Coco är en intressant film som belyser den spansktalande världens tradition kring "De dödas dag"; hur man skall lägga fram bilder på familjens bortgångna samt ära dessa med både ljus, gåvor och en stor fest. När jag såg på alla noggrant utvalda fotografier som bildade ett familjeträd flera generationer tillbaka i tiden, och hur de nya familjemedlemmarna introducerades till familjens historia och medlemmar kom jag att tänka på mitt eget intresse för ikoner; i den Ortodoxa kyrkan vördas ikonen som ett fönster till en annan värld. Att betrakta ikonen är att föra dialog med det som kastar ljus över ikonen från bakom och bortom bilden. Min egna pinsamma försök att måla i klassiska poser - jag är inte fräck nog för att kalla mitt kladdande med färger för något annat än försök - har lärt mig ett och annat från försök till försök, kanvas efter kanvas, och jag tänkte ta med er på den senaste resan, som jag begick nu under denna sportlovsvecka, medan barnen har varit iväg på fritids.
Nå. När jag då hade allt på plats var det dags att påbörja den roliga biten: fram med penslarna, no? Fast... nätet hade kanske fler källor till hjälp att erbjuda? Det visade sig att youtube har faktiskt en hel del instruktionsvideor kring både akrylmålning och ikonmålning specifikt, även om ingen säkert varit tokig nog att försöka kombinera dessa båda... Så hur mycket det än kliade i fingrarna satte jag mig snällt ner för att observera hur andra gör - det vill säga de som kan.
Och det var ju bra det - om jag i förväg skulle vetat exakt hur många misstag jag skulle begå under målandets gång och hur många saker jag skulle få reparera - gör om, gör rätt, så vet jag inte riktigt - jag hade kanske gett mig själv tiden att beskåda några videor till i ämnet...
Men: det hände sig några intressanta saker under själva målandets gång, som jag tänkte berätta om: först och främst - kläderna. Jag hade förstått av mina okända instruktörer på nätet att det är ok att smeta på ett "ful-lager" färg som understa lager - detta är det mörkaste lagret och det kommer inte att synas särskilt mycket ändå när allt är klart. Ivrigt satte jag igång. Efter en stund märkte jag att jag hade målat med samma blåa färg på båda ärmarna - fast den andra ju skulle vara röd. Attans! Men; akryl är trevligt på så vis att man kan korrigera sig själv: jag målade hela jackan blå och när det lagret hade torkat målade jag på med rött där jag ville ha det. Resultatet blev en väldigt mörkt röd ton - faktiskt - jag började tycka att det såg ut som en sådan där tung sammetsmantel som kungarna bar förr i världen... Tja, varför inte? Är det inte en kung jag porträtterar? Men en så tung mantel måste ju hållas uppe av något insåg jag, och en silverbrosch började spöka för mina inre ögon... Seriöst? Silverbrosch? Jag har då aldrig sett några ikoner där Jesus skulle ha några smycken eller andra regalia...
Det visade sig dock att Den Store Läromästaren var inte riktigt klar med mig än; när jag började måla de nya händerna och det var dags att börja med handleden närmast kroppen, knottrade sig min hud och nackhåren stod rakt upp; tack vare mitt restaurerande hade canvasen fått två rynkor, som placerade sig hur prydligt som helst på handledsryggen och över själva handleden... Jag strök över stället med fingret och kände hur det fanns en liten lätt upphöjning just precis över dessa ställen - ärrvävnad? På rätt ställe? Inte för att jag är någon expert i korsfästelsens anatomi, men jag vet att det finns en teori om att vid korsfästelsen har spiken gått in genom handleden för att klara av att hålla uppe den stretande kroppens tyngd, och kommit ut i handryggen - det var här som jag tog en paus från alltihopa och gick iväg för att hämta barn istället. Senare på kvällen stirrade jag på de nya händerna och bestämde mig för att markera "ärrvävnaden" med vit färg - gamla ärr blir vita med tiden, detta vet ärrade jag, som har ett antal tigerstreck på det mest intressanta ställen.