Första gången jag läste boken "made to crave" av Lysa TerKeurst fastnade jag för själva huvudtanken: ja, jag behöver göra om min matfilosofi. Jag behöver inte ytterligare en "kur" av något slag, jag behöver göra om hela jädra tänket kring mat. Och det gjorde jag. Detta var för fyra år sedan. Jag skippade de snabba kolhydraterna och ersatte dem med grönsaker som växer ovan jord. En klassisk LCHF-kost. Jag tappade tre byxstorlekar och cirka 15 kilo. "Nöjd" räcker inte riktigt för att beskriva hur jag kände mig. Det var mer så här:
Avgudarna hade talat. De prisade min duktighet i så många olika tonarter att ett tag blev det riktigt svårt att höra Henne, som enligt gamla testamentet kallas Visheten.
insikten låter höra sin röst.
Hon står uppe på höjderna,
vid alla vägar och vägskäl.
I portarna ljuder hennes rop,
vid ingången till staden:
Människor, jag ropar till er,
jag vänder mig till alla och envar. (Ords 8:1-4)
Men nu, när jag vet att min vardag är stabil och att mina vardagsvanor håller, är jag redo för en andra omgång med Lysa. Nu är jag redo att lära känna inte bara de stora huvudgatorna utan gränderna och småbutikerna. Och medan jag läser ropar Hon till mig, den kuttrande duvan som kallas för Visheten: ja Päivi, det finns mer här att hämta. Du har tillåtit dig att bli bekväm i den första segern, men det finns fler steg att ta, fler områden att erövra.
Vet ni vad? Om jag skulle, under en normal vecka, fika varje gång som chansen erbjuds skulle jag fika cirka fem-sex gånger i veckan. Onsdagsfikat på jobbet. Körfikat. Fikat efter veckomässan. Fredagsmyset med barnen. Och nu börjar ju mello på lördagar! Och glöm inte kyrkfikat, efter söndagsgudstjänsten. Jag vet, jag vet, jag har skrivit om detta förut, men ha lite tålamod med mig, för jag kommer nu till en viktig, biblisk poäng. I Johannesevangeliet säger Jesus följande:
Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. (Joh 15:9-11)
Jag anser, att allt detta fikande är symptom på något. Symptom har människan när hon är sjuk. Vad är fikandet symptom på? Är det inte så att vi fikar för att "sätta lite guldkant på tillvaron"? På finska och engelska talar man om att hitta silverkanten på ... just det. Åskmolnet. VARFÖR skall tillvaron behöva en guldkant? VARFÖR lever vi som om vi ständigt levde under ett hiskeligt åskmoln, som vi sedan desperat letar silverkant på? Låter det som om vår glädje är fullkomlig, med den världsåskådningen?
Nej. Nej, nej, nej, nej, nej.
Och eftersom min egen styrka att stå emot allt detta fikabröd är ungefär lika gott och stabilt som alkoholistens på systembolaget, blir det ju oftast så att jag tar med mig någon form av sockerfri LCHF-godsak till dessa tillfällen. Så att jag inte faller för fel frestelse. Så att jag skall också få något gott. För att det är så svårt annars, att titta på när alla andra. För att. Och om jag någon gång (ibland, faktiskt inte ofta alls om man ser till den oändliga raden frestelser som bullas upp inför mina ögon sex gånger i veckan) faktiskt tar en bit av sockerfikat så kan det ju inte vara så himla farligt för jag har ju numera en stabil vardag att hålla i handen och falla tillbaka på. Det är ju inte så att jag går tillbaka till att äta pasta, ris, potatis och bröd bara för att jag tar en kokosruta när det nu är hemkunskapsläraren själv som har bakat, det vet jag ju, haha. Och om nu dottern på 12 år har bakat till mellot så skulle hon ju bli genomledsen om mamma inte smakade, det förstår ju precis alla.
Att lura sig själv är det enklaste som finns. Att äta LCHF-fika sex gånger i veckan, eller tre, eller vad det nu är, är att hålla en avgud stadigt i handen. Jag klarar mig inte utan dig. När jag vill känna mig glad då går jag till dig, inte till Jesus. Om jag vill att min glädje skall vara fullkomlig så måste det finnas något gott att äta, och helst vill jag ha två glas vin till. Eller tre.
