I dagens samhälle går det väl knappt påstå att fasta inte skulle vara pop. Alla fastar. Vi pratar om 5:2 - fastan eller den periodiska fastan. Så som fastandet beskrivs idag har den enbart att göra med kroppen, vikten, träningen och det uppenbart fysiska. Men så har det inte alltid varit. Om vi ser till den judeo-kristna traditionen har fasta förknippats med bön, i första hand, inte tyngdlyftning eller snabba lopp på sågspånsbanan. Varför är det så? Och varför talar den kristna kyrkan idag ingenting alls om ett av sina äldsta traditioner?
Först och främst gäller det att se skillnad på den långa period i kalendern som kallas för påskfastan som fungerar som en förberedelsetid inför påsk. Under den perioden kan man avstå från något för att ge tid till något annat istället: förra året avstod jag, under påskfastan, från tedrickandet, i år valde jag alkoholen. Men det finns en myriad andra saker som man kan välja att avstå ifrån: media, godis, kött, mjölkprodukter, facebook osv osv. Den tiden som man vanligen lägger på dessa saker läggs då istället på något annat; familjen, studier, tystnad eller vad som nu känns viktigt att prioritera. Påskfastan påminner oss om fastans huvudprincip, vilket är att avstå från något, för att istället lägga tid på något annat.
Den vardagliga, eller kanske till och med veckoliga fastan, är något annat. På ett sätt skulle jag nog vilja säga att även LCHF är en slags vardags-fasta: den som väljer LCHF som livsstil väljer att avstå från ris, pasta, potatis, bröd samt vitt socker i alla dess former. Ur den synvinkeln tycker jag att det är rätt så intressant att den första, stora förändringen som Jesus ledde mig till för att omforma mig och förnya mig var och är alltså en variant av fasta.
Ser man till vad bibeln säger om Jesus och fastandet har vi faktiskt inte jättemånga bibelställen att gå på: men de ställen vi har att gå på är nog så matnyttiga, om uttrycket tillåts. Det som följer här nedan är mina egna funderingar kring Jesus och fasta:
Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom (Matt 4:1-3)
Det första jag tycker skall uppmärksammas är, att Jesus har också en traditionsbåt som han sitter i: fasta var inget okänt fenomen inom Judendomen. Inom Judendomen fanns och finns särskilda perioder då fasta infaller. Fasta, som ett förstärkande element till bön var också något som var ett välkänt faktum: titta bara på hur den gamla profetissan Hanna beskrivs i Lukasevangeliet:
Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. (Luk 2:37)
Fasta och bön sågs som ett sätt att tjäna Gud. Jag kan inte föreställa mig att någon, inte ens Jesus, tar på sig en 40 dagar lång fasta utan att ha bekantat sig med fenomenet innan. Jag vågar påstå att Jesus hade fastat redan innan, och det många gånger. Han hade upplevt hur fastan förstärker bönen. Filosofiprofessor Dallas Willard skriver att när nu anden driver ut Jesus i öknen är det inte för att försvaga honom, utan för att han skall vara så stark som möjligt när frestelsen väl kommer.
Ur den tanken är det inte så långt till nästa stora scen, där Jesus drar sig undan för att be:
Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. (Luk 9:28-29)
Det står ingenting om att Jesus skulle ha fastat inför den här bönestunden och förvandlingen. Vad får mig att tro att även den här incidenten var en kombination av bön och fasta? Låt oss se vad som händer när Jesus kommer ner från berget:
Jesus, Petrus och Johannes kommer ner från berget. Den magiska stunden är över. Nu är världen tät omkring dem igen. En stor folksamling förfasar sig över en pojke med fallandesjuka. De lärjungar som inte har följt med Jesus upp till berget har försökt att bota honom, men förgäves. Jesus uttrycker sin frustration över lärjungarnas otro varpå han botar pojken. Begripligt nog, ställer lärjungarna sedan frågan: varför lyckades du med att kasta ut demonen men inte vi? Och lyssna nu på Jesu svar: istället för att säga det uppenbara - "Jag är Guds son och det är inte ni" - svarar han, i alla fall i min finska översättning:
"Den här sorten kan bara utdrivas med bön och fasta". (Mark 9:29)
Vi vet att han har varit uppe på berget i bön. Den detaljen ges oss i Lukasevangeliet. Men nu får vi ytterligare en detalj av hans förberedelser inför det som hände uppe på berget: det Jesus säger här är, att han kommer stärkt inte bara av bön - utan av fasta. Om han inte indikerar att han fördrev demonen på fastande mage eller stärkt efter en periods fasta uppe på berget blir hans svar till lärjungarna obegripligt. "Den här sorten kan bara utdrivas med hjälp av bön och fasta. Visserligen har jag själv inte fastat, men bara så att ni vet." Nej, det tror jag inte alls på. Jag tror, att den där passagen finns där, för att peka på ytterligare en aspekt av Jesu egna förberedelser inför den förvandling som skedde på härlighetens berg: bön och fasta.
