Jaha, jaha... mello, vapen, sport. Vad ska vi ta oss an idag, Jesus? Du tycker allt, head on?
Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
Detta, mina vänner, är sund biblisk teologi. Just nu befinner sig USA i chock. Vi, som ser på utifrån, glömmer så fort, så fort chockens olika stadier: 1) paralysering och tystnad. 2) Förnekelse. 3) Ilska, hat, förakt, handling. Sedan 4) - äkta sorg och förtvivlan.
Just nu är det politiskt korrekta att stå och skaka på huvudet, skratta skadeglatt åt Trumps senaste försök att "tänka", samt fördöma, fördöma, fördöma. Precis som jag precis gjorde när jag satte citat-tecken om ordet "tänka". Just precis så.
Ta det lugnt, du kan sluta hyperventilera. Jag är inte för ett förslag som skulle innebära mer vapen i skolan. För mitt inre öga ser jag redan vad detta skulle leda till; de välmenade vapnen skulle hamna i fel händer. Detta är inte en teori, det är ett faktum.
Men om vi nu, istället för att fördöma - något som aldrig någonsin har lett till att den som fördöms utbrister i ett "Jamen nu ser jag klart! Ja, jag ser ljuset! Tack för att du fördömde mig och mitt agerande grundligt hårt, det var tack vare denna din medmänskliga handling som jag kunde äntligen ändra mig och göra som du önskar" - om vi istället tar en titt på var någonstans på tripp-trapp-trull-skalan President Trump befinner sig med sitt tänkande, står det nog ganska så snart klart för alla att han har gått över till mode tre - ilska och hat.
Varför highlightade jag just de passagen i bibelcitatet ovan som handlar om att rycka upp, riva ner, gråta, sörja, kasta stenar, riva isär och hata? Ett har jag lärt mig: den kloka Guden som skapade oss förstår att dessa känslor måste också få sitt utrymme. Vi måste få uttrycka dessa känslor också. Den i sanning intressanta frågan är inte "får jag känna så här, får jag tycka så här, får jag vilja göra så här" - utan snarare - inför vem skall jag uttrycka att det är så här jag känner? Är det inför en andäktigt lyssnande omvärld? Eller är det inför den Gud som skapade mig och som faktiskt förstår även mina mörkaste lustar och känslor?
Ja, ibland är det faktiskt dags att rent fysiskt plocka upp stenar från marken och sedan kasta iväg dem, med det hårdaste svinget man kan åstadkomma med sina armar. Ibland är det dags att riva sönder och samman, tills inget, absolut inget kvarstår av tygstycket. Frågan är bara vilken skog man skall välja för stenkastandet och vilket tygstycke som skall placeras i mina händer när rivandet måste få äga rum. "Var sak har sin tid." Trumps förslag visar upp ett ansikte som är mänskligt: han har blivit känslomässigt berörd av den senaste skolskjutningen, samt mötet med ungdomarna. Nej, hans förslag borde aldrig ha levererats inför massorna. Där borde varje sak också fått ha sin tid. Vad man säger till sin terapeut eller själavårdande präst i ett djupt förtroligt samtal och vad som sägs öppet, så att alla kan höra, är ibland olika sanningar för olika tillfällen. Var sak bör verkligen ha sin tid, och sin publik. Det trevliga med att alltid, i alla lägen först välja Gud, är att han alltid är rätt val.
Nu är det ju så att även om jag inte tittar särskilt aktivt, har jag ändå åsikter, vilket brukar vara en väldans dum inställning, när det gäller det mesta. Men - är det bara jag - eller finns det anledning till oro när rapporteringen verkar så väldigt mycket fokusera på just "medalj"? Här går vi, mina kolleger och jag, och bekymrar oss för prestations-ångesten hos våra topp-elever, hur de inte kan se någon mening eller njutning i själva processen, utan hur allting kretsar kring "betyg-betyg-betyg-vilket betyg fick jag-bedömer du det här, räcker det här, vill du ha mer, vad får jag för betyg-betyg-betyg", samtidigt som vuxenvärlden tutar i samma ungdomar, det hårdaste de kan, att det är just precis det som gäller? "Slappna av, du är här för att lära dig, fast vuxenvärlden är så klart vansinnigt fixerad kring resultat, prestation och betyg - blev det guld,silver, brons eller inget alls, det vill vi veta, det vill vi fira, men du lilla vännen, ska inte göra som vi." Hur ska det gå till? Från mitt väldans ofokuserade sidelines noterar jag att det som fastnar från TV-soffans skränande och FB-flödets skimrande är just det orgastiska skriket efter GULLLLLD! JAAAAAAAAAAAAA DET BLEV MEDALLLLLLLLLLLJ! Något annat har jag inte sett diskuteras eller uppmärksammas, men det är säkert bara jag som inte hänger med.
Var sak har sin tid. Det är dags att hetsa upp sig över betygen, och det är dags att vara medelålders, i ett bekvämt jobb. Det är dags att tävla och slå sig fram, och det är dags att luta sig tillbaka och njuta av erfarenhet och kompetens. Vi kan nog inte ändra på barnen. Vi kan - lite klyschigt så där - bara ändra på oss själva, och ge barnen något annat att jämföra sig med och ta efter.
Mellosoffan. Trump. Medaljer. Tänk om årets utmaning i påskfastan vore att fasta ifrån förutfattade meningar, självklara sanningar och självklara attityder? Att dra efter andan och lyssna, en gång till. Vad kallar livet till mig nu? Vad kallar livet grannen till? Hur möts vi, i dessa olika skeden?