Gud skapar i tomrum. Sju gånger skapar han, sju gånger talar han i tomrummets kala kaos.
Under första skapelseakten – första dagen - talar Gud sin vilja fram en första gång – och ljuset blir till.
Under andra dagen sker två olika skapelser; Gud skapar ett valv som skiljer vatten från vatten och därefter följer den andra handlingen – han namnger himlavalvet.
I nästa steg – det tredje steget – när det torra landet skall bli till – talar Gud likaså i tre skilda steg; först skall marken bli till. Därefter följer akt två – det som har blivit åtskilt – marken och haven - skall namnges. Och efter att tingen har blivit välsignade med namn skall de bära frukt – jorden skall bära fram grönska.
Den fjärde dagen följer likaså fyra skapelsesteg; steg ett: himlavalvets ljus skall bli till. Steg två: dessa skall få sina funktioner – de skall skilja mellan högtider, dagar och år. Förutom dessa uppgifter får ljusen makt; de skall härska. Över dag och över natt. Och slutligen; de skall skilja ljuset från mörkret.
Den femte dagens fem skapelsesteg ser ut så här:
Vattnet skall vimla av liv. Luften skall vimla av liv. Därefter välsignar Gud det han har skapat. I steg fyra talar han till det skapade: ”var fruktsamma. Föröka er.” Och slutligen; uppfyll sjöar och hav, uppfyll jorden.
Skapelseveckans sjätte dag innehåller sex steg av skapande:
Dessa sex steg delas upp i tre olika avdelningar av ”Gud sade”. Den första ”Gud sade” – avdelningen avhandlar två steg av skapande: jorden skall frambringa tre slags levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur. Därefter skapar Gud olika slag av vilda djur, boskap och kräldjur.
Den andra ”Gud sade” – avdelningen av sjätte dagen innehåller även den två olika skapelsesteg: Människan skall skapas. Därefter välsignas människan med en uppgift; de skall vara fruktsamma och förvalta den nyligen gjorda skapelsen.
Den sista ”Gud sade” – delen av sjätte dagen innehåller sjätte dagens två sista akter, som fullkomnar talet sex: människan skall ha något att livnära sin kropp med – fröbärande örter samt frukter. Likaså skall djuren ha det – alla gröna örter är deras att äta av.
Så fullbordas skapelseveckan med den sjunde dagen, då Gud välsignar sin egen skapelse samt vilar i den, och över den.
Det finns mycket mer att säga om talet sju – men allt detta är egentligen ett magnifikt intro till det som skall komma; Guden, som skapar det sista tomrummet, den orörda livmodern, som han sedan skall uppfylla med sin egen närvaro. Ridån för den sista dramatiska akten går upp. På ingång: en ung kvinna och en ängel.
Även Marias agerande (Maria förundras, Maria frågar, Maria säger, Maria ger sig av, skyndar (samma mening) Maria säger, Maria stannar, återvänder (samma mening) Hon föder) hela vägen fram till Jesu födelse beskrivs med talet sju. Jag har tagit ut de ställen ur min finska bibel där Marias agerande beskrivs med hennes namn + verb. Mönstret bryts först vid barnafödandet, då heter det "Hon" istället för "Maria". Efter Jesu födelse kommer en åttonde: "Maria gömde allt detta i sitt hjärta och begrundade det."
Men; det stora händelseförloppet ser alltså ut som följer:
- Maria blir förskräckt, 2) hon frågar, 3) ger sitt medgivande till Herren, 4) sjunger sin lovsång hos sin släkting Elisabeth 5) återvänder hem. 6) reser med Josef för skattskrivning och 7) föder Jesus.
Stämmer dessa Marias sju handlingar med skapelseberättelsen då? Tja, jag hittar i alla fall paralleller: dag ett - Gud skapar ljuset. Marias möte med Gudsljuset, med budbäraren är - i min finska bibel - förundran, inte förskräckelse. Dag två - Gud skiljer den jordiska sfären från den himmelska - en sann dialog öppnas mellan människan och ängeln - mellan den jordiska och det himmelska - det jordiska frågar och det himmelska svarar. Dag tre - Gud skapar liv. Maria svarar - må det ske. Dag fyra - stjärnor, solar, månar, ting för att markera tider och stunder - något som en gravid kvinna förstår i djupet av sitt hjärta - och lovsjunger. Dag fem - Gud fokuserar sin skapande energi på specifikt jordiska ting - Maria vänder hemåt. Dag sex - det är dags. Människan skall födas. Den höggravida kvinnan gör sig redo för sin resa. Dag sju - Gud vilar i den nyfödda Jesus.
