Vildmarken bebos av det icke-mänskliga. Demonerna har sitt tillhåll där, liksom de vilda djuren. Ingen människa, samtida med Jesus, skulle frivilligt sökt sig till vildmarken. I vildmarken träffar Jesus på tre olika former av det icke-mänskliga; Satan själv, som representant för det demoniska, de vilda, otämjda djuren, samt änglarna.
N.T. Wright har skrivit i sina böcker om Jesus Messiasroll som bland annat en ställföreträdande roll; Jesus är "Israel - i - en". Han tar på sig att klara det Israel inte klarade. Gud hade kallat sitt folk för att vara ett ljus för världen. Israel - som är hundra procent mänskligt - misslyckas med sin uppgift eftersom de har del i samma rotsynd som resten av oss - bortvändheten från Gud. Dock är det intressant att Gud testar sitt folk just i vildmarken - han har dem att följa efter honom i 40 år, under omständigheter där de måste förlita sig på Honom. Det är knappast slumpen att Jesus - Israel i en - tar på sig en symbolisk - och fysisk - förberedelseperiod av 40 dagar i samma vildmark, under samma villkor. I kaoset är tilliten till Gud ett måste.
Det är dessa kaosmakter Jesus beger sig ut i öknen att möta.
Senare söker han sig till de utstötta, till de som inte hör till den civiliserade världens gemenskap - de, som får hålla till utanför stadsportarna - ute i vildmarken? Qumran-rullarna informerar oss om att de blinda, de lama, de lytta, de döva, de stumma och de spetälska - inga av dessa ägde rätten att läsa skrift. Detta säger till och med Essenerna, som ju hade lämnat världen, för att bosätta sig i vildmarken, för att - observera - vara det sanna Israel.
Jesus - den sanna Israel - möter vildmarken och dess invånare först. Markus skriver att han levde bland de vilda djuren. Richard Bauckham, prof. emeritus i Nytestamentliga studier, påpekar i en föreläsning om Jesus i vildmarken - att en av Jesu uppgifter var att återupprätta människans förhållande till den övriga skapelsen - där inkluderad djuren; Jesajas bok beskriver i sitt elfte kapitel hur denna harmoni kommer att se ut:
Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo. (Jes 11: 6-8)
I vildmarken har Jesus en möjlighet att möta det av människan otämjda, icke-önskade, först. Jesus möter det icke-mänskliga först, innan han kan tjäna det mänskliga. Inte heller går han ut i öknen för att besegra de vilda elementen i öknen - han lever bland de vilda djuren. Jesus väljer att inte göra det vilda motstånd. Även Satan erbjuds sin möjlighet.
Är det för att han valde att möta det vilda på de vildas villkor som han förstår dem så väl? Se bara hur han demonstrerar för sina lärjungar vem han är - genom att - den här gången - möta det vilda och faktiskt bemästra det:
De lämnade folket och tog honom med sig i båten som han satt i, och andra båtar följde med. Då kom en häftig stormby och vågorna slog in i båten, så att den var nära att fyllas. Själv låg han och sov i aktern med huvudet på dynan. De väckte honom och sade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: ”Tig! Håll tyst!” Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt. (Mark 4:36-39)
Jämför nu detta med psaltarpsalm 107:
De kastades mot himlen och mot djupen,
modet svek dem i faran.
De vinglade och raglade som druckna,
deras färdighet var till ingen nytta.
Då ropade de till Herren i sin nöd,
och han förde dem ut ur deras trångmål.
Han stillade stormen,
och vågorna tystnade. (Ps 107:26-29)
Eller låt oss titta på Matteusevangeliets fjortonde kapitel:
Båten var då redan långt från land och kämpade mot vågorna, eftersom det var motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på sjön. (Matt 14:24-25)
Och jämför med vad min finska översättning säger i Jobs boks nionde kapitel:
Han (Herren) går över havets vågsvall (Job 9:8)
Jesus kämpar inte mot det vilda. Han för dialog med det.
Slutligen möter han den yttersta vildmarken, i korset, utanför Jerusalems stadsportar. Kaosmakterna får kasta sig över honom och sluka honom hel. Inte heller nu gör han motstånd.
Vildmarken bebos av det icke-mänskliga. Demonerna har sitt tillhåll där, liksom de vilda djuren. Vi söker oss inte frivilligt dit. Det Jesus vill lära mig när han leder ut mig i vildmarken är, att inte heller jag behöver kämpa emot kaoset. Jag skulle kunna avsluta den här bloggposten med att säga något i stil med "för han har redan besegrat det", men det är en annan insikt som pockar på min uppmärksamhet. Jag behöver inte kämpa emot kaoset och vildmarken, inte för att Jesus redan har besegrat det, utan för att han lät sig besegras av det. Stormen är redan tom på krafter. På korset öppnade Jesus sig själv och slukade in i sitt lidande allt av stormen. Ingenting lämnades kvar åt oss. Stormen, vildmarken, kaoset fick vinna. Den bor nu i honom, hålls helt av honom, och kan inte nå oss. De kvarvarande vindbyar, som kastar sig mot oss då och då är bara dödsryckningarna hos ett monster, som har blivit helt sedd, helt känd och helt hållen.