Guds rike - himlens sfär - äntligen smälter samman med det jordiska - kommer han tillbaka som just en kung. I Jesus fanns mötesplatsen, den punkt där himmel och jord träffades, för första gången. Vill vi också mötas med det himmelska måste vi först vandra till mötesplatsen.
Under veckan som var blev jag intervjuad av några elever i nian som håller på med ett religionsarbete inom SO. Jag vet inte hur väl jag lyckades förklara något av det här. Kunde jag klä något av det i sådana ord att de kunde förstå? Jag kände mig frustrerad flera gånger, av ingen annan anledning än att deras frågor var så bra och min förmåga att förklara var så bristfällig. Hur går det för den människa som aldrig ens hört talas om mötesplatsen? Hur skall den personen hitta till det himmelska?
Att följa sin längtan är som att följa en ljuspunkt som dansar mitt framför fötterna på stigen, som att följa en doft som drar dig, som att höra musik så oerhört vacker att det inte finns några alternativ förutom att flytta sig närmare så att man kan höra mer. Så säger också Jesus att om vi knackar så kommer dörren att öppnas, och att ingen kan komma till fadern om inte fadern själv drar. Detta sista har ofta tolkats som att fadern själv bestämmer vilka som går förlorade och vilka som är välkomna hem. Men om vi åter kommer ihåg att fadern, ursprunget, konungen, trumfkortet, är absolut kärlek, läser vi även detta annorlunda: jag tror att fadern "drar" i oss alla. Vad det handlar om är om vi hörsammar. När vi väl känner igen dragandet i oss och börjar närma oss Gud är det oss lovat att även han börjar närma sig oss. Detta handlar inte om namn. Vad gäller rabbi Jeshua har vi redan ändrat hans namn till ett romerskt pojknamn; Jesus. (Julius, Cornelius, Romulus, Remus etc.) Vår rabbi Jeshua är mötesplatsen. Jag tror fullt och fast att det går att komma till den platsen, att hitta till honom och vara där utan att ens veta om att man har gjort det. Jag är, med andra ord, inte orolig för stammarna i Amazonas. Om fadern drar, kallet uppmärksammas och första steget tas, kommer han att hitta ett sätt att närma sig den som närmar sig honom.
Som avslutning på denna bloggpost, som kom att handla om längtan och hjärtan, skulle jag vilja att du med mig begrundade Jesu sju "jag är" - uttalanden från Johannes:
"Jag är livets bröd"
"Jag är världens ljus"
"Jag är porten"
"Jag är den goda herden"
Jag är återuppståndelsen och livet"
"Jag är vägen, sanningen och livet"
"Jag är vinstocken"
Detta är vår mötesplats, när han får ord att beskriva sig själv. Det som mättar oss, det som lyser upp oss, det som är både ingången, vägen och vägvisaren, det som andas i oss och det som längtar i oss - efter ett fullkomnande, ett avslut och en början.
Jesus är så väldigt mycket mer förutom det evangelierna förmår att berätta för oss - samt alla våra förutfattade meningar om vad det innebär att vara Gud, närvarande som mötesplats i sin egen skapelse. Glöm "son" om du inte kan närma dig honom den vägen. Om det blir för mänskligt för dig, för fullt med mänskliga bilder. Tänk ljuspunkt, koncentrerad här på jorden av ett förstoringsglas.
Går det att närma sig honom med nyfikenhet, utan människornas, kyrkans och dina föräldrars förutfattade meningar och färger?
Om det gick, var skulle ditt hjärta i så fall råda dig att börja?