Vänskap. Varför är det så viktigt att vi inte vandrar ensamma? I första Mosebok skapar Gud människan till sin avbild. I ett enda skapande ögonblick skapar han tre saker: en man. En kvinna. En relation. Som avbilder av den tre-eniga Guden är vi skapade till relationella varelser. En närmare studie av Gamla Testamentet visar att människorna har i alla tider förstått hur viktigt det är med olika slags relationer; titta bara på vad författaren John D Barry skriver i sin korta uppsats "Best Friends Forever":
"People need authentic community—a sense of communing with someone—to feel whole and healthy"
(Barry, J. D., & Kruyswijk, R. (2012). Connect the Testaments: A One-Year Daily Devotional with Bible Reading Plan. Bellingham, WA: Lexham Press.)
För att vi skall känna oss hela behöver vi ha sammanhang där vi kan kommunicera med någon. Och vidare:
"When we share that deep trust and loyalty with a friend, we can grow in God’s will together. We all need someone we can rely on"
Det finns en del nyckelord här, som jag skulle vilja kika närmare på:
dela. Vän. Växa. Behöva.
I vänskap odlas inte bara tillit och lojalitet, utan även förmågan att dela med sig, att ge. Det är omöjligt att ha en nära vänskap med någon alls utan att den här viktiga delen har landat på sin rätta plats; jag skulle till och med vilja gå så långt som att hävda att vi längtar efter att få ge. När vi delar med oss av våra erfarenheter, våra frågor och våra bekymmer med en vän, skapas perspektiv. Perspektiv ger utrymme för ett växande.
Grekerna, som förstod att kärleken kan ha många olika färger, fördelade in de olika formerna av kärlek i olika kategorier, alla med sitt eget namn:
Agape - den ovillkorade kärleken; den en mor känner för sitt barn eller den Gud känner for människan.
Eros - sexuell kärlek, intim kärlek, kärleken till skönheten som bor i en person
Philia - vänskap, kärleken mellan två jämlikar
Storge - kärleken mellan föräldrar och barn - även kärleken till en sport eller till ett lag
Den kärlek som evangelisten väljer för att beskriva Jesu kärlek till hans tre vänner är "agape", som även beskrivs, bland annat i Ellicotts bibelkommentar för engelska läsare, på följande vis: here the word, means the love of chosen friendship.
Jag tvivlar inte alls på att Grekiskan inte skulle haft ett separat ord för "vänskap" som evangelisten skulle kunnat välja att använda här. Men det gör han inte; han väljer från Grekiskans rika förråd av ord för kärlek, i dess olika former.
Det här är viktigt. Vi idag har blivit så hjärntvättade till att tro att så fort vänskap mellan man och kvinna uppstår - som i exemplet ovan - så måste eros-kärleken finnas med. Det vet minsta Hollywood-filmförfattare. Dock öser vår Herre av sitt rika förråd här, för att visa för oss att det finns många olika sorters nyanser, till och med inom gränserna av ett enda ord. Jag är innerligen trött på samtliga författare som vill tvinga på eros-kärleken in i bilden, så fort vår Herre vågar sig på att finna djup gemenskap med en person av det motsatta könet; vem orkar räkna alla böcker skrivna på temat "Jesus var i själva verket gift - helst med Maria Magdalena"?
Här kommer åter Johannesevangeliet till vår undsättning: titta på scenen, där Maria bittert gråter vid den tomma graven, för att sedan - helt oväntat - stöta på den uppståndne Jesus:
Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna?” Hon svarade: ”De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.” När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: ”Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?” Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: ”Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.” Jesus sade till henne: ”Maria.” Hon vände sig om och sade till honom: ”Rabbouni!” (Joh 20:11-16)
Vår hjärta avslöjas vid oväntade känslostormar: det är då vi inte hinner tänka, inte hinner välja ord, inte hinner reflektera. I exemplet ovan förväntar sig Maria absolut inte att få se en levande Jesus. Känslomässigt och mentalt står hon och konverserar med "en trädgårdsvakt". Sekunden efter känner hon igen Jesus. Handen upp alla, som tror att hon hann välja sitt tilltal, eller tänka på hur hon skulle tilltala honom.
Nej, i choken talar sanningen. Alltid. När choken slår över henne ramlar de ord ur munnen på henne som hon är van vid att använda, när hon skall tilltala honom. Och de familjära orden som hon hade för honom, var alltså inte "älskling", "du", eller något annat intimt. Det som per automatik ramlar ut ur henne är "min mästare/ min lärare". Det talar mycket tydligt om för den som läser vad förslags relation hon hade till honom, och vice versa. Vår Herre var, med andra ord, fullt kapabel till att ha en relation med en kvinna som inte innebar några som helst påklistrade Hollywood-känslor.
Det här är viktigt. I vår kristna vandring är det meningen att vi skall ständigt vända oss till Herren för vägledning. Det är Herren, och hans exempel som skall stå som riktlinje för oss, inte den senaste blockbustern som Hollywood spyr ur sig.
Det fungerar åt båda hållen: John D Barry lyfter upp i sin lilla mini-uppsats David och Jonathan, och deras kärlek/vänskap, som ett exempel på hur viktigt det är för oss att dela vår vandring med en sann vän:
"David and Jonathan demonstrate how powerful such a relationship can be. They teach us what it means to follow Yahweh with someone else at your side."
Vi måste tillåta oss att låta den gamla visheten och kunskapen lära oss nytt. Även saker, som samhället omkring oss inte vill veta av; om David och Jonathan älskade varandra, predikar nutids-samhället, så måste detta väl ändå varit ett praktexempel på eros-kärleken mellan två män?
Vi måste, likt forn-Grekerna, utvidga vårt ordförråd och våra nyanser inom ordet "kärlek". Om vi inte gör det kommer vi mycket snart hamna i en sits där en far inte vågar säga "jag älskar dig" till sin dotter, där en mor inte vågar säga det samma till son, utan rädsla för att detta skall missförstås. Vi kanske är redan där.
Vi måste kämpa emot Hollywood - världens normer, där all kärlek är eros, och ingen djupare vänskap får odlas mellan man/kvinna eller för all del mellan man/man kvinna/kvinna utan att vi genast ropar efter Eros och hans pilkoger.
"En väns kärlek är som ett doftande träd", översätter min finska bibel ordspråksbokens versrader från avsnitt 27.
Låt oss, även här, låta Herren gå före, som en vägvisare. Han vill ge oss mer. Mer färger, mer nyanser, mer rikedom, mer glädje, nya rymder, allt inom det ordet, som vi har satt tvångströja på. Så låt oss, en gång för alla, sluta upp med att tvångsgifta bort Rabbinen Jesus, varje gång han samtalar med en kvinna. Låt oss istället följa hans inbjudan in i evangelierna, för att upptäcka hela spektrat, hela rikedomen av relationer, som Han, i egenskap av Skaparen, demonstrerar för oss, i glädje.