för tillfället tar fiskarbloggen semester! I två hela fredagar befinner sig skribenten någonstans där det inte finns uppkoppling - men ständig återkoppling till Skaparen. Återkommer i augusti med nya fräscha, utvilade funderingar!
Kära besökare,
för tillfället tar fiskarbloggen semester! I två hela fredagar befinner sig skribenten någonstans där det inte finns uppkoppling - men ständig återkoppling till Skaparen. Återkommer i augusti med nya fräscha, utvilade funderingar!
0 Comments
Nu har jag ingen färdig mall av frågor att hålla mig till längre. Den här 36-frågors frågesporten - som har tagit sina modiga nio månader ( ! ) att genomföra - har täckt en intressant tid. jag har lärt mig mycket nytt om Gudomlighetens tre personer - och också om mig själv. Men det kommer nog att dröja innan jag binder mig till ett projekt som tar så lång tid att genomföra. Det känns rätt så skönt att vara "fri" - att kunna blogga vecka för vecka om precis vad man känner för. Alltså får dagens tema bli frihet. Vad innebär den kristna friheten för mig? Paulus talar mycket om detta i sitt romarbrev; han jämför det gamla livet, där han, som laglydig jude, försökte vinna sin rättfärdighet genom att hålla lagen, med det nya livet där vandringen i anden är det sanna måttet på rättfärdighet och också frihet. Så länge vi människor försöker hålla lagen är vi illa ute; vi klarar det helt enkelt inte. Det finns inget behov här att gå till judarnas lag - det går utmärkt att börja med sig själv: hur har det gått med nyårslöften? Vilken självdiciplin äger jag, människan? Hur många gånger har jag inte bestämt att "jag skall minsann X", och sedan går jag - högröd i ansiktet - och anstränger mig för att klara X. Förr eller senare brister det. Inte ens de goda saker som jag själv anser att jag skall hålla eller följa klarar jag av att hålla. Än mindre något så detaljerat som den gammaltestamentliga lagen. Men här kommer Kristus till min undsättning: det är inte meningen att jag skall "klara" detta med att "vara kristen" i någon form av egen kunnighet eller egen makt. Detta är galaterbrevet inne på: låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. (Gal 5:16) Det är bara en omformulering av det Jesus säger i Johannesevangeliet: Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5) Det nya livet, efter ett "ja" till Kristus, skall ske under ständig vägledning: anden - bosatt i oss - skall vägleda oss - om vi låter den. Utan denna vägledning är vi tillbaka i lagiskhet. Utan den vägledningen blir kristendomen en religion, som vilken som helst, där vår uppgift är att hålla ett antal bud och lagar. Galaterbrevets lista över andens frukter blir istället en performance-lista: andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Gal 6:22-23) Jag observerar att det står "andens frukter". Om jag tillåter mig vägledas av anden - kan jag räkna med frukter sådana som dessa ovan. Den andra vägen, där jag med svällande tinningar ser ovanstående lista som en kravlista, som jag på något vis själv skall klara av att hålla, leder enbart till frustration: "Nu skall jag vara kärleksfull, glad, fridfull, tålamodig, vänlig, god, trofast, ödmjuk och behärskad." Förr eller senare börjar ytan krakelera. Rökmoln ringlar kring min varelse. Sedan brister det - och Jesu lakoniska sanning blir igen ett faktum: "utan mig kan ni inget göra". Listan ovan är inte ytterligare en "att göra" - lista. Det är en gåvolista. Dessa gåvor, dessa frukter, kan jag räkna med, om jag förblir i honom. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. (Joh 15:4) Jag övar mig i att lyssna inåt, på andens viskningar. Jag övar mig i tillit. Jag övar min förmåga att lita på att någon annan har mitt bästa för sina ögon. Jag övar mig i ödmjukhet. I "Päivi-vet-inte-bäst". Som slutord skulle jag vilja påpeka att jag tycker det är underbart att upptäcka hur evangelierna och Paulus undervisning flätar in sig i varandra - hur de stödjer varandra och drar kraft från varandra. Hur något som Paulus använder som bild plötsligt blir tydligt när jag läser evangelierna, eller tvärtom. Ungefär som den kristnes vandring i anden. Den hämtar ständigt sin livskraft från den levande källan, som en naturlig del av den. Och detta, mina vänner, är så långt ifrån religionens lagar och bud man kan komma. Detta är att ha en levande relation med någon, som är sin egen person. Sista frågan. Frågesporten, vars syfte var att föra den som frågar och den som svarar till en intimare relation med varandra slutar idag. Min sista uppgift med Gud som sparringpartner lyder som följer: Dela med dig av ett personligt problem och be din partner om råd angående hur han skulle tackla det. Be även din partner att reflektera tillbaka till dig angående hur du själv verkar känna kring problemet som du har valt ut. Okej - ett personligt problem... Eftersom det finns folk som faktiskt går in här och läser väljer jag ett som jag tror att många - särskilt kvinnor - kan känna igen sig själva i. Förresten är det dags för uppdatering i frågan i vilket fall som helst: Mat. I sommarlediga dagar som dessa verkar det mig som om mitt sockermonster i själva verket är en hydra. Så fort jag har huggit av ett huvud växer det genast till tre nya. För ett år sedan, under påsklovet, högg jag i rask tempo av nio slingrande huvuden: pasta, ris, potatis,bröd, glass, choklad, juice, fikabröd och mjölk. Vissa huvuden var stora, andra inte riktigt så - men det var ju viktigt att göra rent hus. Inte lämna grogrund för något. När det hade gått ett halvår hade jag tappat tre byxstorlekar i vikt men jag insåg också att ett av huvuden hade ynglat av sig: den som det stod "mjölk" på: de tre nya huvuden hette vispgrädde, grekisk yoghurt och sockerfri lågprotein-glass. Jag tyckte inte jag åt "mycket" av något av det här men så länge jag gjorde det stod jag och stampade still viktmässigt på samma fläck. Jag suckade, och blundade. Något måste man väl ändå få ha - inom LCHF-världen också. Det kom att dröja ytterligare ett halvår innan jag lyckades dra mitt svärd och kapa av dessa tre nya huvuden; vissa åkte av i början av halvåret, andra har jag kämpat med tills alldeles nyss. Jag lever nu min andra smoothie-fria vecka. Problemet är att beroendet sticker upp sitt fula tryne på de mest oväntade ställen, nu när jag är någorlunda klar med de väntade. Och det känns för mig som om jag målar in mig i en allt snävare och smalare fyrkant. Bittert tänker jag ibland för mig själv att regeln ju är väldigt enkel: smakar det gott så är det inget för mig. Och det där är ju lögn. Den slingrande dimman omkring mig och mitt svärd är full av viskningar - röster som vill mata mig med bitterhetens sura gift. Sanningen är att den mat jag äter som LCHF;are är sanslöst god. Dock klarar jag dåligt saker som hör till efterrättsvärlden - LCHF eller inte. Och jag är sanslöst trött på att ständigt kämpa. Jag vill leva mitt liv i frihet - den frihet som Kristus ljus lovar mig. Ändå känns det som att jag ständigt lever i regnet, blåsten och den gråa dimman, där sliskiga röster försöker locka mig till att ta ett steg åt vilket håll som helst - det lär vara fel håll. Så hur Gud, skulle du tackla detta om det var ditt problem? Du är makalöst überkänslig för allt som smakar sött - och alla andra får äta det. Du skall sitta och se på. Och ständigt säga "nej." Alternativt fortsätta leva ditt liv i slaveriet - som överviktig och ständigt riden av sockermonstret som absolut inte blir mätt, oavsett portionsstorlek eller antal. Och hur jag "verkar känna" angående detta behöver du inte analysera åt mig, det syns ju... Så - hur gör man sig fri slaveriet, Gud? Hur tar man sig till den där friheten? Var är stigen? I Galatierbrevet ställer Paulus denna retoriska fråga: Förut, när ni ännu inte kände Gud, var ni slavar under gudar som i verkligheten inte