Efter detta sjutaliga händelseförlopp är det plötsligt åttonde dagen ( ! ) och Jesus skall omskäras. Något något nytt får sin början. Från och med nu får vi inte längre höra Maria tänka eller tala förutom en sista gång, då hon har en dialog med sin son, i samband med att han hade som 12-åring stannat kvar i Jerusalem i efterdyningarna av påskfesten. Varför bakar Lukas in den här Maria-Jesus-episoden?
Kanske är det för att skapa ett nytt mönster av sju: sammantaget är Maria – omnämnd inom ramarna av stora händelser – med i Lukasevangeliet sju gånger:
Hon får besök av ängeln Gabriel, hon möter Elisabeth, hon sjunger sin lovsång, hon föder sin son, hon tar honom till templet för omskärelse, hon talar med honom när han är 12, och hon har kommit för att hämta hem honom tillsammans med Jesu bröder. Under Jesu korsfästelse och tiden direkt efter finns inte Maria omnämnd i Lukasevangeliet.
- 1. Jesus beger sig mot Jerusalem. 2. Han skickar två lärjungar för att gå före till en by där de har som uppdrag att leta fram ett åsnesto. 3. Lärjungarna ger sig iväg. 4. De hittar åsnan, och för den till Jesus. 5. Jesus sätter sig på åsnan. 6. Lärjungarna och resesällskapet börjar prisa Gud med hög röst. 7. Fariséerna har en dispyt med Jesus.
Därefter följer nästa sju-tal:
- Jesus gråter över Jerusalem, 2. Han rensar templet, 3. Undervisar i templet 4. Berättar en liknelse om vingårdens arrendatorer, 5. Bråkar med de skriftlärde om skatt till kejsaren, 6. tar sadducéerna i örat om återuppståndelsen, och passar samtidigt på att varna sina lärjungar om de skriftlärda och 7) vänder sedan sin blick (och allas uppmärksamhet) till offerkistan och den fattiga änkan, som ger mer än alla de andra.
Hm. Är det bara jag som ser en parallell mellan offerkistan och den fattiga änkan som ger mer än alla andra, och Maria, den fattiga flickan från landet, som – genom sin kropp – offrar och ger mer än alla andra, genom att bära och föda fram Messias?
”hon gav i sin fattigdom allt vad hon hade att leva på.”
Cirkeln sluts. Vi är tillbaka där vi började, vid den enkla kvinnan, som ger allt. Gud skapar sannerligen i tomrum. Efter den fattiga änkan – som synbarligen inte verkar ha något alls att göra med den stora tråden – återvänder Lukas tillbaka till att prata om templet och nu går ridån upp för de sista skeendena - i både våra egna och Jesu liv. Den stora händelsekedjan bromsades upp av en enkel kvinna som kom in, offrade allt hon hade att leva på till Gud, och gick ut. Lite som en miniversion av bibelns stora Händelsenarrativ; Maria kommer in i berättelsen, offrar allt hon har (jag är Herrens tjänarinna) och går ut igen. Händelsekedjan stannar upp. Håller andan. Männen tystnar. Kvinnan ger ett mynt, en son, och går ut. Varsågoda, fortsätt. Världshistorian har gått in i ett nytt skede. Guden väver mönster.
Hur väver Gud ditt liv? Vilka mönster hittar du, färdiga som ofärdiga? Var i ditt liv har allting tvärbromsats, var i ditt liv har alla aktörerna hållit andan, i väntan på vad du, kvinnan, beslutar att göra? Gud håller andan med oss. Det tror jag. Mitt i allt sitt skapande och vävande av mönster håller Gud andan med oss. Inte en gång, inte sju gånger, utan sjuttiosju gånger.