Det är en enkel bön. Men alldeles för ofta glömmer jag dess tvilling:
"Heliga Ande, tack för att du visade mig idag att jag har varit till nytta. Tack för att du tydligt lät mig veta att jag har stått i din tjänst, lyckats vara ljuset i någon annans mörker och saltet i någon annans vardag. Håll mig ödmjuk inför den feedback jag får. Hindra mig från att strutta runt i någon egen stolthet - utan istället komma ihåg att det ljus jag reflekterar inte är mitt eget, utan Hans."
Någon klok människa har visst sagt att när vi får beröm från våra medmänniskor är det Gud själv som talar till oss, genom dem.
Bästa sättet att mörda någon annans själ är att låta denne känna, dag efter dag, att det egentligen inte spelar någon roll - om det är hen eller någon annan som gör just den arbetsuppgiften; brinner du ut, går det i hål i dig, så anställer vi bara någon annan.
Att förmedla detta till omgivningen är kort och gott mord. Vi är inte muttrar i ett kugghjul. Varje gång samhället försöker förmedla detta till dig - och lyckas - dör något som inte går att ersätta och bygga tillbaka inom dig. "Vakta ditt hjärta", ropar ordspråksbokens fjärde stycke: "vakta ditt hjärta ty allting du gör flödar genom det."
Men hur gör man då - för att vakta sitt hjärta? Står den inte vidöppen hela tiden, för vem som helst att klampa in i, trampa på och torka sitt eget kladd på?
Filipperbrevet ger dig den första nyckeln:
Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. (Fil 4:6-7)
1. Tacka Gud.
2. Låt honom veta vad du önskar ha hjälp med.
3. Han kommer att skydda ditt hjärta.
Det är alltså inte ditt och jobb, eller mitt jobb - att skydda oss själva. Låt mig säga det en gång till: det var aldrig meningen att du skulle ta på dig bördan att skydda dig mot de makter, som bärs av själva luften vi andas in. Det är Guds jobb. Våra hjärtan blir tunga och oket känns ojämnt fördelat när vi stretar på ensamma, i tron att det naturligtvis inte finns några alternativ. Och vårt eget vetande och förstånd - det räcker minsann inte så långt alla gånger.
"Strunt i den. Du ska inte behöva ta på dig detta. Det är för kort varsel. Du har den perfekta ursäkten. Man kan inte skicka ut kallelse till krismöte på så här kort varsel."
Jag tvekade ändå. Jag visste ju att egentligen skulle jag antagligen kunna ordna upp det så att jag kunde medverka.
"Det kommer att bli jobbigt. Massvis med arga människor. Du vet precis vilka frågor de kommer att häva ur sig. Har DU några bra svar på dem?! Du som hatar bråk. Du är ingen bra alls när det gäller den här sortens möten. Du kommer att bli överkörd, hackad i småbitar och matad till vargarna. Låt någon annan ta det. Låt någon annan, någon av de där som har mer skinn på näsan, någon dominant hanne ta det här. Vad ska du göra när någon börjar skrika på dig? Gråta?!"
Jag såg mig omkring. Jag mötte samma missmod i samtliga av mina arbetskamraters ögon. Ingen ville detta, av begripliga anledningar. Usch. Usch, usch, usch. "Jag kanske kan", kraxade jag till slut ur mig.
Jag gick ifrån bordet med hela mitt inre i uppror: "Så nu har du signat upp för lejongropen? Vad inbillar du dig att kommer att hända? Att det är bara de snälla, inte alls arga typerna som kommer att dyka upp?"
Jag suckade. Vred mig som en mask på kroken. Jag hade bara sagt "kanske". Möjligheten att backa ur stod fortfarande vidöppen. Men - så var det kollegan som gick bredvid mig som sade följande kloka, sanna:
"Jaja, det här hör ju också till våra arbetsuppgifter..."
Så kom dagen för mötet. Jag bad: "Heliga Ande ge mig visdom och klokhet. Ge mig lugn. Ge mig förmågan att se och höra dessa föräldrar och vad de behöver. Ge mig de rätta orden."
Sedan började vilddjuren tassa in på arenan: en, två, tre... elva, tolv... tjugoen, tjugotvå och tre... trettionio, fyrtio... Fyrtio bestar minst, två kolleger och en liten nasse. Var det fortfarande en möjlighet att istället signa upp för ett akut kejsarsnitt med så-där bedövning istället?
Men: en timme senare märkte jag, att jag hade stått där och svarat på frågor med det där märkliga lugnet, som jag inte alls ägde. Att huvudet inte alls hade suddats ut i rädslodimma. De rätta orden hade infunnit sig, varje gång. De flesta av bestarna hade satt sig ner på sina hasor och svanstipparna vibrerade i lite lugnare tempo.
Ytterligare en timme senare hittade jag mig själv i en bil, på väg hem. Jag hade inte alls blivit uppäten, pris ske Gud. Jag hade klarat mig undan med en rasande huvudvärk.
Den riktiga överraskningen - miraklet - kom dagen efter, i form av feedback. Flocken på arenan hade inte alls mött någon Nasse. Märkligt, tänkte jag. Hur kunde de missa henne? Hon stod ju ändå allra längst fram, bredvid de andra två. När jag lyssnade till feedbacken tändes istället en glädje i mig. Nej, flocken hade inte mött Nasse. De hade mött min bön istället:
"Heliga Ande ge mig visdom och klokhet. Ge mig lugn. Ge mig förmågan att se och höra dessa föräldrar och vad de behöver. Ge mig de rätta orden."
Alla behöver vi känna att det vi gör, spelar roll. Alla behöver vi höra och på djupet känna att vi visst inte är ersättbara, att just vår insats på arbetsplatsen är ovärderlig. Fienden vill hemskt gärna att vi skall tro på lögnen, istället. Att vi alla är enbart mycket små djur, med mest fluff i huvudet. Men det underbara är, att även om det skulle råka vara sant, förhindrar inte det Gud på något vis att ta oss alla i bruk. Att Gud är märkligt förtjust i sina Nassar, och att han gillar att skicka just dem i strid, mot lejonen.