är några gudar. Men nu när ni känner Gud, eller rättare, när Gud känner er, hur kan ni nu vända tillbaka till dessa svaga och ömkliga makter och vilja bli deras slavar igen? (Gal 4:8-9) Hur? Antagligen och eftersom Gud inte har fyllt de falska Gudarnas plats. Hade han gjort det skulle Galatierna inte uppleva något behov av att titta sig över axeln på det som var. Paulus är inne på samma spår: låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär. (Gal 5: 16) Och: Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Mot sådant vänder sig inte lagen. De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med alla dess lidelser och begär. Om vi har andligt liv, låt oss då följa en andlig väg. (Gal 5:22 -25) Vad det alltså kokar ner till är ifall jag litar på att denna korsfästelse - hur svår den än kan kännas just nu - kommer och kan leda till kärlek, glädje, frid och allt det andra som Galatierbrevet utlovar som andens frukter. Självbehärskning. Min Gud slipar mig i självbehärskning. Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. (Gal 6:9) Inte tröttna. Skörden - frukten - kommer. Inte ge upp. ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär. Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild (Ef 4:22-23) Se alltså noga upp med hur ni lever, inte som ovisa människor utan som visa. (Ef 5:15) Så har mina 36 frågor fört mig till havet. Bakom mig har jag Egypten - det gamla rikets slaveri. Framför mig skummande vågor. Någonstans på andra sidan ett nytt liv och ett nytt hemland. Så klart att jag är här idag, i tid. Näst sista frågan! Snart är hela frågesporten avklarad. Så här kommer min näst sista fråga till Gud: Av alla de personer som finns i din familj, vems död skulle du tycka var mest upprörande? Varför? Det finns en enkel väg ut ur den här - att igen gå på Jesu avrättning av de romerska auktoriteterna. Det skulle vara det logiska, självklara. Att fördjupa sig en gång till i den enda av Gudens tre personer som har upplevt döden. Men det är inte dit jag kallas idag. Idag dras jag till att diskutera något som känns ännu allvarligare; Guds död. Redan Nietzsche påstod att Gud är död: God is dead. God remains dead. And we have killed him. How shall we comfort ourselves, the murderers of all murderers? What was holiest and mightiest of all that the world has yet owned has bled to death under our knives: who will wipe this blood off us? What water is there for us to clean ourselves? What festivals of atonement, what sacred games shall we have to invent? Is not the greatness of this deed too great for us? Must we ourselves not become gods simply to appear worthy of it? Nietzsche inte bara proklamerar att Gud är död - han utnämner oss alla som mördarna; "det som var heligast och mäktigast av allt som världen har ägt har förblött under våra knivar." Jag anar en djup sorg, en djup ångest i dessa ord. Gud är och förblir död, och vi, hans mänsklighet, är och förblir mördare. Men Nietzsche har fel - tack och lov. För det första äger inte världen Gud - det är precis tvärtom. För det andra - inkarnationen, som vi mycket riktigt mördade på värsta möjliga vis - har återuppstått! Ja! Jag håller med N.T. Wright! Champagne till frukost! Inte bara på påsksöndagen utan hela följande veckan därpå! Gud har påbörjat sin nya skapelse - sammansmältningen av Guds-sfären och människornas sfär har påbörjats med Kristus återuppståndelse! Men om Kristus är återuppstånden - och hans nya, förvandlade kropp pekar vägen mot ett helt kosmos som skall - tillsammans med oss - få klä sig i en ny slags fysisk verklighet - vad händer då med dem som inte vill veta av Gud, inte vill veta av något giftermål mellan himmel och jord - som tackar nej till bröllopsinbjudan? Vad händer med den människan, som i likhet med de tilltänkta gästerna till den stora festen i Lukasevangeliets 14:de kapitel - inte kan eller vill komma: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ (Luk 14:18-20) Oxar och åkrar, till och med en ny fru. Jag har viktigare saker för mig förutom att delta i din stora fest. Jag tror att jag äntligen förstår den här liknelsen. Vad är synd? Är det handingen i sig, eller är det attityden bakom handlingen? Igår - när mitt sockermonster skränade och hade sig som värst - offrade jag lite mjölkprotein på dess aldrig-nöjda alltare: jag vispade ihop en fullständigt godkänd LCHF-smoothie - och medan jag girigt slukade den insåg jag äntligen vad problemet egentligen heter: synden ligger inte i frossandet i sig. Synden ligger i att fokusera och dyrka det skapade mer än skaparen. I det här fallet - att bli så kär i smaken att den blir viktigare än den som skapat det som smakar. Så blir oxen och fältet, frun och äktenskapet viktigare än den som gav oss oxar, fält och fruar att gifta sig med. Skapelsen blir vår avgud - och i den stunden är Gud i oss i sanning död. Vi väljer att vara och bli något mindre än människa. Och hur blir det då med dessa som har dött - den dagen då Gud tar sina båda skapelsehalvor - himmel och jord - och fogar samman dem - och vi inte längre kan finnas någonstans där hans närvaro inte skulle vara närvarande? Tvingar han dem som verkligen inte vill veta av honom och hans närvaro till att utstå den ändå - i eviga tider? Det skulle sannerligen vara ett helvete - för den som har valt bort Gud. Skall även dessa tvångskläs i en ny kropp - i den nya fysiska verkligheten - fast de har så tydligt det går sagt att de inte vill? Jag kan inte tro det. Uppenbarelseboken talar om "den andra döden". För den som inte vill ha med Gud att göra måste sammanfogandet - den nya verkligheten där Gud är alltid närvarande - vara den slutgiltiga, andra döden. Går det att döda Gud? Går det att mörda ljuset i självet så fullständigt att Gud verkligen är död i den människan? Finns det en punkt där det är slutgiltigt kört? Jag tror det. Vi kan välja även det sista mörkret. Välja att bli mindre än. Mindre än det Gud hade tänkt sig - och gnaga på oss själva till den punkt där inget som går att känna igen som mänskligt - finns kvar. Att slå in på den vägen är att låta skapelsen bli till en avgud. Att njuta så mycket av detta livets goda att vi inte kan höja blicken mot den som har skapat det. I vår oförmåga att se Gud gnager vi på oss själva i ett evigt försök att bli mätta, hitta punkten som kliar, att få nog, att stilla törsten. Det går inte. Det är detta Jesus varnar oss för, i sin liknelse där mänskligheten, förtrollad av detta livets goda, tackar nej till den stora banketten - bröllopet - sammanfogandet av världarna. Ouroboros - draken som slukar sig själv. Jung beskrev den processen som en symbol för det mänskliga psyket. Erich Neumann, en jungiansk psykolog, skriver om ouroboros som en representation av pre-egot, gryningen, den odifferentierade barndomsupplevelsen av både mänskligheten och det enskilda barnet. Japp. Pre-egot. Förstadiet. Det är där vi är - som mänsklighet. Omättligt gnagande på oss själva. Kristus ljus kallar oss till att titta upp och säga ja till att bli helt och fullt mänskliga. Ge upp våra avgudar och istället gå med på att bli Guds avbild. I den processen låter vi Gud i sanningen födas inom oss, gry inom oss. Att låta Kristus ljus stiga inom oss. Hur monterar man ut svansen ur munnen? För mig ligger hemligheten i att våga lita på att rabbi Jeshua visste vad han pratade om. Våga lita på att jag inte behöver uppfinna hjulet själv. Det var ju inte så att han lämnade oss utan instruktioner. Det var ju inte så att hans exempel inte skulle varit konkreta nog, jordnära nog. Gud kan vara död för varje människa. Vi kan mörda Gud - gång på gång genom att försöka bli mätta genom skapelsen, istället för att låta skaparen mätta oss. Valet står oss fritt. |
Viktigt:Om du önskar att använda dig av mitt material, ange källan. Tack. Archives
July 2020
Categories
|