Jag har sannerligen varit förlorad, i rätt så många corona-månader, och nu känns det som om min Gud har sopat golvet i sitt hus med stor kvast, och hittat mig, sittandes i en spricka i golvet...
I "sprickan", hålet i tiden, har det varit ren frosseri som gäller. Mentalt blev vårterminen förlängd, i och med att under ett antal veckor dinglades möjligheten till hemundervisning precis framför nosen på oss högstadielärare. Första corona-veckan åkte jag hem med samma övertygelse som alla mina andra kolleger; jag skulle antagligen inte tillbaka på måndag. Gymnasieskolorna distansundervisade redan, och det var bara en tidsfråga innan grundskolorna också skulle stängas ner, helt eller delvis.
Jag erkänner, jag såg lite fram emot detta; att göra något annorlunda. Testa något nytt. Få jobba ostört hemifrån, för, handen på hjärtat, jag är så van vid online-undervisning redan som det är, att detta inte skulle ha utgjort någon större förändring för min del. Jag har redan all min praktik ute i molnet. Så nu skulle eleverna också dit? Jag kände mig ivrig och ville testa. Sugata Mitra är ju ändå en av mina undervisnings-gurus.
Så blev det inte. Vi återgick till jobbet och frustrationen kokade: eleverna var ju inte där, och så skulle man sy ihop något semi-vettigt av det hela. Och rakt igenom hela vårterminen (nästan) dinglades detta framför oss; kanske blir det så ändå att... och det förlängde vårterminen på något konstigt vis åtminstone för mig. Våra nordiska grannländer stängde ner sina skolor, och vi fanns kvar, i en osäker miljö där man inte riktigt visste om det ens var särskilt säkert att vistas, avstånd gick ju inte att hålla, eleverna kom och gick i underliga formationer och någon röd tråd för undervisning gick knappt att få ihop. Snarare lite röda prickar här och var.
Men min kropp mår ju inte alls bra av den där sortens verksamhet, vilket jag blundade hårt för. Orka. Vara präktig. Och hålla på rutinerna och vardagen. Det får bli lite som det blir, här nere, i golvsprickan. I tiden som inte gällde, och inte var på riktigt.
Att vara herde till mig måste ju innebär enorma reservoarer med tålamod. I söndags kom han plockade upp mig ur min tidsspricka, och sedan efter dess har han milt men bestämt återvänt mig Tillbaka Till Det Som Fungerar. Och mer än så. Han har låtit mig vila vid stilla vatten och gett mig grönt, färskt gräs att mumsa på, och gode himmel vad det smakar gott. I slutändan börjar alla barn tycka att livet i godisbutiken inte var så himla kul som man först trodde.
"Ni äter utan att bli mätta. Ni dricker utan att bli glada." (Hag 1:6)
"Bygg ett tempel, så ska jag ta det i besittning och fylla det med min strålande närvaro." (Hag 1:8)
"Ni förväntar er mycket, men får lite."
"Varför?"
"Alla tänker bara på sitt eget hus fast mitt tempel ligger i ruiner." (Hag 1:9)
"Var starka! Börja arbeta! Min ande är med er, var inte rädda!" (Hag 2:4-5)
Jag kan inte bli mätt bara genom att "unna mig" fysisk glädje. Jag förväntar mig mycket av det fysiska "unnandet", men får så väldigt lite. Hmmm.
Bygg ett tempel... Herrens skall ta det i besittning och fylla det, med sin närvaro... vad säger Paulus?
"Vet ni inte, att era kroppar är tempel åt den Heliga Ande"? (1 Kor 6:19)
"Den som förenar sig med Herren är av samma ande med Honom." (1 Kor 6:17)
"Ni äger inte er själva, då Gud har köpt er till ett fullt pris. Ge alltså ära till Gud genom era kroppar." ( 1 Kor 6:20)
"Bygg ett tempel... jag ska ta det i besittning..." / "ni äger inte er själva" / Herren fyller sitt tempel med sin strålande närvaro...
Någon annanstans skriver Paulus att magen inte får bli Gud för den kristna.
Jag tolkar allt detta så, att om vi sätter betsel och grimma för kroppens begär, och lär oss disciplinera dessa, då bygger vi upp detta minitempel som vi har blivit givna föreståndarskap över. Och då lovar Herren att fylla detta tempel med sin strålande närvaro.
"Dessa var centrum för utbildning, där man upprätthöll både skriftkultur, musik och konst."
"Som det enda tillåtna platsen för Gudstjänst var templet Guds boning på jorden, platsen för Guds närvaro, dit människor gick för att be och möta Gud."
Tänk om vi skulle behandla våra kroppar så? Med den inställningen?
"Detta är en helig plats, den enda platsen dit jag kan gå för att be och möta Gud. Detta skall vara en plats där det kultiveras både utbildning, skriftkultur, musik och konst."
Ondskan vill lura in oss i ett ständigt unnande, en förnedring av den tempelkultur som våra kroppar borde spegla. Kroppen själv hjälper till, genom att skrika, som den girige tjänstemannen i Asterix drar till Alperna: "JAG HAR ETT ÅR PÅ MIG ATT BLI RIK! VID DET LAGET SOM ROM REAGERAR ÄR JAG LÅNGT BORTA! LÅNGT BORTA, OCH RIK!"
"Och vad händer om Rom skickar en inspektör", frågar den stackars saten som är satt som sidekick till den glupska tjänstemannen.
Ondskan kan inte se Questorn, inspektören, Herden, som letar efter sitt bortsprungna lamm som något annat än en fiende. Men eftersom den kristna lärjungen, oavsett hur bortsprungen, är inbodd av den Heliga Ande, finns här en medhjälpare, som med Paulus ord, "suckar i oss", när vi inte längre vet ens hur vi skall be. Och det är dessa suckar den sökande Herden hör.
Bygg ett tempel. Fyll det med kunskap, musikpraktiserande och konst. Bygg upp ditt tempel till att vara en helig plats i vilken Gud möts. Kroppen, mötesplatsen. Kroppen, musikens centrum. Kroppen skribenten, som tar diktamen av sin mästare. Kroppen, penseln, som genomför andens tanke på canvas.
Jag vill hellre ha dig, Gud, än maten, vinet, chokladen och allt det andra. Jag vill hellre ha dig.