Lysa pekar på flera ställen i bibeln där människorna har gladeligen sålt sin lycka bokstavligen för en tallrik soppa: minns ni Jakob och Esau? Så här gick det till:
En dag när Jakob kokade soppa kom Esau från markerna, alldeles utsvulten. ”Ös upp av det röda åt mig, det röda där”, bad han Jakob, ”jag är alldeles utsvulten.” Därav fick han namnet Edom. Men Jakob svarade: ”Bara om du ger mig din förstfödslorätt i utbyte.” Då sade Esau: ”Jag håller på att dö, vad har jag för glädje av förstfödslorätten?” – ”Ge mig först din ed”, sade Jakob. Esau gav honom sin ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob. Då gav Jakob honom bröd och linssoppa. Han åt och drack, reste sig och gick. (1 Mos 25:29-33)
Låt oss lyssna till vad författaren till boken "Made to crave" har att säga i ämnet "att göra magen till sin Gud":
"God never intended for us to want anything more than we want Him. Just the slightest glimpse into His Word proves that. Look at what the Bible says about God’s chosen people, the Israelites, when they wanted food more than they wanted God: “They willfully put God to the test by demanding the food they craved” (Psalm 78:18). Yikes.
And what became of them? They never reached the Promised Land. These people wandered in the desert for forty years and no one but Joshua and Caleb was allowed to enter the land flowing with milk and honey. Not one. God waited until every one from that generation died before He allowed Joshua and Caleb to lead the younger generation into the abundant life they desired with all their heart. I don’t know about you, but I don’t want to wander about in a “desert,” unable to enter into the abundant life God has for me because I willfully put Him to the test over food!" (Lysa TerKeurst, Made to Crave, p.28)
Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek
De första människorna klarade inte detta. De föll. Över något som de kunde stoppa in i munnen.
Hör nu på här, kära Jesus-folk: håller vi "hans bud" med allt detta tröstande, guldkantande, mysande och fikande? Gör vi det? Eller försöker vi guldkanta och fika bort det faktum att ingen, inte en enda av oss som bekänner sig till Kristus, upplever att vi har hans fullkomliga glädje? Ingen kom in i det lovade landet av alla de som bestämde att mat och begär efter mat var viktigare än Gud. Jag håller fullständigt med Lysa här. Det här är viktigt.
Om vi skall kunna vara lampan som lyser för folken, om vi skall få en enda infidel att längta efter något annat när de ser på oss, då är receptet mördande enkelt: vi måste vara något annat. Det kommer inte att hända att din kollega på jobbet, din bästa vän eller din make kommer att komma och knacka dig på axeln en dag och fråga dig: kan du inte berätta vad du har för hemlighet egentligen? Hur gör du, för att utstråla den där fullkomliga glädjen? Det kommer inte att hända med ett enda dugg mindre än att de ser skillnad på oss, som tillhör Honom och sig själva.
Och det hade du tänkt att åstadkomma genom att sluta fika?
Nej! Det här handlar om mycket djupare strömningar än så! Fikat är, som jag sade, enbart symptom på sjukan, inte själva sjukan. Att se på detta ändlösa fikande och se vad det egentligen är, det är ett första steg i rätt riktning. Att vända ryggen till normkulturen och därmed vända ansiktet tillbaka mot Herren, och be "fyll mitt hjärta och väsen med din närvaro så till den grad att jag inget behöver för att trösta bort det faktum att du inte är med mig mer än glimtvis och bitvis, fyll mig så till den grad att jag också kan säga "jag har mat som ni inte vet om" när omvärlden erbjuder mig sitt mögelbröd och verkligen mena det" är nästa steg.
Vad det handlar om, i sina djupaste vatten, är inget mindre än detta:
tror vi verkligen på hans löften?
Omvärlden ser på med skepsis. Låt oss vända på detta, nu, en gång för alla, och låta omvärlden se på oss med längtan istället.