Hmmm. Jag har då aldrig fått en sådan inbjudan, och jag hoppas att du inte heller har det. Och skulle jag få en sådan inbjudan skulle jag tro att personen som jag talade med var skvatt galen. Om jag får en inbjudan till en middagsbjudning och det står en adress på kortet, utgår jag ifrån att adressen är antingen hem till personen som bjuder på middag, eller också till en lokal som hen har hyrt, för tillfället i fråga. Den som kallar till fest har auktoritet över lokalen. Ägandeskap, även om bara för en hyrd stund.
När Israeliterna tågar ut från Egypten och slaveriet, går de mot ett lovat land. Deras Gud har lovat dem ett eget ställe, något som är bättre än det de har nu. Det är också själva grejen med en middagsbjudning: jag lovar att anstränga mig, och ge dig något som är bättre än det vardagsmat som du normalt sätt skulle laga dig själv på en tisdagkväll klockan arton. Du skulle bli mycket förvånad om jag serverade dig vecko-gammalt bröd som ärligt har en del mysko fläckar på sig, och till detta fick du en plastmugg (vit) med lite halvljummet vatten i. Själva poängen med att bjuda är just att bjuda på det bästa man har. Kallelsen till Guds rike handlar om att Gud önskar ge oss, i kärlek, det bästa han har. Det är därför alla dessa fest- och bröllopsmetaforer dyker så rikligt upp i nya testamentet, när Jesus skall beskriva vad, mera exakt, vi är kallade till.
I Romarbrevet åtta står följande att läsa:
Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild, så att denne skulle vara den förstfödde bland många bröder. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet. (Rom 8:28-30)
Vad som beskrivs, är en dominobrickoeffekt, men för att fullt ut förstå den, måste vi återvända till den första brickan.
1. Gud hjälper dem som älskar honom att nå det goda.
Med andra ord: vi måste lära känna Gud, först. Innan det kan bli tal om något annat, måste en relation till. Jag kan inte älska det jag inte känner till.
2. dem som han har kallat efter sin plan: I första Johannesbrevet skriver Johannes, att anledningen till att vi alls kan älska Gud, är att han älskade oss först. Att lära känna Guds kärlek till oss tänder vår egen kärlek till Honom. Den, som älskar Gud, är också den som han har kallat. Ingen kan komma till Gud, med mindre än att Fadern själv drar personen till sig, konstaterar även Johannesevangeliet. (Joh 6:44)
3. Ty dem han i förväg har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild:
Dem han i förväg har utvalt. Gud älskade oss först. Och vi, människan, som han i förväg har älskat och utvalt till sin avbild, skall formas efter den modellen, den förebilden av den sanna människan, som Jesus ger oss.
4. Dem han i förväg har utsett har han också kallat, och dem han har kallat har han också gjort rättfärdiga, och dem han har gjort rättfärdiga, dem har han också skänkt sin härlighet.
Rättfärdighet och härlighet. Inga självklara ord. Ibland får jag gå till min finska översättning, för att nå just det känslomässiga djupet i texterna. I rättfärdigheten möter vi också Kristi strålglans, hans ljus som är utan skuld. Det är detta som svenskan översätter till "härlighet". I finskan får jag gå in i Hans ljus, hans strålande jag, och där kan inget annat möta mig än just hans rättfärdighets ljus.
Det är denna fest, denna hemkommande, som Gud har lovat oss alla. För att han älskade oss först.