Skulle lärjungarna inte ha känt till ifall deras mästare fastade? Att bli utvald till lärjunge av en rabbi av Jesu kaliber vara en otrolig ära. En lärjunge observerade bokstavligen allt hans mästare gjorde och imiterade sedan detta efter bästa förmåga. I en annan episod undrar ju Johannes lärjungar varför Jesu lärjungar inte fastar. Och Jesus svar bekräftar att de inte gör det:
”Inte kan väl bröllopsgästerna fasta medan brudgummen är hos dem. Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta. Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den dagen är inne kommer de att fasta." (Mark 2:19-20)
Om Jesus själv fastade, nog skulle väl hans lärjungar i sådana fall ivrigt ha följt hans exempel? Men låt oss minnas Jesu egna ord om fasta och hur det skall genomföras:
Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig. (Matt 6:17-18)
Skulle han ha gett det här rådet till sina lärjungar och alla som hörde på, men själv slagit på trumman när han avstod från mat? Fasta är, enligt Jesus, något som sker i det fördolda, och den räknas in som en from handling. Se bara hur han inleder talet om allmosor, bön och fasta:
Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människornas åsyn, för att de skall lägga märke till er. (Matt 6:1)
Direkt efter den förmaningen går han vidare till att tala om tre slags handlingar, som skall ske i det fördolda: allmosor, bön och fasta.
Många före mig har även påpekat att Jesus säger "när" inte "om" om fastan. Om han hade själv ansett att fasta var en onödig handling, en ytans meningslösa reflex, skulle han då inte ha sagt det, när han nu ändå talade om fastan? Allting i mina exempel här ovan talar för att Jesus såg nyttan med fastan, särskilt när den kopplades till bön, och särskilt när man förberedde sig inför en större prövning: må det vara en längre tystnadsperiod i ensamhet, eller bön inför en stor förvandling som man önskar skall ske.
Fastan är en urgammal kristen disciplin, som vi tyvärr idag försummar som just en kristen disciplin. Den har använts av tidiga kristna precis som jag har pläderat för här. Paulus, förblindad av sitt möte med den uppståndna Jesus på Damaskusvägen, svarar på sin kris bland annat med fasta:
Under tre dagar var han blind, och han varken åt eller drack (Apg 9:9)
Titta också på församlingen i Antiokia, och deras handlingar:
Medan de en gång höll gudstjänst och fastade sade den heliga anden till dem: ”Avdela Barnabas och Saul för den uppgift som jag har kallat dem till.” Efter fasta och bön lade de sina händer på dem och skickade i väg dem. (Apg 13:2-3)
Texten nämner både fasta och bön tillsammans som en helt självklar sak. "en gång när de höll gudstjänst och fastade", säger texten, och fastandet nämns i så självklar ton att det inte behöver några ytterligare förklaringar. Jag upprepar: om Jesus hade lärt ut att fastandet är onödigt, och en ytlig handling som enbart fariséer ägnar sig åt helt ritualistiskt, varför hittar vi då omnämnanden av fasta som en helt självklart sak bland de första församlingarna?
Personligen anser jag att saken är biff, som det heter. Fastan är helt förankrad i NT (för att inte tala om GT!) och uppenbarligen något som de första församlingarna tog till som ett självklart arbetsredskap. Att min kyrka inte talar om faktiska, praktiska arbetsredskap som jag kan använda mig av på min vandring längs Via Sacra förhindrar inte på något vis Herren från att peka ut dem åt mig.
Hur ser du på fastan som ett kristet arbetsredskap? Vad har du för erfarenheter eller tankar kring detta? Min blogg var aldrig tänkt som en monolog. Har du åsikter kring något av det jag har skrivit är du välkommen att kommentera detta.