Av alla de personer som finns i din familj, vems död skulle du tycka var mest upprörande? Varför?
Det finns en enkel väg ut ur den här - att igen gå på Jesu avrättning av de romerska auktoriteterna. Det skulle vara det logiska, självklara. Att fördjupa sig en gång till i den enda av Gudens tre personer som har upplevt döden. Men det är inte dit jag kallas idag. Idag dras jag till att diskutera något som känns ännu allvarligare; Guds död.
God is dead. God remains dead. And we have killed him. How shall we comfort ourselves, the murderers of all murderers? What was holiest and mightiest of all that the world has yet owned has bled to death under our knives: who will wipe this blood off us? What water is there for us to clean ourselves? What festivals of atonement, what sacred games shall we have to invent? Is not the greatness of this deed too great for us? Must we ourselves not become gods simply to appear worthy of it?
Nietzsche inte bara proklamerar att Gud är död - han utnämner oss alla som mördarna; "det som var heligast och mäktigast av allt som världen har ägt har förblött under våra knivar." Jag anar en djup sorg, en djup ångest i dessa ord. Gud är och förblir död, och vi, hans mänsklighet, är och förblir mördare.
Men Nietzsche har fel - tack och lov. För det första äger inte världen Gud - det är precis tvärtom. För det andra - inkarnationen, som vi mycket riktigt mördade på värsta möjliga vis - har återuppstått! Ja! Jag håller med N.T. Wright! Champagne till frukost! Inte bara på påsksöndagen utan hela följande veckan därpå! Gud har påbörjat sin nya skapelse - sammansmältningen av Guds-sfären och människornas sfär har påbörjats med Kristus återuppståndelse!
Men om Kristus är återuppstånden - och hans nya, förvandlade kropp pekar vägen mot ett helt kosmos som skall - tillsammans med oss - få klä sig i en ny slags fysisk verklighet - vad händer då med dem som inte vill veta av Gud, inte vill veta av något giftermål mellan himmel och jord - som tackar nej till bröllopsinbjudan? Vad händer med den människan, som i likhet med de tilltänkta gästerna till den stora festen i Lukasevangeliets 14:de kapitel - inte kan eller vill komma:
’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’ (Luk 14:18-20)
Oxar och åkrar, till och med en ny fru. Jag har viktigare saker för mig förutom att delta i din stora fest.
Jag tror att jag äntligen förstår den här liknelsen. Vad är synd? Är det handingen i sig, eller är det attityden bakom handlingen? Igår - när mitt sockermonster skränade och hade sig som värst - offrade jag lite mjölkprotein på dess aldrig-nöjda alltare: jag vispade ihop en fullständigt godkänd LCHF-smoothie - och medan jag girigt slukade den insåg jag äntligen vad problemet egentligen heter: synden ligger inte i frossandet i sig. Synden ligger i att fokusera och dyrka det skapade mer än skaparen. I det här fallet - att bli så kär i smaken att den blir viktigare än den som skapat det som smakar. Så blir oxen och fältet, frun och äktenskapet viktigare än den som gav oss oxar, fält och fruar att gifta sig med. Skapelsen blir vår avgud - och i den stunden är Gud i oss i sanning död. Vi väljer att vara och bli något mindre än människa.
Och hur blir det då med dessa som har dött - den dagen då Gud tar sina båda skapelsehalvor - himmel och jord - och fogar samman dem - och vi inte längre kan finnas någonstans där hans närvaro inte skulle vara närvarande? Tvingar han dem som verkligen inte vill veta av honom och hans närvaro till att utstå den ändå - i eviga tider? Det skulle sannerligen vara ett helvete - för den som har valt bort Gud. Skall även dessa tvångskläs i en ny kropp - i den nya fysiska verkligheten - fast de har så tydligt det går sagt att de inte vill?
Jag kan inte tro det. Uppenbarelseboken talar om "den andra döden". För den som inte vill ha med Gud att göra måste sammanfogandet - den nya verkligheten där Gud är alltid närvarande - vara den slutgiltiga, andra döden.
Går det att döda Gud? Går det att mörda ljuset i självet så fullständigt att Gud verkligen är död i den människan? Finns det en punkt där det är slutgiltigt kört?
Jag tror det. Vi kan välja även det sista mörkret. Välja att bli mindre än. Mindre än det Gud hade tänkt sig - och gnaga på oss själva till den punkt där inget som går att känna igen som mänskligt - finns kvar.
Ouroboros - draken som slukar sig själv. Jung beskrev den processen som en symbol för det mänskliga psyket. Erich Neumann, en jungiansk psykolog, skriver om ouroboros som en representation av pre-egot, gryningen, den odifferentierade barndomsupplevelsen av både mänskligheten och det enskilda barnet.
Japp. Pre-egot. Förstadiet. Det är där vi är - som mänsklighet. Omättligt gnagande på oss själva. Kristus ljus kallar oss till att titta upp och säga ja till att bli helt och fullt mänskliga. Ge upp våra avgudar och istället gå med på att bli Guds avbild. I den processen låter vi Gud i sanningen födas inom oss, gry inom oss. Att låta Kristus ljus stiga inom oss.
Hur monterar man ut svansen ur munnen? För mig ligger hemligheten i att våga lita på att rabbi Jeshua visste vad han pratade om. Våga lita på att jag inte behöver uppfinna hjulet själv. Det var ju inte så att han lämnade oss utan instruktioner. Det var ju inte så att hans exempel inte skulle varit konkreta nog, jordnära nog.
Gud kan vara död för varje människa. Vi kan mörda Gud - gång på gång genom att försöka bli mätta genom skapelsen, istället för att låta skaparen mätta oss. Valet står oss fritt.