Och då är tråkighet ändå det minsta problemet med lagtexterna; värre blir det när folk börjar glatt slå ihjäl varandra och jag skall fortfarande anse att detta är Gudsinspirerade texter. Gud ville att Israeliterna skulle slå Filistéerna på käften. Och Moabiterna. Och Kananéerna. Samma fredens Gud som ett par tusen år senare ödmjukt dör på korset för allas vår räddnings skull, skriker med fradgan fallande från mungiporna att han minsann skall döda och det i tusentals om vi inte genast ställer oss i ledet och bugar hela vägen till marken.
Sök inte ögonkontakt. Buga dig. Lyd. Och framförallt – döda. Skoningslöst, när kallelsen kommer. Förbarmar du dig över kvinnorna och bebisarna blir Guden vred.
Vad skall jag göra med gamla testamentet?
Jag gör som jag brukar, söker mig till mitt soldränkta köksbord för att söka Hans råd.
Det första han ger mig är två bilder. Niagarafallen, i sin mäktighet dånar de ner från höjderna, hans djup och virvlar störtar mot mig, åskådaren, och förskräckt tar jag ett par steg tillbaka. Den andra bilden är mer vardaglig; stumt räcker han mig mitt röda durkslag i plast. Varpå han föser mig mot de dånande fallen.
Hjälplös inför mäktigheten, storheten, vildheten sträcker jag ut mitt durkslag. Långt innan den har nått det faktiska vattenfallet blir den genomdränkt, inget vatten kan den samla, men redan är den helt och hållet genomsyrad av fukten och vattenmassorna som vrålar sig igenom den. Strax slits den ur mina händer och jag ser hur den försvinner ner för fallen. Med blicken följer jag den, så länge jag kan, tills jag börjar dra mig ner, mot lugnare vatten. Där, guppande i vattnet, får jag tag på durkslaget, och fiskar upp den. Vattendroppar rinner ner längs sidorna på den, men i övrigt verkar den oskadd.
Jag tror jag förstår vad min Gud vill säga mig med dessa bilder.
Vi skrivande människor är som det där durkslaget. För ett kort litet ögonblick av nåd utsätter vi oss för Guds mäktighet. Men vi kan inte samla det, inte behålla det, och när närvaron dånar igenom oss går vi nästan sönder i processen. När vi på darrande ben sedan sätter oss ner för att skriva våra bokstäver, är det bara droppar av helheten som har fastnat vid oss. Dessa droppar försöker vi avbilda i ord. Ja, äkta vatten, från Niagara. Men inte själva fallen. Aldrig kan vi i våra upplevelser rymma allt. Det rusar igenom oss och lämnar efter sig en aning. Ibland gör anandet ont – och det vi klär i ord kastar skuggor av det onda. Ibland lämnar Han efter sig en känsla av skönhet och ordning – eller outsäglig glädje.
Jag tror att det finns en anledning till att Jesus valde undervisningen. Om de gammaltestamentliga dropparna, aningarna av Gudsnärvaron, skulle ha räckt i sig för att ge oss en korrekt bild av vem och vad Gud är – vad skulle vi då behövt ytterligare undervisning – så påtaglig undervisning – till för?
Paulus skriver att nu ser vi som i en spegelbild. Kan det vara så att våra äldsta, mest vördade texter speglar också detta? Människans oförmåga att ta till sig mer än droppar.
När dropparna inte räcker till, när törsten efter mer växer sig så stor att hela mänskligheten skriker och vrider sig i plågad törst, kommer han, för att stilla plågan. Elihus ord i Jobs bok kommer till mig som en påminnelse:
"Hur kan han lära dig att be, om inte genom nöd?" (Job 36:19)
Nej, jag förstår inte alla gånger som jag får en gammaltestamentlig text framför mig. Men likt vetenskapen, kan jag välja mellan att rycka på axlarna och kalla majoriteten av materialet för ”junk” för att jag inte förstår vad det är till för, eller medge min egen begränsning, och hoppas på att jag någon gång kommer att se klart och tydligt, ansikte mot ansikte.